Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 IDUN 1892
»Mamma, hvad har händt?» frågade Maria,
i det hon kom och ställde sig bredvid
modern.
Fru Björk ryckte omärkligt till, men hon
försökte att låta obesvärad och likgiltig, då
hon utan att se pä dottern svarade:
»Ingenting.»
»Jo, mamma, någonting har händt, » ifyllde
Ida/ i det hon ställde sig pä andra sidan
och barrikaderade modern, »jag ser det på
dig . .. jag ser det på din nästipp,» tilläde
hon, i det hon pojkaktigt sträckte fram sitt
finger mot moderns lilla spetsiga näsa.
»Hvad i all världen skulle ha händt,»
svarade modern, och hon gaf bägge döttrarna
en hastig, undvikande blick.
»Ja, det är just det vi inte veta. Yi veta
bara, att någonting händt, men inte hvad, och
det är det du skall tala om
för oss.»
.Nu kände modern, att hon
måste kapitulera. Det var dess-
utom en alltför stor frestelse
att en gång för döttrarna, som
så trofast, så manligt delat
hennes bekymmer, och som
skänkt henne så mycken glädje,
få omtala något riktigt gladt
och roligt.
»Ja, kära barn, jag ser, att
jag inte duger att gömma på
hemligheter,» sade hon småle-
ende och ställde ifrån sig tall-
riken, »det har verkligen händt
något roligt, något mycket ro-
ligt till på köpet. Gamle mor-
bror John, ni minns, som jag
för många år sedan bad om
litet hjälp, och som aldrig gaf
mig något, han är död och har
testamenterat mig 600 kronor.»
»600 kronor!»
Bägge flickorna slogo ihop
händerna af förtjusning, och Ida
började hoppa omkring i rum-
met och knäppa med fingrarne
som en skolpojke.
»Sexhundrakronor! Mamma,
mamma, vi ä’ ju rika nu!
Hva’ i alla dar ska’ vi göra
med så mycket pengar?»
Modern svarade ej. Hon
var rädd för att genom något
svar eller någon invändning
väcka till lif den ödesdigra
frågan om nattrocken.
»Hvad vi ska’ göra,» upp-
repade Ida, i det hon kom fram
till bordet igen. »Jo,» tilläde
hon och slog handen mot
bordsskifvan, så att tallrikarne,
som stodo på en hög, hoppade,
lilla mamma ha en ny nattrock och det i
morgon dag. Nu ha vi ändtligen råd därtill,
eller hur mamma?»
Modern skramlade med tallrikarne så myc-
ket hon kunde och låtsade ej höra. Hon hade
annars den förträffligaste hörsel, men var det
någonting hon ej tyckte om att höra, blef
hon alltid litet döf.
»Nu ska’ mamma ha en Dy nattrock, hör
mamma det,» sade Ida och tog modern i
armen.
»Hör mamma,» upprepade Maria och tog
modern i den andra armen.
»Ja, jag hör, ja, jag hör,» svarade fru
Björk och nickade bekräftande. »Jag skulle
vara stendöf annars, för ni skrika, som om
elden stode i knutarne.»
»Ja, men lyder mamma också?»
»Jag ska först ha pengarne i handen,»
svarade fru Björk och sköt undan flickorna.
»I handen ! Tror mamma inte, att det är
sant, när mamma själf sett testamentet?»
»Man kan aldrig veta,» svarade fru Björk
kort, »det skadar inte att vara försiktig.»
»Nå, lofvar mamma, att när du har pen-
garne i handen, köpa en ny nattrock,» fort-
satte Ida.
Återigen var fru Björk litet döf. Hon
hade gått fram till kakelugnen och nu satte
hon tallrikarne i nischen med så mycket bul-
ler hon kunde.
»Lofvar mamma att köpa en, så snart
mamma har fått ut pengarne,» fortforo flic-
korna, som bägge ställt sig på hvar sin sida
om modern.
»Nu ska
Se sida 428.
»Jag lofvar ingenting, vi skola först riktigt
syna den gamla.»
»Det har du gjort 999 gånger, och du vet,
att den håller på att ramla sönder, så trasig
är den.»
»Den är nylappad just i höst,» invände fru
Björk.
»Nej, men du är då som en liten gammal,
istadig ölänning!» utropade Ida och stampade
med foten, »men nu ska’ du också för en
gång få se, att vi rå på dig, att du för en
gång ska’ göra som vi vill...»
»Nej, kära mina flickor, nu få ni inte
bråka så där med mig, inte tränga mig så,
jag kan inte reda mig mot er,»sade fru Björk
i det hon afvärjande sträckte ut sina händer.
Det kom en lätt darrning i hennes röst och
en dimma öfver ögonen, då hon med ett barns-
ligt, ängsligt uttryck vände sig mot dött-
rarna.
»Kära, snälla mor, förlåt oss!» ropade
nu flickorna om hvarandra, och kastade sig
öfver modern med de ömmaste smekningar,
»vi skola inte tala om nattrocken, ifall det
gör dig ledsen, vi tänkte bara . ..»
»Ja, ja, vi få väl se,» sade frun, i det
hon besvarade flickornas ömhetsbetygelser, »det
kan ju hända längre fram, vi få som sagdt
se, då jag väl en gång fått pengarne.»
Flickorna gåfvo hvarandra en menande
blick, men frågan om nattrocken bortlades
tills vidare.
Så snart frun fått sina pengar, hvilket skedde
kort därefter, dök den emellertid upp igen
och denna gång med förnyad styrka. Den
hade till och med, under det den hvi-
lade, omärkligt ändrat form
och framställdes nu icke mera
__ _______ som en obestämd undran, huru-
’ vida »mamma skulle köpa sig
\ en ny nattrock,» utan i stället
\ när den skulle köpas. Denna
i snara undgick emellertid icke
/ fru Björk, och hon undvek den
! genom att svara, att hon icke
j »synat» den gamla.
»Nå, då skola vi genast syna
j den!» utbrast Ida, i det hon
i sprang bort till ett hörn af
rummet, som frun medels en
gardin ordnat till garderob,
och tog fram den gamla natt-
rocken.
Det var ett egendomligt
plagg, den där gamla rocken.
Den var förfärdigad af stor-
rutigt rödt tyg, sydd med lif
och kjortel, som kapotter förr
i världen, och ett skärp kring
midjan. Kanten fram var all-
deles öfversållad af fina, mä-
sterligt gjorda stoppar, armarne
och lifvet hade dussintals lap-
par, hvilka alla sutto tråd- och
ruträtt. Det låg en obeskrifbar
prägel af kvinnlig ordning, af
försakelse, sträfvan, ihärdighet
öfver det urblekta, lappade
tyget.
Maria och Ida, hvilka sutto
framför kakelugnen, där elden
flammade i skymningen, bredde
ut nattrocken på en stol och
sutto så en stund tysta och
betraktade deD, försjunkna i
drömmar, som än framkallade
en tår i deras ögon, än lade
ett varmt, skälmaktigt leende
på läpparne.
Det var hela deras barndoms- och ung-
domssaga, som hade inväfts i det där gamla
plagget, som, gömdes i de nötta urblekta lap-
parne, i de trådslitna stopparne. Allt hvad
de och modern tillsammans burit och lidit,
de små fröjder, hvilka, likt vildblommor vid
sidan af en stenig väg, skjutit upp för dem,
och som de med så mycken tacksamhet upp-
plockat, om allt detta kunde nattrocken be-
rätta, ty den hade varit med om allt.
Men den hade också varit med under mo-
derns välmaktsdagar, den tiden då hon var
en ung, älskande maka, som med mod och
förhoppning såg in i framtiden. Det var ju
icke underligt, att hon höll det gamla plagget
kärt och hade svårt att skiljas ifrån det !...
»Ack, kära gamla nattrock!» utbrast Ida,
i det hon kastade sig ned öfver nattrocken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
