Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 892 IDUN 411
Kamrerns änka.
5e)to
Af
Elin Ameen.
allt låg liksom i fack i största ordning. Ibland
tyckte hustrun, alt det gick litet för långt, och
ville hellre använda pengarne till annat, men i
detta fall var han orubbligt bestämd, och då det
ju var hennes egen framtid, som betryggades,
kunde hon ej annat än på det hela taget vara
belåten.
Med två illustrationer af Elin Andersson.
S
et var en julafton sådan den bör vara i
norden, med stark frost, klingande slädföre
och tusentals stjärnor gnistrande från en molnfri
himmel.
Kamrer Salbom gick i halfmörkret af och an i
sin våning. Ett par lyktor från gatan lyste till-
räckligt för att kunna vägleda honom på hans
vandring genom de fyra rum, som utgjorde hans
våning. Han hade som vanligt ätit sin middag
på källaren, men mot vanan tog han inte nu sin
eftermiddagslur. Det var i alla fall julafton, och
denna dag för ju alltid det underliga med sig,
att man kommer i en särskild stämning, olik alla
andra stämningar under året. Om det icke för
alla kan vara någon religiös maning, finnes det
dock väl knappast någon, som ej pä den dagen
i sitt inre förnimmer någon genklang från forna
dagar, i det minnen från förflutna julaftnar stiga
upp i hans själ, ömsom i glada, jublande toner
från en lycklig barndom eller med vemodigt brustna
ackord från dagar af sorg och ensamhet. Så var
åtminstone fallet med kamrer Salbom, där han
vandrade af och an igenom rummen med hän-
derna på ryggen och hufvudet sänkt.
Han hade i tankarne återsett sig själf som liten
gosse i det enkla, nästan tarfliga hemmet, där dock
aldrig julglädjen saknats, och där granen hvarje
julafton i strålande glans lyst för hans förtjusta
barnaögon, ja, ända till dess han var student och
försökt finna det alltsammans en löjlig gammal
tradition och barnsligt pjoller, men likväl inte
lyckats, därför att älskade föräldraögon lyste i
kapp med jul-ljusen, och därför att ömma moders-
händer smekte ynglingens hufvud, alldeles som de
i alla år smekt barnets.
Nästa jul tändes inga jul-ljus mera i det hem-
met, ingen far räckte ut handen till ett trofast
handslag, ingen mor lade välsignande handen på
hans hjässa. De voro båda borta, och han skulle
aldrig mera se reflexen från jul-ljusen tindra i
deras ögon — aldrig mera.
Det kom en jul, då han såg dem tindra om
möjligt ännu klarare i en skön flickas djupblå
ögon. Det var den första kärleken, som man
kanske efter många år 1er åt — men där blir
alltid vemod i det leendet, och ingen annan lycka
i världen kan komma en att glömma den första
kärlekens tjusning och smärta.
Lycka? Blef han lycklig med den andra, hon
som blef hans hustru, och vid hvars sida han
just i detta hem framlefde tjugusex år? De sym-
patiserade egentligen ej i någonting. Hon hade
brukat kalla honom »gnatig», envis och retsam.
Han hade otaliga gånger med en äkta mans hän-
synslösa uppriktighet sagt henne, att hon var in-
skränkt och saknade »idéer» och all högre lyft-
ning. Hon hade frågat, hur det skulle gått med
hans strumpor och skjortor, hans mat och hem
och hela ekonomi, om hon varit »lärd» och med
högre lyftning i stället för en praktisk ordnings-
människa. Då hade han måst tiga, ty sitt hus
skötte hon med flit och ordning, och deras knappa
inkomster fick hon förunderligt att räcka till.
Där blef till och med ett öfverskott för hvarje
år och detta använde kamrern till största delen
att sätta in i pensionsinrättningar för sin hustru.
Dessa pensioner blefvo till slut hans förhärskande
vurm. Hans hufvud blef en räknemaskin, där
den ena tabellen upprullades bredvid den andra,
,där summor lades till och drogos ifrån, och där
TmmA
■
Hon var tio år yngre än han, stark och vid
fullgod hälsa. Det föll ingen af dem in, att det
som hände någonsin kunde inträffa — nämligen
att hon en vacker dag insjuknade och dog — dog
från man och pensioner.
Då först förstod han, att han likväl älskat henne.
Han sade sig det hundra gånger om dagen, när
hans strumpor voro trasiga, när skjortknapparne
felades, när värdshusmaten ej smakade honom.
Han hade nämligen upphört med eget hushåll,
sedan hustrun dog, ty han och jungfrun hade
genast kommit i lufven på hvarandra, och sedan
han kört af henne, hade han svurit på, att aldrig
någon piga mera skulle sätta sin fot i hans hus.
Madam Andersson, på andra sidan köksförstun,
som emellanåt hjälpt dem i huset, hade åtagit sig
uppassningen samt lagningen af morgon- och afton-
måltiden, om han åt middagen ute. Madamen
var en beskedlig, fattig änka, och som hon i allt
rättade sig efter honom, blef där aldrig något gräl.
Men hustrun fortfor han att älska, sedan sak-
naden och vanan väckt honom på denna känsla.
När han med någon af sina bekanta talade om
henne, grät han, och för den, för hvilken han, me-
dan hon lefde, endast haft klander och snäsor,
hade han nu efter döden endast beröm.
När han efter gammal vana gick att första gån-
gen efter hustruns död betala in en pensionsaf-
gift, såg kassören förvånad på honom.
»Men — kamrerns fru är ju död!»
Ett ögonblick stod han som slagen af åskan
med gapande mun och klotrunda ögon. Han hade
inte en sekund kommit att tänka på pensionerna I
Men hastigt fattade han sig, räknade upp sum-
man och sade vresigt:
»Angår det er, om min hustru är död, hva’
falls? Angår det någon, om jag betalar in mina
pensionsafgifter, hva’ falls?»
Kassören ansåg honom för sinnesrubbad, men
ryckte på axlarna och tog tills vidare mot pen-
garne.
»Jag skulle tro,» fortfor kamrern i samma upp-
bragta ton, »att liksom jag i 26 år haft råd att
ha en hustru och betala pensionsafgifter för henne,
så kan jag ha råd att ta’ en annan hustru och
betala för henne. Adjö!»
Han tog sin med bredt sorgflor prydda hatt
från disken, gjorde en djup, ironisk bugning och
skred mot dörren, i det han gaf sin lilla magra,
torra gestalt en så imponerande hållning som
möjligt.
Han hörde icke det skallande skratt, som då-
nade efter honom, ej heller kassörens utrop:
»Nej, vet ni hvad, gamle Salbom tänker redan
på att gifta om sig!»
Men det hade gamle Salbom inte ett ögonblick
tänkt på. Orden om »en annan hustru» hade
kommit öfver honom utan mening eller reflekte-
rande, som ett halmstrå för att rädda hans pen-
sionsvurm.
Med verklig bedröfvelse gick det ljuset upp för
honom, att alla pensioner voro förgäfves, alla
kalkyler fåfänga. Hans Karolina skulle aldrig få
ett öre däraf! Han älskade henne högre, än han
någonsin gjort efter hennes död, sedan han gjort
denna upptäckt. Han kände en vansinnig längtan
att rycka upp henne ur grafven och skaka lif i
henne, på det att hon måtte en dag komma i åt-
njutande af de pensioner, som inrättningarna nu
skulle bedraga honom på. Om han bara för att
förarga de där herrarne skulle gifta om sig? Men
på de flesta håll var pensionen personlig och
indrogs vid dödsfall. Det var en stor missräk-
ning. Men kanske kunde det med någon mellan-
gift arrangeras så, att det öfverflyttades på den
andra hustrun. I ämbetsverken skulle han ha ut
sin rätt, antingen hustrun vore nummer ett eller
nummer två — det var alltid någon tröst.
Tanken att taga en hustru för pensionernas
skull blef alltmera en fix idé hos kamrern. Men
ännu på det andra året gick han som änkling
ensam i sitt dystra hem, betalade regelbundet sin
änkas pensioner, men hade inte ännu en aning
om, hvarifrån han skulle få denna änka.
Och nu var det julafton. Salboms hade aldrig
haft några barn, men julafton hade de i alla år
inbjudit några fattiga barn till en liten julfest.
Då tändes en liten gran i ett hörn af salen, fru
Salbom, hvars styfva fingrar eljes aldrig rörde
vid det gamla pianots gulnade tangenter, hackade
då igenom första reprisen till en gammal polska,
som hon ideligen tragglade om och om igen, tills
de små klampande fotterna tröttnade och småttin-
garne slogo sig ned till en god välfägnad. Det
var den enda gång på hela året, som barnaskratt
och barnafötters tramp hördes hos Salboms. Men
de gladde sig däråt, blefvo själfva som barn igen
och hade sin fröjd äfven de åt vaxljusen i granen.
Den dagen grälade de aldrig, liksom af en tyst
öfverenskommelse, utan bådas ansikten skeno af
välvilja och julfrid.
Nu var det andra julaftonen, som hemmet varit
lika tyst och öde. I afton tänkte kamrern icke
blott på pensionerna, han saknade de små fattiga
barnen och granen i hörnet där borta. Om han
ändå skulle köpa sig en gran! Och några vaxljus!
Det var inte för sent ännu. Han hade, när han
gått hem från middagen, sett en hel massa granar
ännu kvar på torget. Undras, om madam Anders-
son är hemma — hon kunde gärna gå efter gran
och ljus.
Han gick ut i köksförstun och ropade på ma-
damen. Hon kom ögonblickligen ut från en dörr
på motsatta sidan.
»Hör nu,° madam, jag fick en sådan lust att
ännu en gång se en julgran med’tända ljus —
vill madam gå ner till torget och köpa en gran,
bara en liten en — och så en vaxstapel i krydd-
boden. Här äro pengar — skynda sig och kom
snart igen.»
Madamen höll på att bli förvånad öfver, att
hon skulle köpa gran åt kamrern, men som hon
egentligen aldrig reflekterade öfver annat, än hur
hon skulle få sina fattiga styfrar att räcka till,
lydde hon honom mekaniskt och kom snart till-
baka med en liten gran och en vaxstapel.
Kamrern hade under tiden tändt taklampan i
salen, och vid dess sken började han med hjälp
af madamen att sätta i ljusen. Men bådas hän-
der voro otympliga och ovana vid detta arbete,
så att flere ljus föllo ner i golfvet och de öfriga
ringlade på sned, när till slut lampan släcktes
och ljusen i granen tändes.
»Herre Gud, så vackert,» sade madamen, i det
hon torkade sig i ögonen med förklädessnibben.
Äfven kamrerns ögon voro fuktiga, i det han
blinkade mot de sneda små ljusen.
»Ser madam, jag kom att tänka på min salig
hustru, som alltid hade gran på julafton och fest
för fattiga barn. Min älskade hädangångna var
en ovanlig kvinna, madam.»
»Det vet jag väl — bevare mig, så hon höll
räfst med tjänare och hjälpmadamer — det var
inte värdt att slingra sig undan.»
»Madam kan väl inte spela piano?» afbröt
kamrern.
»Kors, när skulle jag fått lära sån’t» ...
»Nej, jag kunde just tro det. Jag ville så gärna
höra den där polskan... tam—tam tam tam-
tam—tam.—ta . .. nej, det går inte . ..»
Kamrern suckade och såg vemodigt bort till
pianot.
»Skulle madam inte tycka om ett glas vin?»
frågade han plötsligt. »Vi få väl skåla med hvar-
andra, eftersom här inga andra finnas, och önska
hvarandra — god jul !»
Bitterheten i tonen af de sista orden gick för-
lorad för madamen. Kamrern gick till skänken,
tog fram en vinbutelj, ett par glas och några cakes
på en talrik. Han slog i glasen och räckte mada-
men det ena.
»Var så god — drick — skål, madam — och
en god jul.»
»Tack, go’a kamrern — god jul tillbaka.»
»Sitt ner, sitt ner, madam,» sade kamrern vän-
ligt, sedan de druckit, »eller kanske hon skall bort
på något julkalas, eh?»
», så kamrern talar, hvem skulle jag gå till,
jag har ingen i hela världen, som bryr sig om
mig.»
Hon satte sig på yttersta kanten af en stol,
slätade ut förklädet och drog sjaletten till rätta
öfver hjässan. Det var just intet festklädt par,
de två, han i fläckig nattrock, på hvilken arm-
bågarne voro trasiga, hon i en urfälld bomulls-
kjol, en lappad och smutsig brun tröja och en
icke särdeles ren bomullsduk på hufvudet, under
hvilken det gråsprängda håret i ovårdadt skick
stack fram.
Kamrern hade slagit sig ner i en gungstol och
vippade sakta af och an. Han hade aldrig förr
än i afton sett, hur madam Anderson egentligen
såg ut. Hon hade inte fula drag, bleka och fina,
fast det inte skulle varit ofördelaktigt, om litet
såpa och vatten gått öfver dem. I sina unga da-
gar hade hon nog sett bra ut, nu var hon väl
sina femtio år, med krökt rygg och fåradt ansikte,
men härdig och seg såg hon ut; hade nog bestått
i mången lifvets hårda dust och skulle nog ännu
länge hålla ut.
»Jaså, madam har inga närmare släktingar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
