Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 IDUN
Barnaf rid.
§
n vårdag hörde jag i Villastaden följande
samtal mellan en barnjungfru och en
tvååring :
»Vi ’ka gå i ’kogen!»
»Nej, det är mycket roligare att gå i sta’n
än i skogen.»
»Ja’ vill gå i ’kogen!»
»Nu är lillan stygg; kom snällt med till
sta’n. »
»Man kan också gå i ’kogen!»
När replikskiftet hunnit till denna sanning,
skildes våra vägar, men ännu på afstånd hör-
des lillans halfgråtande röst tala om skogen
och barnjungfruns bannande stämma, medan
hon drog den lilla naturmänniskan ned »i
sta’n ».
Det bevittnade syntes mig som ett samman-
drag af hela vårt uppfostringssystem, genom
hvilket barnen göras till sällskapsmänniskor,
stundom till samhällsmedlemmar, sällan till
människor.
Det bittra rön, som här träffade ett vak-
nande natursinne, att dess oskyldiga längtan
kallades »stygghet», emedan den afvek från
den »ledande opinionen», detta rön upprepas
i åratal för de flesta barn, under föräldrars,
tjänares, lärares knådning af det mjuka 1er,
som är barnets personlighet.
Man kallar denna modellering uppfostran,
stödd på erfarenheten, att en del af den tidi-
gaste uppfostran måste vara formande, måste
bestå i inöfvandet af för barnets och omgif-
ningens väl oumbärliga vanor. Men efter de
första lefnadsåren borde tvärtom uppfostrans
mål vara motsatsen till att forma, vara att
bereda utvecklingsfrihet åt den enda kraft,
som, i stort sedt, gör det för mänskligheten
betydelsefullt, att nya generationer fogas till
de förflutna, den nya personlighetens kraft.
Hvarje barn är en ny värld, en värld, i
hvilken icke ens den ömmaste kärlek helt kan
intränga. Hur öppet än det klara ögat möter
vårt, hur förtroendefullt än den mjuka handen
lägges i vår — denna späda varelse skall
kanske en gång komma att förtälja om allt
det lidande dess barndom varit utsatt för —
och hvarför? Emedan äfven de kärleksfulla-
ste uppfostrare vanligen behandla barnet un-
der det antagandet, att alla barn ha ungefär
samma natur, äro upprepanden, icke original,
ieke nya underbara personligheter. Barnet är
visserligen en fortsättning af föregående släkt-
led, ett upprepande, i viss grad, af alla tiders
barnanatur, men tillika, och i vida högre grad,
en alldeles ny sammansättning af själsegen-
skaper, med nya möjligheter till kval och fröjd,
till styrka och svaghet.
Denna nya människa skall slutligen på eget
ansvar, under eget äfventyr, lefva denna för-
färande allvarliga tillvaro. Hvad hon skall
kunna tillföra lifvet af skapande krafter, af
nya begynnelser; hvad hon skall äga af spän-
stighet under ödets tryck, af makt att lyck-
liggöra, att lyckliggöras — allt detta beror,
utom af själfva naturen, afuppfostrarens sätt att
behandla denna individuella barnanatur. Det
beror på, om han ser den som den lefvande
cellen, ur hvilken den andliga organismen skall
framväxa, eller som kryddskåpet, där etiket-
terade lådor skola fyllas med de för lifvets
praktiska kraf behöfliga ingredienserna.
Visserligen måste hvarje personlighet för
sin utveckling till människa bland andra män-
niskor lära sig att — för eget och andras
väl — underordna sina mer oväsentliga lifs-
yttringar för de väsentligare och äfven att be-
härska våldsamheten i de senare. Och denna
lärdom kan ej nog djupt inpräglas.
De bud och förbud, man ger barnen, borde
endast i nödfall vara stundens ingifvelse. Som
regel borde de vara framgångna af en öfver-
läggning, ett val mellan hvad man vill fast-
hålla som hufvudsak eller bisak vid barnets
utveckling. Sedan uppfostraren gjort detta ur-
val, borde barnet lyda hemmets lagar lika
ovillkorligt, som det påverkas af naturens la-
gar. Hvarje brott mot lagarne borde ofelbart
medföra, ej konstlade straff, men handlingens
egen, obevekligt straffande följd.
Men utanför dessa lagars område borde bar-
net aldrig tvingas mot sin natur, sin längtan,
sina stämningar; dess sunda egoism borde er-
hålla sin rätt lika väl, som man tillser, att
dess känsla för andras väl och ve utvecklas.
Nutidens hem, där man visserligen ofta ser
samvetsgranna föräldrar nära barnens oberät-
tigade egoism genom att åt barnens kraf offra
sin trefnad, sina vanor, sin personliga utveck-
ling, ha dock i det hela taget många före-
träden framför den gamla tidens, när barnen
sutto som tända ljus vid måltiderna och egent-
ligen blott då, samt vid vissa högtidliga till-
fällen, befunno sig i föräldrarnes närhet.
Men en ofantlig brist har nutidens uppfost-
ran, jämförd med den äldre tidens: den är
öfveruppfostran.
Redan Goethe klagade, att uppfostran sträf-
vade att göra om personligheter till filistrar,
och detta har blifvit många gånger värre, se-
dan nu tiden blifvit pedagogisk, utan att på
samma gång bli verkligt psykologisk.
Under den stränga tuktens tid pressade bar-
nen in hela sin personlighet i ett hårdt tvång
under korta stunder, men njöto dessemellan i
barnkammaren frid och frihet i någon gam-
mal trotjänarinnas hägn. De unga viljorna
drabbade samman; de egna tyckena gjorde
sig gällande; den vaknande personlighetens
lifsyttriDgar af lust och olust, af sympati och
antipati blefvo blott i ringa grad stäfjade,
ehuru också i mycket ringa grad riktade.
Fantasien fick, i den ostörda leken, sin sunda
utveckling. Så sker det ännu i England, per-
sonlighetens land, hos oss här och där på
landet eller i några få Stockholmshem, där
familjen afstår salongen för att bereda bar-
nen ett lekrum. Men i regeln äro barnen ej
någonsin för sig själfva; de lära sig ej leka
af eget initiativ; de hänga håglösa hos de
äldre och vilja bli underhållna; de ha öfver-
mått på medel till sysselsättning, men ej den
lust, som kommer af den fritt skapande kraf-
ten. I nutidens hem ha barnen på samma
gång själfsvåld och ofrid, öfvermättnad och
tomhet. De få sällan i ro äga sig själfva,
ej heller föräldrarne, medan de borde vara
säkra om odelad uppmärksamhet vissa stun-
der, men lära respektera föräldrarnes ro och
tid dessemellan. I den pedagogiska ifvern
täflar skolan med hemmet. Båda samverka
så, som Eleven klagar:
... Och hvar det fanns ett fel, de ströko ut,
Och öfverkorsad blef jag så till slut
Med tusende båd’ små och stora drag,
Att ingen kunde se, att det var jag.
Nutidens uppfostran har påminnelser, rät-
telser, råd, maningar i oändlighet, men fram-
kallar föga lydnad; tråkar ut barnen, utan
att verkligen ge dem goda vanor. Man inser
ej, att man därunder öfvar en oupphörlig nöt-
ning på personligheten; man sträfvar att af-
tvinga barnen en själf behärskning, omtanke,
ordning, måtta, harmoni, rättvisa, som ett helt
lif icke kunnat bibringa uppfostrarne själfva
I — och man liknar därunder i sin moraliska
renlighetsifver åldtfrun på Drottningholm, som
skurade oljefärgstaflorna med sand.
För att taga några af de allra vanligaste
utplåningssträfvandena, hur ofta heter det ej,
när barnen säga sig tycka illa om någon:
»Det är mycket fult; man skall tycka om alla
människor» — eller när barnet säger sig afsky
något skolämne: »Allt är lika roligt, bara
man är flitig». När barnet nekar att dela
ut sina smekningar, får det höra att den, sorn
är snäll, är vänlig mot alla. Till läs-
vurmen, som tror sig gömd i en vrå med
sin bok, ropas det: »Sitt inte och häng jämt
öfver boken»; och till den i sitt handarbete
fördjupade: »Skall du då aldrig titta i en
bok?»
Så fortgår det dagen i ända under prote-
ster just mot barnens personligaste väsen, käns-
lor och tycken. Deras miner, rörelser, lekar
•— äfven de, som hvarken äro osköna eller
ohälsosamma, blott ovanliga — tillrättavisas,
medan barnens ofta ytterst retliga skönhets-
sinne af de vuxna oupphörligen såras; bar-
nens äckel kallas då »pjåsk», så vida det ieke
rent af straffas, som det t. ex. skedde med
en liten flicka, hvars fint organiserade varelse
var bräddfull af den känsligaste skönhetskär-
lek, och som fick stryk, när hon med ett ut-
tryck af leda kallat en smutsig kamrat —
»en liten gris»!
Endast den, som behandlar ett barns käns-
lor vilja och rätt med alldeles samma hänsyn
som en vuxen människas, och som aldrig lå-
ter barnets personlighet känna andra gränser
än naturens egna eller den, på åt barnet gifna
skäl grundade hänsynen för dess eget eller
andras väl, endast den äger den första förut-
sättningen att kunna verkligt uppfostra. Upp-
fostran bör visserligen vara en personlighe-
tens frigörelse äfven ur den egna lidelsens
öfvervälde. Men den bör aldrig sträfva att
utrota lidelsen själf, som är personlighetens
innersta kraft, och som icke kan finnas, utan
att det tillika finnes ett för mycket, d. v. s.
faran af ett motsvarande fel. Att besegra det
möjliga felet i hvarje själsanlag genom att
framälska det motsvarande goda i samma an-
lag, detta ensamt är en verklig uppfostran.
Detta är en ytterst långsam uppfostran, vid
hvilken det omedelbart ingripande betyder föga ;
hemmets andliga atmosfär, dess vanor och
uppgifter däremot nästan allt. Uppfostran må-
ste framför allt kunna vänta, kunna beräkna
alla verkningar för framtiden, icke för nuet.
Uppfostraren tror sig ofta spara barnet
framtida lidanden genom att »motverka dess
ensidigheter», som det heter, och besinnar ej
att, genom bemödandet att tvinga barnet i
motsatt riktning mot den, dit dess personlig-
het visar, lyckas man blott förringa na-
turen; ja, ofta blott bibehålla svagheten i
egenskaper, ej den motsvarande styrkan.
En stark lifskänsla, känslan af fullhet, hel-
het, allsidig kraftutveckling, förmående —
detta är lyckan. Barn hafva flere lyckomöj-
ligheter än de vuxne, ty de kunna mer ode-
ladt och omedelbart förnimma denna lifskänsla.
De borde få bruka dessa lyckomöjligheter un-
der den tid, då de vuxna delvis ha makt öf-
vér deras lif. Snart nog komma de unga att
på egen hand försöka, förvärfva, förblöda, och
därunder får intet enda af uppfostrans alla
inflytanden ens tillnärmelsevis den betydelsen
som att individen icke är öfveruppfostrad, att
den har styrka kvar att lefva — det är att
lida sina kval, njuta sina fröjder, verka sitt
verk, tänka sina tankar, att helt och stort
kunna hängifva sig, det enda villkoret att
kunna arbeta, älska och dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
