Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 417
och pressade sin kind emot den, »jag kan
inte beskrifva, hvad jag känner för dig, det
är otroligt, att man kan känna sä för ett
dödt ting. Jag både älskar och hatar
dig . . .»
»Huru säger du barn, huru ?» utropade fru
Björk, som stod bredvid, »hatar du nattroc-
ken. Jag förstår inte, hur man kan säga
någonting så enfaldigt, hvad menar du där-
med ? »
»Ja, det kan jag precis inte säga,» svarade
Ida med en drömmande blick. »Det är så
inveckladt. Jag hatar nattrocken, därför att
den gör mig så ondt, därför att det känns,
som om vi aldrig, äfven se’n mamma gjort
en ny, skulle kunna göra oss lösa från den.
Jag känner, att den kommer att bli ett spöke
för oss, ett sådant där kärt gammalt spöke,
som tomtar ikring om kvällarne, sedan man
lagt sig, och hindrar en att somna med alla
minnen det berättar.»
Ida böjde sig ånyo öfver nattrocken, och
några minuter därefter hörde modern, hur hon
sakta snyftade.
»Kära lilla barn, huru är det?» hviskade
hon och sökte fömå Ida att upplyfta bufvu-
det, »du gör mamma ledsen, hvarför gråter
du?»
Ida såg upp och vände sitt ansikte mot
modern.
■ a
WÊ f f !;
»Mamma, du måste lofva oss att göra en
ny nattrock!» utropade hon häftigt. Det är
inte bara det, att den är ful och söndrig,
men det är någonting annat, som jag ej kan
uthärda. Den håller på att bli för mycket
af dig själf, det är for mycket själ, den
blir ett slags afgud för oss, om du inte tar
bort den...»
Modern betraktade orolig sina flickor; hon
såg, att äfven Maria hade tårar i ögonen.
Men nu var också hennes motstånd brutet,
förebråelser och böner kunde hon stå emot,
men icke tårar.
»Nåja, kära barn, efter ni inte lämna mig
någon ro, skall jag väl ge med mig och köpa
tyg till en nattrock. Men då få ni aldrig
mera kalla mig en gammal istadig ölänning,
hör ni det. »
Frun gaf dem en barnsligt, förebrående
blick ; det var icke utan att det där uttrycket
stött henne litet.
»Nej, aldrig mer, aldrig mer!» utropade
flickorna förtjusta, i det de sprungo upp och
omringade modern, »du är den snällaste lilla
gumma, som finns, och alls inte någon istadig
Ölänning!» (Forts, å sidan 427.)
mm
Yignett af Jenny Nyström.
fifå,
dij-ätna m3 6tj-åtna <stcj tan3et.
Sn6am Ätttet- i j?ti3fij/6t otå
2)en gamfa me3 finappta fi.an.3et,
9TLtnnes, fiut fj.itI t 3e fftj.33a 3at
j[ufenS ajltoit t Hemmet oat,
Jtinan 3efc an. fåg o3e ––
Innan fion 6otj<3e 3e 3o3e.
öécfi, fiennee jlj.åt, fiut fätta 3å,
(9Cningen6 oätfD, fiut fiatfia!
Cjlåjlootna ooto 6a fij.attan.6 6må,
å 6tot ocfi atftg.
Cpfå3j.en 6a
Cjitaneu, me3 fj.u6 jltån tot till topp,
■Ç>at Som tiff fitmfen att titta opp,
2)ocfian på <jteneia6 6tangef
«Elfina3e j-u6t ert ängef.
Q)j.uttio at 6e u de66 pjlgatt,
dTLgcfiet fion åcjft oofi j;öt6afiat
•JtatfefieiiÄ to6 som ung, fiort |?ått,
dom. afJte 3e66 totrien dmafiat.
fiort fia33at ocfi jta^uat fiort to3ty
■Ejujloa |otfioppningat 6ttau3a 6ett,
9TLen 6fia3at, |a6tån i tåtat,
97lot nya, eotga oåtat.
©3mj,ufit fion 6agt, 3å ö3et éfog,
(£)wx ocfi fot ert 6tun3 fiort 3ij na t i
»Jtette, 3u cfaf; — JCette, 3u tog,
S)»tt nantit oate eotgt oafötgna3t! »
da fia3e pto|?ntngen6 fiåt3a ti3
ÉBte3t o|?oet 3ta^en 6tn nttf3a |;tt3,
ofi-n. oaofita, fiögti-Sfiga 6tåmpef,
•Etfit j.uffj.u6 ut af3tigt tempef.
ÖCnntt me3 fienne på finußßig, atm,
©gon, aj; sömnen tunja,
3£iu3, aj; fefiat ocfi foj.en oatm,
ÉBat6 fion tiff fia33en6 gunga,
dåg 6tn mo3et på fina fite3vu},
.Eccste 3en fiön, som t affan ti3
’’©iff fiatnafijattat en fifao at,
JEåate 6itt : » Çu3, som fiajdet . . . »
©ån fiat 3ocfi j/Ot3en j’ot fienne fiopp,
(9Cn CC’t flCLt* Cj£o3t Cltt VCC’tCC *
de, fiut t 3ött n, 6ont 3j.åtj;t efåe opp,
ditmmat en fijlsgfaS efiata!
dnafißa små åfjriot på 6pån6tig tå
dtotma t fiapp 3en tgeta otå,
oDat fion 3oafj.e6, fift3 oofi uat3tg ;
»Hurra — nu är granen färdig/»
jjatmot nu jofjet fiatnfiatnen6 6ptång,
då cjo3t fion fuxn vu} &in li-txj-cfla.
oSoin 3e fion yti t/fat en cfctnc^
9Uot jufen6 — oofi fljfietÄ fgcfia.
^åf fion oet, att den ßanan6 fång3
£Bftt 6tun3om aj; »ttoff» ocfi motfiet 6täng3,
9Ren oefiÅcc, att ncct 3evx <xnd<x&,
2De eotga j,uffj.u6en tän3a6.
Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
