Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 415
Med vignett af V. Andrén.
Nu hänger det is från bommar och stag.
Hvar droppe på seglet förfryser
och morgonstjärnan fladdrande svag
på isade däcket lyser.
Hör sjöarnes slag!
De bita grinande
om stäfvens ketting och sprötet.
De vagga det hvinande
skummet i skötet.
Ett moln af natt ren stjärnan höljt.
Ack, bröder vid min sida,
vi ha så många stjärnor följt,
som slocknat i det vida.
Hvar nödeld, som förbrann till kol,
har hört oss vilsna stamma.
Vår tvist haft många tungomål,
blott gåtan blef densamma.
Af ord vi fyndigt knutit nåt.
Hvarandra väl vi fånga;
men ej ett svar af evighet,
blott svar likt sken på ånga.
Och ån i denna morgons nöd
på vrakets sköra bräder
jag vet knappt mer om lif och död
än fordom mina fäder.
Hvar fråga blott en droppe vardt,
från hjärtan, som förblöda.
Hvad böjd den ene kallat svart,
den andre nämnt det röda.
Dock spunno alla sina garn
kring samma nystans kärna,
och alla jordens vilsna barn
ha styrt mot samma stjärna.
En krans bår galjonen gyllene rak,
ett minne från lummiga stränder,
men böljorna klättra kring lutande vrak
med sträckta och hvitnande händer.
De tumla med brak,
de löddriga skimlarne.
Ur kransen slita de blommen
och kalla från himlarne
döden och domen.
Hvem blef vår störste ? Månne han,
som bäst knöt tankenätet,
men som en svag och lumpen man
satt lägst på roddarsätet
-— som. gärna såg, att gisslet bet,
fast själf som narr betraktad?
Behåll hans verk och åra det,
men vare han föraktad.
Om ur personlighet och lif
hvart andens blomster spruckit,
gif oss personligheten, gif
det lif, som blomman druckit.
Den låra skall dock lättast tros,
som står på lifvets fötter.
Räck oss ej blott en präktig ros,
men visa stjälkens rötter.
I kvinnor, hvilka dubbelt fast
er famn om barnen slutit,
nu hämten öfoer brusten mast
den enkla krans vi knutit.
Låt tyst oss fira i vår rund,
som ingen lämnar frälsad,
en stilla fest, en högtidsstund,
den sista som blir hälsad.
Tänd mastens spillra till ett bloss!
Den, hvilken, stödd af ingen,
som människa var störst bland oss,
skall böja knä i ringen.
Er krans, som frusen gnistrar skön,
räck honom, som vi akta.
Räck kransen som vår vördnads lön,
når däcket sjunker sakta.
Verner von Heidenstam.
Nattrocken.
Berättelse
af
Mathilda Roos.
Med tre illustrationer af Jenny Nyström.
f
lltsedan i höstas hade det inom Björk-
ska familjen varit en på dagordningen
stående fråga, när fru Björk ändtligen
skulle skaffa sig en ny nattrock.
Frågan gick långt tillbaka i tiden; den
väcktes redan för en åtta, nio år sedan, det
vill säga, då nattrocken började bli så utsliten,
att den var nästan helt och hållet betäckt
af stoppar och lappar, både på längden och
tvären. Men vid den tiden bestod frågan
egentligen endast af -flickorna Björks läng-
tansfulla utrop, då de morgnar och aftnar
sägo modern iklädd den gamla stoppade, ur-
blekta rocken: »Ack, om mamma ändå kunde
få en ny nattrock!» Ty familjens tillgångar
voro allt för blygsamma, för att man skulle
våga tänka på någonting annat än det allra
nödvändigaste, och dit räknades icke en natt-
rock, åtminstone icke af fru Björk själf.
Fru Björk var en sextioårig kvinna, som
för ett par decennier tillbaka blef änka -med
sina tre små flickor, utan ett öre efter man-
nen att försörja dem med. Historien om dessa
tjugu år skulle vara historien om en enda
lång följd af nöd och bekymmer; men det
skulle också vara historien om kärlek och
lycka, historien om ett litet näste, som de skyd-
dande modersvingarne gjorde varmt och ljuft,
historien om glada, oförgätliga stunder, då
granen tändes på julaftonen och man öppnade
julklappspaketen, för hvilkas anskaffande
»mamma» sträfvat så många nätter.
Hårdt och obevekligt hade fattigdomen
tryckt dem, men ingen af dem hade någonsin
dukat under för bördan. Glada och modiga,
starka i kärleken till hvarandra och i för-
tröstan på Guds hjälp, hade de kämpat och
hållit sig uppe, ända tills ljusningen kom och
bördan lättades, genom att de bägge flickorna
växte upp och blefvo i stånd att med sitt
arbete lätta moderns bekymmer.
Mycket blygsam blef dock fortfarande de-
ras ställning. De 90 kronor i månaden flic-
korna förtjänte, den ene som telefonist, den
andre som bodbiträde, voro allt hvad de hade
att lefva på, ty moderns ögon voro numera
så klena, att hon ej kunde sy och brodera
som förr, och äfven med fru Björks utomor-
dentliga talang att spara räckte icke pengarne
till annat än det allra nödvändigaste.
Men — i höstas inträffade någonting, om
hvilket fru Björk för många år sedan upphört
att drömma, någonting som beredde den lilla
familjen ännu större glädje, än då Maria och
Ida fingo sina platser, någonting som med ens
gaf en förändrad, mera positiv karaktär åt
frågan om en ny nattrock åt modern.
Fru Björk fick nämligen ett arf på 600
kronor af en gammal morbror i landsorten,
som hon knappast mindes, då hon i tidnin-
garna fick läsa, att han var död.
Underrättelsen om detta arf träffade fru
Björk en förmiddag, medan flickorna voro
borta. Hennes första känsla var en svind-
lande glädje, en öfversvallande tacksamhet
mot Gud, ett barnsligt begär att skynda till
flickorna och ropa: »Mina kära barn, hör-
ni hvad som händt, det ljusnar mer och
mer för oss . . . Gud är så god ... så
god...» Men hennes nästa känsla var mera
nykter; den kom helt sakta och försiktigt
smygande in i bennes själ och kunde tolkas
ungefär så här: »Nej, jag skall ingenting säga
åt flickorna ... få de veta, att jag har 600
kronor, så lämna de mig ingen ro för den
här nattrockshistorien, och det är en galenskap
att jag, gamla kärring, ska ha ett nytt plagg,
då det gamla är så bra. Pengarna skola
vara orubbade kvar åt mina flickor, när jag
går bort, och inte användas till några lyx-
artiklar. »
Men då Maria och Ida vid middagstiden
kommo hem och efter vanligheten hälsade
på modern med en kyss, sågo de genast, att
någonting händt, någonting som icke var led-
samt. Moderns bruna, vänliga ögon hade ett
skimmer, hvilket hon, trots alla bemödanden
att se likgiltig ut, ej kunde dölja, och den lilla
krokiga gestalten snurrade ännu ifrigare än
vanligt omkring bordet, som hon höll på att
duka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
