Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 I DU N 1892
frågade kamrern och återknöt samtalets tråd.
»Nej, inte en — mannen min dog, när jag var
tretti år — min ende son förliste härom året på
färd till Australien. Jag är alldeles ensam.» Hon
putsade näsan med förklädeskanten.
»Lefver hon bara på sitt arbete — har hon
ingen pension?»
Madamen visste, hvad pensioner var, ty vakt-
mästaränkan nere i gården hade femtio kronor
om året i pension efter sin aflidne man. Hon
kunde därför med djupa suckar svara ett blek-
lagdt nej.
»Hm, hm — det är mycket illa, när en änka
inga pensioner har ...»
För hvarje gång kamrern vippade med gung-
stolen, gaf den ifrån sig ett lätt knarrande ljud.
Nu upphörde plötsligt knarrandet. Gungstolen stod
stilla, och kamrerns runda, utstående ögon sågo
stelt in i ljusen i granen. Han hade fått en idé.
Den tog lifsform i hans hjärna, den växte och
blef med ens fullmogen.
»Madam — vill madam bli min änka?»
Madamen hoppade till på stolen och vände ett
förskräckt ansikte mot kamrern. Hon trodde, att
han hade blifvit kolirig.
»Jag borde kanske framställa min fråga i en
annan form,» återtog kamrern, »vill madam bli
min hustru för att en dag göra mig den glädjen
att bli min änka?»
Det om änka och hustru kunde madamen inte
klargöra för sig. Hon blef emellertid rädd och
trodde fortfarande, att kamrern blifvit sinnessvag.
Hon reste på sig och ville gå, men kamrern tog
henne temligen omildt i armen och tryckte ner
henne igen på stolen.
»Hör på mig, människa, och svara mig ordent-
ligt,» sade han otåligt. »Hon är ensam, och jag
är ensam, hon passar upp mig och lagar mina
kläder — fast förbaskadt illa gör hon det — men
hon kan bättra sig. Vill hon bli min hustru, så
kan hon flytta in i rummet där på andra sidan
salen och hålla sig där och i köket — för hon
må inte tro, att jag vill ha henne hängande inne
hos mig, mer än när hon städar. Hon skall lära
sig laga mat, så att jag slipper äta middagar ute,
för en sådan mat, som hon nu kan laga, vill jag
inte ens lukta på. Hon skall få snygga kläder
och aldrig slita ondt mera, och när jag är död,
får hon pensioner — hör hon, pensioner!»
Han utslungade ordet med triumferande stolthet.
Madamen började förstå. Om kamrern också
talade i ett anfall af vansinne, så var det han
sade nog värdt att tänka på. Han behöfde någon,
som såg om sig och lagade mat åt sig — det
var hvad hon bäst förstod. Hon skulle hålla sig
i rummet innanför salen och i köket — det var
som sig borde, han var en förnäm man, hon en
fattig, ringa kvinna. Hon skulle få det bra och
aldrig lida nöd mera — det var hufvudsaken för
henne — få det godt till döddagar och efter kam-
rerns död pension liksom vaktmästaränkan. Det
föll henne inte längre in att förundra sig, hon
satt och såg på julljusen, som snart skulle vara
utbrunna, och blinkade med ögonen, som voro
fuktiga af lycka öfver de härliga framtidsutsik-
terna. Bara inte kamrern ångrade sig, när »an
fallet» gått öfverI Hon såg förstulet på honom från
sidan. Han hade åter satt gungstolen i gång och
satt med hufvudet tillbakalutadt och ett förnöjdt
uttryck i ansiktet.
»Nå, madam,» sade han, utan att se på henne,
»skall jag taga ut lysning om söndag — alla tre
gångerna på en söndag, så är det gjordt, eller hva’?»
»Som kamrern vill — och stor tack för all
kamrerns godhet...»
»Slidder sladder...» Kamrern gick fram till
granen och släckte det ena ljuset efter, det andra.
De hade nu brunnit ner, och barren osade från
flere ställen.
Så blef det åter mörkt, och endast gaslyktornas
ostadiga sken gaf ett svagt ljus i rummet, så att
de dunkelt kunde urskilja hvarandras gestalter.
i. ^*§»5^
Då hördes en snyftning från stolen, där mada-
men satt.
»Hvad är det?» frågade kamrern.
»Att Gud skulle låta mig få en sådan lycka på
gamla dagar... och jag får väl heta fru, fru
Salbom?»
Kamrern gick ett par slag af och an och stan-
nade sedan framför madamen.
»Det får hon,» sade han, »det blir hennes rätt,
som ingen kan fråntaga henne, lika litet som pen-
sionerna. Det där om pensionerna skall jag för-
klara för madam en annan dag, för det är ändå
hufvudsaken. Det viktigaste är, att hon blir min
änka, ser hon.»
Ännu fjorton dagar senare, när kamrern och
madam Anderson en eftermiddag sammanvigdes
i kyrkan, hade den senare icke fått klart för sig,
hvad som fordrades af henne som änka, om kam-
rern äfven lyckats trumfa i henne bennes plikter
som hustru. Men fru Salbom blef hon i alla fall,
det kunde ingen fråntaga henne, vare sig som
hustru eller änka.
~G, kunde jag...! jDär hennes eget rum —
än sängen står höljd af de hvitaste spetsar;
och in i min hjärna det flpdda jag etsar,
där i dorren jag stannar förintad och stum.
3ag vandrar omkring i min Ivckas graf,
de snärjas i sorg, mina tunga tankar,
och världen mig spns som ett natthölfdt haf,
där vinddrifven seglare ej kastar ankax.. .
Daniel Fallström.
ßoklöxan.
IT)in lycl^as
5ra
®®ar tröstlöst lifvet, hur gränslöst armt,
när kärleken mer ej vill hlomma...
3{,pss var i min våning smekande varmt,
och nu stå rummen isande tomma.
Så skrämmande tpst! iEj ekot väcks opp
af hennes skratt, det klingande friska,
och rosiga läppar ej skälfvande hviska
om stundens Ipcka... om framtidshopp.
fDär hennes stol, i hvilken hon satt
Skiss af Anna Wahlenberg.
Med tre illustrationer af V. Andrén.
ren nu skulle du passa pS, käraste
Emelie,» sade fru Björklund och
knäppte upp kappan, för hon tänkte
verkligen stanna en stund. Hon hade myc-
ket att säga, och här skulle tagas i med
allvar.
»Jag törs inte. Hvad skulle doktor Clas-
son säga, när han kommer hem igen,» sva-
rade Emelie, en liten aftärd varelse med gul-
blek hy och infallna drag, som gåfvo henne
utseende af att vara omkring fyrtio år, fastän
hon bara var ett par och trettio.
Hon vände sig oroligt i hvilstolen och såg
på sin mor, som satt och stickade vid fönstret.
»Nej då, det törs jag rakt inte,» uppre-
pade hon.
»Doktor Classon ä ju i alla fall ansedd
för att vara bland de allra skickligaste af
våra läkare,» sade den gamla frun.
»Här i sta’n, ja,» sade fru Björklund. »Men
i Granköpmg — — —»
Och så kom den fram igen, hela den där
historien, som de hört så många gånger förut.
Emelie måste fara till doktor Smedman i
Granköping. När ingen annan kunde hjälpa,
så kunde han, och man måste ju försöka all-
ting, när det var fråga om lifvet. Hon hade
nu i två och ett halft år gått och dragits
med sitt onda och inte velat rådfråga någon
annan än deras husläkare, doktor Classon,
bara af fruktan för att han skulle bli stött,
och hon hade inte blifvit annat än sämre och
sämre. Men nu, när det föll sig så bra, att
han själf reste bort, kunde väl de göra det-
samma. Han hade visserligen varit där och
skrifvit recepter och anvisningar och presen-
terat sin vikarie för de två månader han
skulle vara utomlands, men det var i alla fall
lättare att göra den där lilla resan nu, än
då han var hemma. Och nu skulle man passa
Wmm
med nacken lutad mot rvggstödets siden
och Ivssnade tpst den långa natt
till alla de dikter, jag skref under tiden.
jDär hennes llombord. jtLvar ros har gått ut,
och hladen ha fallit vissnade, döda.
"C, kunde jag — vore det llott en minut —
få se dem som fordom växa och glöda!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
