Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 iDUN 1892
.if
■■■ ■
Illa var det ock, att han rätt gärna ville
äga deD lilla jungfrun, ty hon var mer fin
och fager än någon han dittills sett. Detta
förebrådde han sig som en dårskap. Ty det
var så, att alltsedan han kom till borgen,
hade han ej kunnat afvinna jungfrun ett
enda ord. För henne svarade fader och
broder, för henne svarade moder och syster,
men hon själf öppnade ej sin mun tör att
tilltala honom. Hon var mycket blyg, det
såg han, men han fruktade oek, att hon måtte
vara alldeles utan tankar för att kunna tiga
så. Och han ville ha en klok och glädtig
hustru, fägring var ej nog för honom.
den unge herr Birger, som var den
lilla borgfrökens trolofvade. Deras
fäder hade sedan lång tid tillbaka
bestämt dem för hvarandra, och nu
var ungersvennen kommen för att lära
känna sin blifvande hustru. Honom
hade ingen tänkt på att väcka, men
han hade allaredan af tryckande
oro drifvits upp ur sin bädd i det
trånga tornrummet och gått ned i
lustgården. .
Denna var ej omgifven af någon
mur åt sjösidan, ty här steg berget,
på hvilket borgen låg, så brant
upp ur vattnet, att intet konstgjordt
värn behöfdes. Riddaren gick nu förbi de
stora blomstermattorna med blå förgätmigej
och röd nejlika och gult lejongap, som
omgåfvos af smala sandgångar, och stan-
nade ute vid själfva bergkanten, där några
snabbt uppspirande ungträd lefde det gläd-
jens lif, som den grunda jordmånen ej länge
skulle tillåta dem att behålla. Herr Birger
var hemma ute i hafsbandet och van vid de
vidsträckta synerna, därför älskade han denna
fria plats. Men allt medan hans blickar ilade
bort så långt, som blickar kunde nå, tänkte
han oroliga tankar om den lilla jungfrun,
som var hans trolofvade.
Han tänkte, att hon var dum, han tänkte,
att hon var viljesvag, han tänkte, att hon
var okunnig i allt det, som en husfru borde
veta. Han tänkte endast . ondt om henne,
och så mycket det än var honom emot att
bryta ett gifvet löfte, tänkte han, att han
måste upphäfva förlofningen.
Medan han stod i dessa bekymrade tankar
och tänkte på, att han måste afsäga sig den
lilla jungfrun, fick han se svanerna. där de
lago i sjön och sökte sig föda utmed de
vassbeväxta grunden. Han blef genast helt
glad vid att se hafsbandets fåglar så långt
inne i landet. Han förundrade sig, öfver att
svanerna kommit just denna morgon. Det
syntes honom, att de måtte vara komna för
hans skull, för att han skulle få en hälsning
från sitt hem, då han som bäst behöfde den.
Han blef rörd öfver att se dem, som om
han trott, att några af de kärleksfulla tankar,
hvarmed hans moder följde hans färd, tagit
svanehamn för att komma och hjälpa honom.
Han fick en sällsam lust att fara och se
fåglarne på riktigt nära håll. Han kände
ett begär, starkt och dragande som hemläng-
tan, efter att få se deras halsars mjuka krök-
ning, höra det lätta rasslet i vingarne, då de
gledo genom vattnet, och smekande lägga sin
hand på deras mjuka, dunklädda kroppar.
Ty han var rätt olycklig denna morgon, och
då medför det en lindrande känsla af trygg-
het och frid att se något, som påminner om
hemmet.
Nu, då han såg sig om efter en farkost,
varseblef han, att det låg en liten ekstock
rätt under honom vid bergets fot, och han
upptäckte, att dit ned ledde utför branten en
lönlig stig, som väl fiskare brukade begagna
för att slippa den långa omvägen rundt om
muren och vallgrafven.
Men just då han ämnade klättra ned till
båten, kom den lilla borgfröken springande
för att se fåglarne, äfven hon. Hon var
mycket ifrig, ställde sig ytterst ute på ber-
get och blickade ut öfver sjön. Hon stod
så högt, att hon för en betraktare framstod
utan all annan bakgrund än den blå himlen,
och därigenom blef hvarje gestaltens ytterlinie
så tydlig, att den outplånlig brände sig in i
ögonen. I det hela påminde hon om en
trollslända, som med fällda vingar söker att
klänga sig fast på yttersta spetsen af ett
grässtrå. Hon var mycket liten och finlem-
mad och ytterligt smal om lifvet. Den långa,
släpande klädningen höll hon för daggens
skull upp med sin ena hand, så att den
drogs till ofvan om fotleden och bildade yf-
viga veck baktill. Hon hade halskrås af
spetsar, genomvirkade med guldtråd, och en
likadan långschal kastad öfver skuldrorna;
i detta fanns en påminnelse om vingar. En
brokig insektsdräkt bar hon, brunröd, randad
med guld och guldfärgadt silke. På fotterna
bar hon blekröda strumpor, tunna, genom-
skimrade af hudfärgen, och skor af guld-
skinn, på hviika daggen satt mörka fläckar.
Hon bar en hatt, flätad af bast. Det ofant-
liga brättet sköt långt utom ansiktet — midt
fram stod det upp, eftersom hon tryckt ned
hatten i nacken, slängande den på sig i all
hast som en pojke sätter på sig sin mössa.
Röda silkessnören och guldtränsar voro in-
flätade bland bastet, eljes bar hatten hvar-
ken plym eller ros.
Den lilla borgfröken brukade väl gå myc-
ket fin alla dagar, ty hon kunde ej tåla nå-
got oskönt eller orent i sin närhet, men hon
hade ock ökat sin prydnad för svanernas
skull, ty hon tänkte sig sagornas fågel gudom-
ligt skön, hon trodde, att den alltid bar guld-
krona på hufvudet, och att morgonens rosen-
färg alltid kantade dess vingar.
Nu hade hon dock litet gagn af all sin
möda, ty hennes vackra ögon sågo svanerna
blott som fem små hvita punkter, så långt
bort lågo de. Hon såg så bedröfvad ut,
som om hon velat brista i gråt. Riddaren
greps af medömkan.
»Vill du gärna se svanerna?» sade han.
Då vände hon sig mot honom, kämpade
mot sin blyghet som ett barn och hviskade
ändtligen fram ett ja.
Som han var lika ifrig, förrådde han in-
gen undran, utan svarade rakt på sak: »Här
nedanför ligger en båt. Jag skall ro dig
dit ut.»
»O ja!» sade hon.
Då kom han att undra på, hur de skulle
komma utför branten, men detta bekymrade
ej henne. Hon hade många gånger gått
fiskrarnes väg.
Han gick före, och hon kom efter lika
lugn, som om hon vandrat utför den fastaste
slottstrappa, och då han besinnade de små
fötter hon hade att gå på, tänkte han, att
hon ej måtte sakna mod. Medan hon slä-
pade på sitt tunga släp, fläktade hon sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
