Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 IDUN 1892
mfflL
.
Med en yignett af
e här en liten tafla, som borde varit målad
i färg i stället för med svart bläck —
eller skildrad i ett par verser ocb ej på
torr prosa. —
Det var ute i skärgården en solskensdag på
högsommarn. Jag hade gått upp på bergs-
knallarna för att andas in ett par munnar fri-
luft, som kom från bafvet öfver ängar och
skogar, öfver fjärdar ocb skär. Här uppifrån
syntes bafvet i en hvass, skimrande linie blänka
fram vid synranden söder ut under solen.
Så gick jag neråt backen, ocb gick vidare
fram på upptäcktsresa inåt skogen, där gra-
narna växte allt högre ocb ställde sig allt tätare,
där grönskan blef saftigt frisk, doften under
träden ocb suset i topparna allt starkare och
stillheten allt mera tyst.
Jag hade kommit till en gångstig ocb följt
den fram till en krök, där linnéa växte. Af
dem hade jag bundit en liten bukett för att
föra med mig hem något af skogens friskhet.
Då fick jag syn på taket af en villa ett
stycke framför mellan träden. Och i detsamma
fann jag mig inför en liten tafla, som kom
mig att stanna helt tvärt.
Där var en säng flyttad ut under granarna,
och i den låg en ung flicka nedbäddad.
Ett stort artistparaply skuggade öfver henne.
Bredvid bädden, med ryggen emot mig, satt
en annan ung dam i en fallstol. Jag såg af
henne en storskyggig halmhatt och ett par
kraftiga skuldror, och bredvid i gräset låg en
stor arbetspåse.
Den sjuka hade fallit i sömn. Ett täckt
ansikte med barnsligt runda kinder, upphettadt
Jenny Nyström.
röda af den starka luften. Kolsvart, trotsigt
hår ned öfver pannan, långa, mörka ögonfran-
sar, kraft och energi i munnens linier. En
blå sjal bredd öfver hals och armar, en blek
liten hand mot det hvita lakanet.
Och där var stillhet omkring. Där stodo
yfviga, yppiga granar med friskaste grönska
och gamla, vresigt knotiga och mossklädda,
som hårdnat i vinterstormar. Och ur orm-
bunkarnes mjuka bädd stucko späda ljusgröna
granbarn upp, men också bland dem var en
och annan redan vissnad och bar gula, förtor-
kade barr. Solstrålarne lekte i grenverket,
det prasslade till ibland, när en grankott föll, eller
när en fågel flög upp. Och öfver fågelkvitt-
ret inifrån skogen spelade det jämna, oafbrutna
suset af vindarne från bafvet hit in i skogs-
kammaren, där blå sommarhimmel var tak öfver
granväggarna och där små fåglar, små pigga
lemlar och ekorrarne med nyfikna ögon tittade
fram bakom stenar och kommo fram på grenarne
för att se efter, om skogens skyddsling sof godt.
Stilla och ljudlöst sof hon, och till henne
hviskade fågelsången om lifvets fröjd och lust
och hafsvindarne om hälsa och kraft och suset
i granarna om hemmet, om julen och om allt
lyckligt och gladt.
Jag ämnade genast draga mig tillbaka,
men flickan med den stora halmhatten hörde
att någon kommit bakom henne. Hon vände
sig om och gaf mig ett tecken att stanna och
att vara tyst. Den sjukas sömn var dyrbar.
De voro så lika hvarandra, de båda systrarna,
som hälsan kan vara lik sjukdomen. Hon var
stark och kraftfullt bygd, var solbränd och
hade systerns runda, barnsliga kinder och
energiska mun. Och hon hade stora, grå,
trohjärtade ögon.
Då hon vände sig emot mig, hade en bok
glidit ifrån hennes knä ner i gräset bredvid arbets-
väskan. Jag böjde mig ner och tog upp den —
det var Herbert Spencer — och när jag räckte
henne den, följde min lilla bukett af linnéa
med. Hon tackade med en glädtig blick ur
de liffulla, forskande, allvarliga ögonen. Med
sitt solbrända ansikte och sina kraftiga skuldror
stod hon för mig som själfva ungdomsstyrkan,
ungdomsmodet och ärligheten och trofastheten.
Det föreföll mig som hade jag sett henne och
känt henne länge, som vore vi gamla vänner
och goda vänner.
Med ett leende lade hon mina linnéor på
bädden bredvid den sjukas hand. När hon
skulle vakna, skulle de vara det första hon
finge se.
Jag lyfte på mössan och drog mig tillbaka,
tyst som jag kommit.
Där var stillhet, men där var lif i skogen.
Myrorna arbetade, och spindlar spunno silfvernät
i solskenet, och fågelkvittret hördes frän djupet
med lockande hvisslingar och koketta svar och
jublande duetter, öch solstrålarne drogo långa
linier af guld genom den mörka grönskan, och
det oafbrutna suset i träden spelade sin vaggsång
för den täcka unga flickan, som sof sig till
friskhet och lif i grandoft och hafsluft, me-
dan hälsan och hoppet vakade vid hennes
bädd. — — —
En liten tafla, som borde blifvit målad i ett
par verser och ej torrt skildrad i prosa.
Georg Nordensvan.
[Ballad.
scen, som möta fan uppå bin päg
ITÎtn smärtas bam, jag parnar big
för fienne.
©m blott bu sången fjör af fjennes steg
©d) genom Ijårets gulb vib l)pitl)Ylt änne
Ser sftmra bennes pannbanbs blanfa spänne,
Som för en spetälsfs gälla flocfa fly!
Cångt bättre blöbanbe mot slam ocb by
Slanb törnet gå på öbe tistelslätter
än sfåba bennes Igår od) Ijennes l)y,
Som bu sfall trängta till i bar od) nätter.
©y t)ar en enba gång bu på bin päg
^ått se en trolsf od) flyftig sfymt af Igenne,
^arpäl till ro, farpäl till lycfa säg!
Du mer ej njuta sfall utaf be tnänne.
"ZTtin längtans fyeta branb till böbs mig
bränne,"
Du ber. Du till <£>ubs mobers nåb pili ty.
Zïïen l)uarje morgon blir bin pina ny
©d) utan frybba alla Iifpets rätter,
Du efter Ijennes l)år od) Ijennes t)y
Blott trängta fan i blefa bar od) nätter.
Som blob min gråt nu faller på ben päg,
Där jag en gång blanb sommarns gräs såg
Ijenne,
£)on lif en solros upp ur grönsfan steg,
3 gulb på släpet lyste liljor trenne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
