Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 419
Julens ljus och barnens vän menade något
djupare än en teologisk sats, när han sade,
att barnen höra himmelriket till. Han me-
nade, att ingen når det högsta, utan genom
enfald, ovärldslighet, förmåga att, utan bi-
afsikter, fullt ge sig ät sin viljas mål; att
hänsynslöst kasta hela sin varelse i den rikt-
ning, åt hvilken den dragés, och att detta är
barnasinnets heliga styrka.
Det är denna styrka, som anfrätes af nu-
tidens öfveruppfostran, och det stora proble-
met är därför att finna de medel, som hos
barnet motverka, hvad det alltid äger af vil-
dens samhällsfiendtliga egenskaper, utan att
dessa medel på samma gång komma att för-
trycka barnanaturens egendomligaste energi.
Yid denna barnaglädjens årstid torde må-
hända detta ord om vikten äfven af barnafrid,
i en djupare mening än den vanliga, hafva
utsikt att icke förklinga alldeles ohördt.
Bilen Key.
pW-
T
På en järnvägsresa.
Af Amanda Kerfstedt.
Med tvä illustrationer af Elin Andersson.
f
errarne förde sina damer från middagsbordet
in i salongen. Slämningen var glad, och
man fortsatte ifrigt det redan vid desserten
började samtalet. Medan man ännu gick i
tågordning, korsade sig replikerna, och en och an-
nan herre vände sig om för att lifligt besvara en
anmärkning från något af de eftersta leden. Äm-
net gällde kärleken, detta uråldriga och dock be-
ständigt unga, aldrig slutdiskuterade ämne, som
tages upp generation efter generation årtusenden
igenom med samma intresse.
Men sedan herrarne för sina damer gjort den
vanliga konventionella bocken och man slagit sig
ner i de bekväma stolarna och sofforna, inträdde
plötsligt en af dessa tystnader, som äro dess
mer märkbara, ju högljuddare sorlet förut varit,
en sådan där tystnad, som utgör en värdinnas
fasa.
Det var också hon, värdinnan, som efter en
stunds väntan tvingade sig till att bryta den.
»Ja, nu ha vi disputerat så länge om det rikti-
gaste sättet, bur kärleken bör uppstå, den basis
hvarpå den bör grunda sig och andra klyftiga ut-
redningar i ämnet,» sade hon med ett skälmaktigt
leende, »om jag nu ville, så kunde jag, medan vi
dricka kaffe, berätta er en liten historia som illu-
stration till den ena af de teorier, som blifvit ut-
talade här.»
»Ack, gör det,» ropades ifrigt omkring henne.
»Nå ja,» sade hon och satte sig tillrätta i sof-
fan, »det var ungefär för en tolf år sedan, några
ögonblick innan Malmötåget skulle sätta sig i gång
från Central-stationen, som ett herrskap från Norr-
land, herre och fru, litet hufvudyrt sprang fram
och tillbaka på perrongen, frun med en resväska
i handen, hvarpå bokstäfverna S. Ö. voro brode-
rade, ej som nu i förvillande monogramslingrin-
gar, utan klart och tydligt, bredvid hvarandra.
Hon öppnade en andra klassens kupédörr och
satte in sin väska, då en herre, som vårdslöst le-
gat utsträckt på soffan, hastigt reste sig.
»Förlåt,» sade hon brådskande och ifrigt, »det
finns nog plats i nästa kupé,» och hon tog, oak-
tadt herrns lifliga och artiga protester, väskan till-
baka och gick in genom dörren bredvid, som hen-
nes man dessutom redan öppnat, lockad af ordet
»rökare», som stod utanpå. Det var första gån-
gen de reste på järnväg.
»Såg° du så hygglig den där herrn såg ut,» sade
frun, så snart de satt sig tillrätta.
»Nej, vet du, jag har annat att tänka på än...»
__ »Ja, men han såg hygglig ut, och han bad mig
så artigt att stiga in, fast han nog gärna ville ha
soffan för sig själf,» sade frun.
Vid Södertelje stego de ur och rätade på ne-
nen under uppehållet.
»Nu börjar hon nog att räkna minuterna, tror
du inte det, Sofie?» sade herrn och såg på sitt ur.
»Ja, timmarne har hon nog räknat hela veckan,»
sade frun och smålog emot honom på ett sätt,
■ ’ tf
*4t’
som riktigt värmde
den okände, hvilken
från sin öppna kupé-
dörr hört hvad de
sagt.
»Och kännerjag dig
rätt, Sofie, så har du
gjort alldeles detsam-
ma,» sade herrn med
ett godmodigt skratt.
Och därmed kom
konduktören och
smällde igen dörren
om dem på det där
svenska kupéskakande
sättet, som nog på
svaga personer skulle
kunna åstadkomma en
lindrig nervskakning.
Saken var, att de
voro på väg högt upp
frånNorrland för att
bevista sin enda dot-
ters konfirmation: hon
hade gått och läst för
fruns bror, som var
präst nere i Söderman-
land.
»Stjärnhof fyra mi-
nuter!»
Hur de båda träng-
des i kupéfönstret. Jo,
där stod hon i sin ljusa bomullsklädning och sin
halmhatt ifrigt spejande på det långa tåget. Båda de-
ras näsdukar började hvifta, och hon störtade fram.
Det var något i de tre människornas ansikten,
som visserligen gladde de högre varelser, som osyn-
ligen ömma för mänskligheten.
»Mamma, pappa,» ropade hon.
»Tag det här, min lilla pulla,» sade herrn med
litet osäker röst och räckte ut genom fönstret mot
henne en påse Södertelje-kringlor.
Hon hade hoppat upp på fotsteget, och hon tog
emot den, medan hon oupphörligt pratade: »ric/c,
att ni är här, jag trodde aldrig jag skulle kunna
vänta så länge. Ena hästen är sjuk, vi har bara
trillan, men det gör ingenting. Jag står gärna
bakpå på fjädrarne, bara jag har er med inuti,»
och så skrattade hon muntert och öfverdådigt,
fastän tårar glittrade i ögonfransarne.
Nu kom konduktören och öppnade, och hon
hoppade ned, men o ve, han kom att med dörren
stöta till påsen, så att den sprack, och alla kring-
lorna rullade ut på perrongen.
Hon kastade sig på knä och plockade skynd-
samt upp dem i hörnet af sin kappa, under det
hon oupphörligt lyfte sitt unga strålande glada
ansikte mot föräldrarne, som nu småniDgom sam-
lat ihop sina saker och stego ur. Kringlorna voro
upplockade, hon höll dem kvar i kappsnibben med
ena handen, under det hon med den andra armen
turvis kramade pappan och mamman och lade
ansiktet mot deras bröst, så att hatten föll ned
på nacken och håret rufsades upp, medan hennes
ögon lyste fuktiga af glädjens och rörelsens för-
enade känslor.
»Ja, det hela varade fyra minuter — fyra korta
minuter, som den »hygglige» herrn från kupé-
fönstret hade tillfälle att betrakta denna scen.
Han skulle till Malmö, där han bodde, och tåget
brusade obarmhärtigt i väg med honom. Men det
märkvärdiga skedde, att han steg af vid Sparre-
holm och vände med nästa tåg tillbaka till Sljärn-
hof, han tog reda på, hvem trillan tillhörde, och
hvem som menades med S. Ö., och så for han
till sitt land igen. Några månader därefter skref
han ett bref till pappan, som bodde hundratjugu
mil ifrån honom. Fick i svaret intet annat be-
sked, än att han själf var rosenrasande och stock-
galen. Uthärdade i ett halft år till. For då de
hundratjugu milen, presenterades i familjen och
gifte sig efter ytterligare ett år med en aderton-
åring, som hållit allt hvad den sextonåriga lof-
vade. Kom nu och säg, att icke kärleken ibland
kan vara en inspiration, ha något af en profets
egenskaper.»
»Den herrn hade förtjänt en ärlig näsbränna,»
sade en herre, som satt i gungstolen, »det är inte
på det sättet man skall besluta om en så allvar-
lig sak. Hvad kunde han veta om en flicka, som
han sett i fyra minuter. Om hon också var al-
drig så intagande ...»
»Men det var väl inte bara det, att hon var in-
tagande,» sade en medelålders herre, som hittills
suttit tyst. »Det finns vissa utseenden, eller kan-
ske också vissa situationer, som med ens fram-
ställa hela personligheten. Det kunde ha varit
vissa själiska egenskaper han fäst sig vid, till
exempel den oförställda barnakärleken, den okonst-
lade naturligheten, den friska ungdomsglädjen, den
anspråkslösa . . .»
»Och så var det förstås
ett mycket vackert ansikte
därtill,» sade den skepti-
ske herrn i gungstolen litet
hånfullt.
ȁh ja, det var det nog
också eller hur gumman ?»
sade den andre skrat-
tande till en något fyllig
dam, som satt i soffan.
»Men livad det nu än var,
så ha vi aldrig, under de
många år vi lefvat tillsam-
man, kunnat utan rörelse se
en påseSödertelje-kringlor. »
Ett männisl^olil
Ett människolif — hur intigt och hort!
Se, åren flyga och svinna bort
som maskrosens fjun för vinden.
Vår känsla vissnar, vår tanke dör,
och grönskan sitt höstlöf på grafven
strör —
Vi äro ej mer,
Och aldrig ser.
den strålande solen oss åter.
Må känslan vissna, må tanken dö!
Må glömskan sitt höstlöfpågrafven strö!
Må solen för alltid sjunka!
På lifvets vårliga, gröna stig,
där skänktes mig glädje, där möttejag
dig:
ej mer jag begär —
men stå mig när
och smek mig, när nätten stundar.
Hugo Gyllander.
lS.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
