Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 IDUN 1892
att oroa svanerna, han, som redan i tankarne
byggt dem ett svanhus ute pä ön, han, som
drömde om svanjakter och höll gille pä stekt
svan, han var ytterligt förgrymmad öfver de
ungas färd. Nere vid sjöstranden gick han
fram och åter, svärjande öfver deras dårskap.
Och i sitt sinne öfvervägde han redan, om
denne herr Birger skulle få blifva hans måg,
allrahelst som han ej syntes ha makt att
vinna hans dotters kärlek.
Men då han såg, hvarthän de unga rodde,
sedan illgärningen var begången, gingo många
tankar genom hans hufvud, och han log midt
i sin vrede. Och ej mer suckade han efter
att se hvita fåglar flyta omkring i de tysta
sunden, tänkande, att dessa passade ändå
mycket bättre som ett tillhåll för ung lycka,
att de måhända voro prydda med så drömlik
skönhet, för att två människor på en värdig
plats måtte kunna utbyta de ord, som lofva
kärlek och lifslång trohet.
ill .Surages fuiinnn.
oie 3ig Uting ojmel ui3a »Eåttet !
.Jvotnet oaggal »itt -mogna guff,
olom 6&aff mäta uå-t »ilåppa j?uff;
9TCen float »et 3u 3en. Iiau3, 6om »åttel
ofitotSelitan.iJen Iiting. oSbea» tinning?
jjotSen» mgnSige agate
ofittet fugnt m3 »iu bagate,
^anüefc üefét på 6in egen. winning.
3*Cuat åt Pian, 6om me3 ualina »innen
0|uat »tanSigt iin filait, »itt nao3
ffot att watna me3 fij? ocå bfo3
9i>»tetfan3et ocPi jix3teu» minnen ?
J’Coat i fan3et — i åoifåcn åg33a
CFo»tta» ban, »om i jlatotna
ofbaff, i »pet»en ^öt »liatotna,
9"ofbet» fij; ooPi 3e»» jliPie-1 »bg33a ?
ofuetige» boinna ! oltå upp, bete3 3ig!
J’Cögt ocPi »tott åt Sitt å3fa baff;
S3u »baff »b/g33a oått ^ofb jltån. jixff.
Cjllip 3ig an — 3n bat fgoban me3 3ig.
3Cfå3 o»» 3u t 3en »uen»ba Stabten !
Med illustration af V. Andrén.
Jo-gAAna! J’bot 3u, but 3in moSet boiSet,
, btaebftg oeb utan »to3.
©gat gfån»et aj! |:ebetgfo3,
9Lat bon bficbat mot »totmiga tiSet.
©, but många tåtat bon tom3e
3 3e btinnanSe bonetna
3"öt 3e uaxanSe »önetna,
4tn mo3et gfom3e !
ofe 3ig bting t Sitt bemfan3» bggSet,
2)åt bon bo33e, 3in »tofta »fåbt,
8nbef, -pfatSfö» t »ptåb oeb 3tabt,
oftot oeb pti»a3 |?öt manfiga 3gg3et.
©Ln »få baquet» bofgot mot »ttanSen,
©Cn »tå »bogatna »u»an3e,
ÖLn gå afj;uatna btu»an3e,
9TCen boat Suåfge» 3en »uen»ba an3en?
oSom »å fånge
"Oåcb 3e »fumtanSe 3gg3etna
3\un3t ombting o»» i bggSetna !
3^3 oeb ^oétta o»» båttte »fåbten!
tÿjrUhioff palmgren.
När löfven falla.
B
ar du sett, när löfven falla? Har du
sett, när hösten kommer, stilla och mild,
och lägger svalkande händer på sommarens
heta hjärta? Har du sett, huru han målar
den gröna dräkt, som jorden hittills burit, i
färger så lysande, som om han doppat sin
pensel i aftonrodnans glöd och morgonens
guldglans? Ack, det är vackert! Det, om
något, är att dö i skönhet — sommarens
härliga död !
Det är sant, att hösten kommer också
med stormar och regn, med mulna, kulna
dagar. Sommaren låter icke så lätt kufva
sig. Han strider och kämpar, han vill lefva,
lefva i evighet, han vill icke dö, icke nu, då
lifvet är så rikt, så härligt. Därför måste
hösten med hårda händer börja sitt verk.
Han andas på blomstren, och de blekna och
böja knäckta stänglar; han skakar trädens
kronor, och löfven hvirfla omkring; han rör
upp de stora vattnen, så att böljorna vräka
högt upp på land. Och sommarens makt är
bruten.
Men nu komma de stilla, lugnande dagarne.
Det upproriska sinnet har lagt sig, undergif-
venhet och lydnad ha kommit. Klar som
en spegel af stål ligger nu den lilla insjön,
och stränderna, klädda med mörka furor eller
bleka björkar, spegla sig däri. Ljusa mor-
gondimmor sväfva likt skimrande slöjor öfver
ängar och skogar, och när de smälta för solens
blick, aftecknar sig mot den klarblå himlen
tranornas och vildgässens ordnade flykt bort
till sydliga, blidare länder. Mer och mer
prunkande blir skogens prakt: blodröd står
lönnen bland mörkgula aspar och guldskim-
rande björkar, och den lätta dimman flyr ej
mer, tätnar, står stilla, insveper de aflägsnare
föremålen liksom i ett matt silfverhvitt moln
och gifver de närmare ett slags fantastisk
otydlighet. På sådana dagar är det tyst, så
tyst i naturen. Töcknet stiger högt upp mot
himlen, och ingen solstråle förmår leta sig
väg därigenom. Alla fåglar tiga — deras
sång är ju för längesedan slut, men man hör
ej ens ett vingslag, ej ens ett kraxande at
korp eller kråka. Blott då och då faller ett
löf ur lönn eller kastanie sakta, som fruktade
det att störa naturens högtidliga stillhet.
Detta är hvilans ljufva lugn. Stormen
har tröttnat och hvilar tunga vingar bortom
skog och berg. Begnet har tröttnat och står
stilla som fin och silfverhvit dimma. Den
rika växtligheten har uttömt all sin kraft
och hvilar nu — löfven falla. De hafva
gjort sin plikt, de hafva hämtat ljus och luft
och regn och burit det alltsammans till den
stam och de grenar, ur hvilka de sprungit
fram. Vi kunna se det på den kraftiga
stammen, på de uppskjutande årsskotten.
De täta knoppar, ur hvilka nästa års blad
skola komma fram, skifta i brunt och grönt,
de hafva blifvit härdade och starka nog att
utan skydd af de gamla stå emot köld och
snö och is. Den gamla stjälken har gjort
sitt arbete, har fyllt sitt kall — löfven falla.
Men de falla sakta, undergifvet, lugnt.
Deras lifsgärning är fullbordad; de hafva
däri satt in sin fulla, rika kraft. Nu är det
slut med denna kraft, men den behöfves ej
heller: löfven falla.
Dock icke såsom onyttiga tjänare. Deras
ungdom har blifvit omsatt i de brunskiftande
knopparna och ligger där och samlar sig till
det arbete, som en ny vår skall ålägga nya
blad. Detta är de gamlas tröst; det är där-
för de falla så sakta och stilla, därför att
de veta, huru det nya lifvet, som skall spira
fram, den unga kraften, som skall arbeta,
blifvit grundlagd af dem, har utgått från dem,
så att det är de gamlas lif, som går igen i
de ungas. Och blir detta skönare, rikare än
de gamlas, så beror detta ju på, att de blad,
som nu falla, tillfört stam och grenar så
mycket mera näring, att de, i sin ordning,
kunna gifva de blad, som skola komma, mera
saf och saft och lif än förr.
Detta veta kanske ej de unga blad, som
nu drömma i knoppen, och om de veta det
eller senare blifva upplysta därom, glömma
de helst bort, att deras unga mod, deras öf-
verströmmande lifslust äro ett arf från de
gamla — de gula, förvissnade blad, som i
höstens hvita dimma sakta falla af.
De glömma — de vilja måhända glömma
— att de hafva en tacksamhetsskuld till
något förflutet.
Men det borde de icke, ty deras öde blir
ock fullbordadt — nästa gång, när löfven
falla.
Mathilda Langtet.
Min princip är, att om jag finner en sak
träda emellan mig och min plikt, hugger jag
den af, med rötter och grenar. Att göra slut
på den med ens, det är enda sättet.
Commodore Goodenorigh.
Den, som har ett förnöjsamt sinne, äger
alla rikedomar.
Hinduiskt ordspråk.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
