Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 I DU N 1892
»Ja, nog ä’ det jag,» svarade Emelie och
försökte se lugn ut, fastän hon kände, hur
hon rodnade, och bra mycket hellre velat ha
bleknat, sä hade hon inte sett sä frisk ut.
»Ute och går!»
Han mönstrade henne från topp till tå med
sina små skarpa ögon.
»Jag trodde det skulle göra mig godt, »
framkastade hon helt sakta.
»Och jag trodde ni aldrig skulle gå mer,»
sade doktorn på sitt vanliga tvära sätt. »Hvad
har ni gjort åt er? Har ni varit på bad-
resa?»
»Ne-ej. Men den där vällingen, som dok-
torn ordinerade, var allt utmärkt bra, den .. .
Och för resten. .. ibland ä’ jag bättre, och
ibland ä’ jag sämre...»
»Jaså. Hm. Jag tittar upp i morgon,»
sade han, fixerande henne uppmärksamt ännu
ett ögonblick, lyfte på hatten och gick.
Klockan tio dagen därpå satt Emelie i sin
hvilstol med kuddar bakom ryggen, en sjal
om axlarna och en filt om knäna. Gardinen
var något neddragen, så att dagern inte skulle
falla för starkt på hennes uppblomstrande an-
sikte, och den urdruckna vällingkoppen stod
ännu kvar på bordet bland medikamentsfla-
skorna.
Modern satt och arbetade vid fönstret för
att hvar minut kunna titta ut på gatan, och
deras konversation bestod endast af en fråga
och ett svar:
»Kommer han nu?»
»Nej, det var inte han.»
Men • plötsligt sprang den gamla frun upp
med en nick och en hviskning, rättade på sin
mössa och drog filten längre upp öfver Eme-
lies knän. Det ringde, och strax därpå trädde
doktor Olasson in i rummet.
»Nå, hur står det till i dag?» sade han,
gick fram och satte sig bredvid Emelie och
klappade henne vänligt på handen.
Jo, det var allt litet sämre. Hon brukade
vara sämre och bättre ungefär hvarannan dag.
I går hade hon varit så bra, men i dag var
hon ganska klen igen.
»Ja, herre gud, det går så där upp och
ner och fram och tillbaka,» sade modern.
Nu börjades emellertid förhöret.
Hur var det med svullnaden och värken?
Likadant, kanske något bättre.
Och aptiten?
Hon orkade inte äta mycket, fastän det
kunde hända ibland att någonting smakade.
Och mattheten?
Jo, hon var nog ganska matt.
Och sömnen?
Dålig. Hon låg så mycket vaken så.
Och illamåendet?
Som förut ungefär.
Och smärtorna i veka lifvet?
De voro kvar.
Emelie var så rik på krämpor som en män-
niska gärna kan vara. Hvad han än frå-
gade om för ondt, så hade hon det, och ändå
hade hon i går, som en annan frisk männi-
ska, stått på gatan midt framför honom. Det
gick öfver hans förstånd.
Han gick bort och rullade upp gardinen,
hvilket genast föranledde den sjuka att sätta
handen för ansiktet. Men doktorn höll undan
den och ställde sig att betrakta henne. Det
var iogen synvilla hvad han sett i går. Dra-
gen hade verkligen blifvit fylligare, hyn lju-
sare och friskare. Hon hade genomgått en
riktig föryngringsprocess.
Och han, som nästan väntat finna henne
död och begrafven!
Doktorn satt en stund försjunken i funde-
ringar. Till slut fästes hans uppmärksamhet
vid koppen på nattduksbordet.
»Och ni ä’ ordentlig med vällingen,» sade
han.
»Ja-a då.»
»Ja-a då, det ä’ hon visst, det,» sade mo-
dern, som suttit så tyst som en skrämd råtta
under hela förhöret. »Jag kokar den själf
hvarenda morgon, vet doktorn, och vispar i
mjölet så långsamt och väl, så det inte ska’
bli några klimpar. Och det har jag gjort
ända sedan i julas, då hon började med den.
Jag skulle inte våga låta någon annan göra
det. Och vet doktorn, jag tror bestämdt, att
den gjort mycket till att hon blifvit bättre.»
»Bättre! Ä’ hon bättre nu? Så lät det
inte nyss.»
»Ja, det vill säga ibland ... Ibland kan
man nog säga, att hon ä’ en smula bättre...»
Doktorn hörde inte på henne. Han satt
och tummade en af medikamentsflaskorna.
»Och det här har ni också tagit ordent-
ligt?» frågade han.
»Ja då.»
»Hur många satser?»
Den gången kände Emelie, hur hon blek-
nade af förskräckelse. En sådan fråga hade
hon alls inte beredt sig på.
»Fyra,» drog hon till med efter ett ögon-
blicks betänketid.
Han sade ingenting, men tog flaskan och
läste på den. Därefter såg han upp på Eme-
lie, och aldrig hade hans små hvassa ögon
varit hvassare än då, och läpparne knep han
ihop, så att de kröpo in i munnen.
»Min bästa fröken, jag visste inte, att ni
brukade tala osanning,» sade han.
Hon försökte mumla något, men orden ville
inte komma fram.
»Detta hämtades tre dagar, innan jag re-
ste,» sade doktor Classon, »och det ä’ öfver
hälften kvar.»
De båda fruntimmerna tego, och Emelies
darrande fingrar drogo i filten.
»Vill ni vara goda och förklara, hvad det
är för en komedi, som spelas här,» sade han.
Emelie brast ut i gråt, och modern tappade
strumpstickan i golfvet, men ingendera sva-
rade.
Doktorn upprepade sin fråga för andra
gången.
»Vi trodde, ni skulle bli så ond på oss,»
sade Emelie snyftande, och så kom hela sa-
ken fram med tårar, ursäkter och förklaringar.
Han satt och hörde på med hoprynkade
ögonbryn och afbröt inte en enda gång, men
då Emelie slutligen tystnade, vände han sig
till den gamla frun och bad henne säga till
jungfrun att komma in med en sopskyffel och
en damborste.
Hon lydde blindt, utan att ens våga sig
fram med ett hvarför, och kom strax igen,
åtföljd af tjänstflickan.
»Sopa ut det här,» sade doktorn, pekande
på medikamentsattiraljen på nattduksbordet,
och då flickan började plocka bort flaskorna,
tog han själf borsten och gjorde rent hus.
Sopas skulle det. Och vällingskoppen fick
också komma på skyffeln tillsammans med
det öfriga.
Då jungfrun var ute igen, pekade han på
filten, som låg öfver Emelies knän.
»Tag bort den där!»
Modern lade tyst och lydigt ihop den.
»Och den där med.»
Det var själen. Och så blef det kuddar-
nes tur och så pallens. Emelie såg ut som
en liten plockad fågel, där hon satt alldeles
afbyltad i den stora stolen.
»Och nu ska’ vi se, om ni orkar promenera
som i går,» sade doktorn. »Var god och gå
efter er nyaste medicin.»
Emelie reste sig, visade sig kunna gå lika
bra som dagen förut, öppnade ett skåp och
tog fram ett par väl undangömda flaskor,
som hon ställde på det rensopade bordet.
Det var alldeles tyst i rummet. Emelie och
hennes mor tordes knappast se upp. De sutto
bara och väntade på, att uppgörelsens stund
skulle komma, då han skulle säga dem, att
han inte ville ha någonting mer med dem att
göra. Men han stirrade bara på flaskorna,
tog upp sin annotationsbok och började skrifva.
»Nå, hvad äter ni i stället för vällingen,
som er mor kokar åt er om morgnarne,» frå-
gade han till sist.
Emelie räknade upp alla sina förhållnings-
regler från den största till den minsta, och
han skref igen.
»Och nu kanske jag får litet närmare reda
på, hur ni befinner er.»
Förhöret börjades på nytt och ledde den
gången till ett resultat, som skilde sig be-
tydligt från det förra, och hvarje svar han
fick tecknade han upp.
»När reser ni till doktor Smedman igen?»
frågade han helt tvärt.
r Jo, det skulle bli om fjorton dar.
Han gräfde i boken, tog fram ett visitkort,
skref ett par ord, steg upp, gaf kortet åt
Emelie med begäran att lämna det till dok-
tor Smedman, då hon råkade honom, och tog
adjö på sitt vanliga något korta och sträfva
sätt.
Då han därefter vände sig till modern för
att taga afsked af henne, föllo Emelies ögon
mekaniskt på kortet. Det skrifna utgjorde
endast två rader:
»På skolbänken sitta vi alla, hur gamla vi
än äro. Därför — tack!»
Och där gick den gamle grånade skolgos-
sen helt saktmodigt ut ur rummet med sin
bakläxa, som han så ärligt erkänt, att han
fått.
Men med detsamma blef han för Emelie
en helt annan människa än nyss. Han var
inte längre den där barske herrn, som hon
så länge gått och varit rädd för, och hvil-
kens storhet verkligen hade sjunkit en smula
på sista tiden. Han var åter deras gamle,
käre doktor, som ägnat dem sin bästa om-
tanke under så många år, som hjälpt dem så
många gånger, och i hvilkens samvetsgranna
händer de så tryggt lämnat vården om sin
hälsa.
Och denne deras redbare, gamle doktor
hade de misskänt så svårt, smugit för och
velat föra bakom ljuset!
Så fort han var ute, sprang Emelie öfver
golfvet, som om hon varit alldeles frisk igen,
ryckte upp dörren till tamburen, tog ner hans
rock från hängaren och hjälpte honom få den
på, trots alla protester, och sedan letade hon
fram hans galoscher och ställde dem framför
honom.
Hon hade helst velat ligga på knä och äf-
ven hjälpa dem på. Hon ville göra sig så
liten och ödmjuk inför honom, deras stac-
kars, käre, gamle redlige doktor, mot hvil-
ken de burit sig så illa åt. Och då hon se-
dan låg i fönstret och såg efter hans bort-
rullande vagn, tyckte hon, att hon åter skulle
kunna anförtro honom sin hälsa och sitt lif.
Han hade fått sin storhet igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
