Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■ . , ■ ■
1892 I DU N 409
med en solfjäder, pâ hvilken den lysande
fågel Fenix var utsydd. På den svarta silkes-
bottnen stod han brinnande röd med hals-
krage och näbb och klor af guld, och rundt
om honom fladdrade rödgula lågor.
Så sprungo de ned i båten, och han bör-
jade ro med stor ifver. Årorna böjde sig,
årtullarna knakade, och med en liten klin-
gande suck läto sig de små vågorna utjäm-
nas under den platta bottnen.
Medan de foro framåt, voro de båda fullt
öfvertygade om, att fåglarne skulle ligga all-
deles stilla och tillåta, att de rodde midt in
i flocken. De talade om, att det var illa,
att de ej medtagit bröd för att mata dem,
och de ansågo, att de borde kunna trifvas
De fem stora, hvita fåglarne störtade fram
öfver vattenytan med brusande fart. Deras
vidt utsträckta vingar piskade vattnet våld-
samt och med starkt dån. Sjön skummade
hvit i deras spår, och de foro fram under en
båge af uppstänkta droppar. Men allt mer
höjde sig deras kroppar, så att snart endast
fotterna oeh vingspetsarne nådde vattnet. Så
hade de ändtligen luft under vingarne och
höjde sig i en snedt uppstigande Unie. Borta
vid ön foro de ännu rätt lågt, så att de
unga hoppades, att de skulle slå ned där,
lockade af de stilla sunden, men de flögo
beslutsamt vidare. Länge synliga, seglade
de bort öfver kullar och berg och vände ej
åter.
därför att hon gjort sig alldeles för under-
bara tankar om honom. Men dum var hon
ej och icke viljesvag och ej heller tafatt,
bara så innerligt barnslig och oerfaren. Han
ville gärna hafva henne till sin hustru, myc-
ket gärna.
De hade nu ingen brådska vidare, och rid-
daren förde båten framåt med långsamma
årtag. Innan han for hem, gjorde han en
tur rundt om ön in i dessa sund, där sva-
nerna skulle hafva bott.
Ungersvennen förstod nu med ens, hur han
skulle locka jungfrun till samtal; ej en se-
kund var där tyst i båten. Till sist frågade
han henne äfven, hvarför hon nu hade mod
att tala.
V-...
’ ; V
/. >• ;
mil/.,
’ .. O
:";f- \
mm
hela sommaren i de ljufliga sunden bakom ön,
om bara ingen störde dem, innan de hunno
att upptäcka dessa. Och i det de sade detta,
kastade de båda hotfulla blickar mot vass-
bankarne och de trädbevuxna stränderna,
fruktande att en bågskytt eller stenslungare
kunde vara dold där och tänka på att störa
de älskade främlingarne.
Ungersvennen rodde friskt undan, afstån-
det var drygt. Han såg stundom framåt ef-
ter svanerna, men de syntes honom alltjämt
för långt borta. Vågorna hvälfde fram och
åter och skylde dem. Han tog allt raskare
årtag.
Då gaf den lilla borgfröken, som hela ti-
den haft blickarne skarpt fästa på fåglarne,
till ett anskri. Han släppte årorna och såg
sig om. Nu voro de dem visst tillräckligt
nära. Men på samma gång hörde han ett
starkt buller. Fåglarne lyfte.
Så voro de borta, och de unga hade för-
drifvit dem. Men sedan de öfvervunnit sin
första häpnad, sade junkern stolt, att detta
ville han aldrig ångra. Ty en syn, jämförlig
med den då svanerna lyfte och deras dånan-
de vingslag piskade sjön till skum, hade han
förr ej sett.
Då han sade detta, fällde den unge herr
Birger åter sina åror och satt stilla stirrande
rätt in i hennes milda ansikte. Han såg
med ens klart i många tiug. Han tänkte
på det enformiga lifvet i riddarborgens fru-
stuga och förstod, hur litet jungfrun sett och
erfarit, då detta kunde vara så mycket för
henne. Men åter, efter detta var så mycket
för henne, så hade hon längtan efter sköna
ting och stora händelser. Och han liksom
anade att detta, att han, hennes trolofvade,
kommit, varit henne rent öfverväldigande.
Hon hade tegat ej af brist på tankar, utan
Då svarade hon med stort allvar, att det
modet hade hon vunnit, sedan han kunde
göra en sådan dårskap som att ro ut till
svanerna. Han hade förut synts henne så
förskräckande vis.
Då täukte han på, att dessa svaner redan
från första stunden synts honom som hans
moderstankar, komna i svanehamn för att hjälpa
honom. Och han prisade den förunderliga
visheten i att kunna vara dåraktig. Men ju
längre in de kommo i de tysta sunden, dess
vekare och dåraktigare blef deras tal. Och
då han till sist började prisa lyckan af, att
den han älskade redan var honom lofvad till
hustru, måste hon ju åter kämpa en lifskamp
med blygheten för att få mod att svara
honom.
Men jungfruns fader, den gamle borgher-
ren, han, som denna morgon redan haft bud
ute rundt om sjön för att förbjuda en hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
