Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 407
ter Jansen i Hoorn, år 1609 byggde efter
förminskad storlek ett skepp, med samma
inbördes måttförhållande som angifves för
arken, och att detta skepp visserligen var
odugligt till sjöfart, men däremot rymde
en tredjedel mera last än ett fartyg af van-
lig form. Och detta samt att därjämte hål-
la sig flytande — icke att segla från ort
till ort — var ju arkens ändamål.
Genom bekantskapen med dylika fakla
skulle säkert många unga tungor och läp-
par bevaras från att blifva andliga sjuk-
lingars tanklösa eftersnackare, då de förra
tala om den uppenbarade religionen såsom
den blindfödde om färgerna.
Det ligger ett djupt, omfattande allvar i
varningen : »Sitten icke, där de bespottare sitta,
utan hafven eder lust i Herrens lag ! » Och
liksom det urgamla dämoniska : »Ja skulle
Gud hafva sagt» o. s. v., på samma gång
som det utgör en förvridning af skaparens
ord, innebär en uppmaning till ett grund-
lagsbrott, bestå de nyare teorier, som utgå
från samma källa, af en blandning af lögn
och sanning i afsikt att föra människan
till öfverträdelse af samvetslagen samt de
borgeliga lagbuden.
Därför har man, genom att varna för
kristendomsfientliga teorier, äfven i själfva
verket angifvit själfva pesthärden, själfva
källan till alla de öfriga giftiga teorier, som
nu sväfva i luften.
Då jag för kort tid sedan var stadd på
en resa, blef jag i en af våra städer in-
bjuden att deltaga i ett aftonsamkväm.
Obekant med personer och förhållanden,
trodde jag först, att denna samling af ele-
ganta damer kommit öfverens om att för
aftonen — i skydd af sina namn och sam-
hällsställningar — försöka, hvem som kun-
de gå längst i djärft och ohöfviskt skämt,
och jag var betänkt på att skyndsamt smyga
mig bort. Men snart blef jag öfvertygad
om, att alla dessa dels dumma, dels van-
vettiga och sedeslösa teorier, rörande kär-
leksförhållande, äktenskap, frihet från sam-
vetslagen, det berättigade (ja, om varm
människokärlek vittnande) i vissa slags mord
m. m. d., afhandlades på fullt allvar. Och
fastän kristendomen icke nämndes, måste det
ju vara klart för hvarje närvarande, att
dylika teorier omöjligt kunde framställas
och försvaras af kristna människor, utan
blott voro att betrakta som utflöden från
det stora pestkärret.
Ofta äro dylika diskurser endast en käck
lek af unga damer, som inbilla sig, att slikt
kläder dem, och de låta gärna sina så kal-
lade åsikter fara, när dessa möta motsä-
gelser af t. ex. den unge man, hvilken de
trott sig fängsla genom en dylik käckhet.
Men ostraffad leker dock ingen själ med
giftiga tankar; smittämnet biter sig fast;
det kan ligga gömdt och doldt i hjärtat
under åratal, utan att röja sin tillvaro;
dock behöfves det blott, att en konflikt med
lifvet, en frestelse, en motgång eller ibland
att en plötslig framgång inträffar, och de
glömda teorierna blifva till en makt, som
går i förbund med de mänskliga lidel-
serna, och ve då den själ, som ej har det
enda lifsfäste, som kan motstå storm och våg.
I unga Iduns läsarinnor, akten på upp-
maningen i den »Hustafla», som I kanske
aldrig läst: »Bevara ditt hjärta med all
flit, ty därutaf går lifvet 1» Ave.
-ISSEL.
i DUN
Då svanema kommo,
Skiss af Selma Lagerlöf.
Med tre illustrationer af V. Andrén.
ångt inne i landet låg en liten sjö.
Den hade ett klart vatten, som sällan
piskades af stormar, den hade vass-
stränd, där grönstrimmiga gäddor sofvo och
dunklädda andungar höllo simöfningar, och en
badstrand, där nakna barn lekte pä den hvit-
sköljda sanden . Den afspeglade ett par klyft-
rika bergkullar och en grå riddarborg och en
mörk liten skog och några sakta sluttande
sädesfält och flere bondgårdar, som voro rätt
oansenliga och mosslupna, som bondgårdar
väl ofta voro i slottens och riddarnes tide-
hvarf. Den sköljde törstiga alrötter och loc-
kade ned till sig sviktande björkars mjuka
grenar, den mottog små bullrande bäckar och
afsände en liten älf till närmaste grannsjö.
En ö ägde den, ljuflig, trädbeväxt och rikt
grönskande. Rundt om den smalnade sjön
till tysta, hemlighetsfulla sund, nästan igen-
växta af näckrosor, nästan öfvertäckta af
strandskogens rika växtlighet. Och det hände
sig, att de träd, som från ön sträckte sig ut
öfver vattnet, voro rönnar, hvilka detta år
voro ovanligt rikt gifvande, och hvarhelst de
hvita näckrosorna eller deras glatta blad läm-
nade en flik af vattenytan oskyld, där åter-
gaf den i trogen spegling bilden af en röd
rönnbärsklase.
Där i sjön funnos inga svaner, men ingen
for i båt eller i flatbottnad eka in i dessa
sund utan att tänka, att de voro som be-
redda till hemvist åt de kungliga fåglarne,
hvilkas härliga skepnad mytens gudinnor och
sagans förtrollade kungasöner älskade att an-
taga. Deras hvita fägring skulle framträdt
med kraftig verkan mot den färgmättade
halfdagern, som härskade under löfverket,
och det skulle varit en stolt syn att se dem
simma fram i det svartgröna, af gyllne sol-
fläckar och speglande röda bärklasar skiftan-
de vattnet.
Men det hände sig, att fastän svaner al-
drig förr blifvit sedda vid insjön, så kommo
de dock en gång dit, och därvid tillgick så,
som nu skall berättas.
En morgon kommo fem svaner flygande
rätt öster ifrån. Det var just vid den tiden,
då solen sköt upp öfver synranden, och sva-
nerna flögo så, att det såg ut som om de
fem sköna fåglarne kommit framilande rätt
ur solskifvan. Efter dem afsköt solen häf-
tigt framträngande, lifligt färgade strålknip-
pen, som om svanerna vore hennes flyende
fångar, hvilka hon ville fängsla och inhämta.
Ty, där de kommo, omgaf morgonens rosen-
färg deras vingar, liksom den kantade him-
melens hvita skyar, och de voro som skapel-
ser från sollandet, som lefvande vordet ljus,
hvilket jagade ned mot jorden. Men då fåg-
larne sågo vingspetsarna glöda under solens
häftiga strålregn, förfärades de och trodde,
att eld råkat in bland deras fjädrar. De
kastade sig då ned i insjön, som låg rätt
under dem.
Där piskade de vattnet till skum med
tunga vingslag. De uppkastade öfver sig en
båge af yrande stänk och hörde med glädje
ett regn af eldsläckande droppar smattra ned
på ryggens täta fjäderklädnad. Välbehagligt
böjde de den långa halsen bakåt, så att drop-
parne äfven skulle kunna falla på bröstets
mjuka dun.
Men solen, deras mäktiga förföljare, läm-
nade dem ingen ro. Hon genomträngde skum-
met och duggregnet med strålar, och genast
sågo sig svanerna omgifna af en eldfängd,
gnistrande sjö; de nedfallande dropparne för-
vandlades till mångfärgade lågor. Utom sig
af fasa öfver att de själfva öfverhöljde sig
med ett eldregn, borrade de sig med hufvu-
det före och halsen långt utsträckt ned i vå-
gorna. Djupt kommo de dock ej, ty det tro-
get bärande vattnet kastade de dunrika fåg-
larne åter upp till ytan. Gång på gång ville
de tvinga sig ned i djupet, men blefvo åter
uppvräkta. Till sist lågo de stilla, trötte af
kampen, maktlöse och förtviflade. Och se,
då hade de med ens färglöst vatten omkring
sig; den snabbt uppstigande solen förföljde
dem ej mer med skarpa strålar, allt var fred.
Då började svanerna att i god ro söka efter
föda längs de vassrika grunden, som omgaf
rönnarnas ö, men ännu förstodo de ej att
leta sig fram till svanesunden, som omgåfvo
den åt landsidan till.
Eftersom det aldrig förr funnits svaner i
sjön, kunde de kungliga fåglarnes ankomst
ej undgå att väcka stor förvåning och undran.
Ånderna rodde med snabba simtag ända ut
i vasskanten och stirrade på dem mellan strå
och svajande blad; måsarne kretsade outtrött-
ligt fram och åter öfver dem, och ur den ma-
riga småskogen, som betäckte de klyftrika
kullarne, uppsteg ett moln af kråkor. Dessa
skreko i sin bestörtning så, att det hördes
rundt om sjön, och den gamle stallknekten
på riddarborgen, som var tidigast uppe af
alla i den trakten, blef uppmärksam på skrä-
net. Han undrade, hvarför kråkorna hängde
öfver kullarne som en svart sky, och hvarför
måsarne ilade fram öfver sjön som hvita
blixtar, och kom så att upptäcka svanerna.
Han lät ryktet därom gå vidare, så att en
hvar, som vaknade, genast fick veta, att det
var svaner i sjön. Hvarpå denne i ilande
fart ref till sig kläderna och skyndade ut på
murarne eller upp i tornet för att få se dem.
Men då borgherre och borgfru, då tärna och
page, som alla stego bittida upp, hade sett
svanerna och gladt sig öfver synen, så fanns
ännu en på slottet, som ej sett dem. Den
lilla borgfröken själf visste intet och såg in-
tet, ty hon låg alltjämt i sin sötaste sömn.
Utanför hennes kammardörr rådgjorde hennes
tärnor, om de skulle väcka henne. »Skola
vi våga väcka jungfrun?» sade de. »Hvem
vet, hur länge de kungliga fåglarne dröja i
sjön? Hvem vet, när det härnäst kommer
svaner hit till oss? Otröstlig blir jungfrun,
om hon ej vaknar, förrän svanerna äro flugna.»
Och det ändade så, att de fromma tärnorna
väckte den lilla jungfrun med det högljudda
tal de förde utanför bennes kammardörr.
På borgen fanns i de dagarne en gäst af
stor betydenhet, fast ingen tänkte på honom
den morgonen, då svanerna kommo. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
