Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 421
îlîen blicfen blänfte fall som pennes spänne.
Sesatt od) bief jag flyr från by till by.
© (Sub, låt mig ej mer se morgon gry,
©y Iifpet år mig uoröet bäsft som etter.
3ag efter tiennes l)år od} pennes fjy
23lott trångta fan i »tlöa bar od) nätter.
6nt>oij.
© Prins! ITcin uånbas tunga börba »äg,
2Ttin lefnabs allt för fyårba nöb bu fänne.
©d) när jag bött, till bina suenner säg:
£åt oss mabonnans bistånb be för benne,
Som för en böblig fuinnas l)år od) l)y
Spelt bort sin själ i sjufa bar od) nätter.
©scar Jburriin.
DoFFif.
Med två illustrationer af Jenny Nyström.
■
örren sparkades upp, och den knubbige
lille laboratoriedrängen vaggade in med
en väldig damejeanne salpetersyra i fånget, om-
kring bvilken hans korta armar knappast för-
slogo till ett famntag. En pust af den kalla
luften utifrån lyfte för ett ögonblick på den
hvita slöja af stickande gaser och vattenångor,
som sväfvade öfver laboratoriet, och Bunsen-
brännarnes bleka lågor fladdrade till i en gul
blixt.
»Stäng dörren,» dånade det med unison
kläm ur ett dussin strupar.
»Kolfven» — så kallades han gemeuligen
af studenterna med anledning af sin klotrunda
figur — lyckades befria sig från bördan, sköt
dörren igen och klef fram i rummet. Han
knep helt menande på sitt enda öga. Det an-
dra hade han förlorat en gäng för länge sedan
i en gasexplosion, som barkat hans löjliga lilla
ansikte fullt med otaliga skrynklor och ärr.
i>Hon har kommit.» sade han med en ton
af högsta ifver. »Just nu! Jag såg själf,
när hon gick in till amanuensen.»
Ett surr af öfverraskning fortplantade sig
från mun till mun vid denna betydelsefulla un-
derrättelse, och man släppte genast, hvad man
hade för händer, för att samla sig i grupper
och ifrigt diskutera.
»Hon» hade nu också varit det allmänna
samtals- och intresseämnet i en hel vecka,
alltsedan amanuensen Gerle bragte den första
notisen om hennes väntade ankomst. Man ha-
de undrat och debatterat hit oeW dit utan
återvändo under dessa dagar.
Dorrit Linde — det ovanliga engelska för-
namnet slog an, och hon titulerades redan på
förhand helt familjärt för Dorrit man och man
emellan. Var hon ung eller gammal? Eul
eller vacker? En emanciperad trubbnäsa med
blåa glasögon och stubbadt hår? Eller en
liten Östermalmsälfva, som lagt sig till med
sitt studentbetyg af samma skäl som sin nya
pariserhatt — därför att det var modernt?
Luften var mättad till spänning af idel frå-
gor som en laddad åskhimmel.
II.
Och nu skulle svaret strax stå lifslefvande
midt ibland dem. Spejande blickar riktades
mot dörren till amanuensens rum, bakom hvars
glasruta dock den blåa kalikågardinen afund-
samt förtog all utsikt. När den så plötsligt
gick upp, störtade ett halft dussin unga män
baklänges nästan öfver, ända. Det biet ett
kort fnitter bland de öfriga och så med ens
dödstyst.
På den unga flicka, som trädde in vid ama-
nuensens sida, rördes emellertid icke ett drag
vid denna något bullersamma och öfverraskan-
de entré. Hon var smärt, ganska lång och
välväxt. En mörk enkel klädning af elegant
snitt framhöll genast detta angenäma faktum.
Ansiktet regelbundet, af en fin oval rundning
och med frisk färg. Pannan var särskildt
vacker, bred och klar. En blond krusig hår-
slinga hade som af en tillfällighet fallit ned.
Annars ingen lugg. Ögonen voro stora, gråa
och sågo lugnt rakt framför sig.
Öfver Gerles svartskäggiga, eljes alltid vax-
hvita ansikte drog däremot en dunkel rodnad,
och det glimmade till bakom glasögonen. Han
hade haft en presentation på läpparne, men nu
teg han, förde Dorrit fram till en ledig plats,
som låg något för sig själf bakom dragskå-
pet i ett hörn af rummet, böjde sig ned och
plockade från hyllorna upp en del utensilier —
biåsrör, kol, sprutflaska, stativ. I lågmäldt,
en smula nervös ton började han demonstrera
deras handhafvande.
Hennes gråa ögon följde orden på hans läp-
par, klara, lugna . . .
III.
Hon hade redan arbetat på laboratoriet i en
hel månad, och det hade för länge sedan blif-
vit så hvardagligt att se henne på sin plats,
iförd det långa hvita laboratorieförklädet ofvan-
på sin mörka dräkt och med den lugna, all-
varliga profilen lutad öfver filtret eller afdunst-
ningsskålen, att ingen längre gaf akt därpå.
Till en början hade man allt pröfvat en
smula galanten, och en efter annan af de
djärfvare hade nalkats henne med något litet
skämt, någon artighet eller erbjuden hjälp.
Men hon hade ett sådant rent af märkvärdigt
sätt att mottaga allt detta med den orubbliga-
ste likgiltighet och en kall, nästan förvånad
blick ur sina gråa ögon, som verkade i hög-
sta måtto afkylande. Man märkte snart, att
här brände man sina kol förgäfves. Och så
återtogos snart de gamla vanorna och tonen,
och Dorrit fick stå, där hon stod.
Det var också det högsta hon önskade —
att få vara ensam och i fred. Hon hade kom-
mit hit för att arbeta, arbeta riktigt på skarpa
allvaret; och kurtis och fjäskiga unga män af-
skydde hon värre än pesten. Hon ville bli en
själfständig och oberoende kvinna, ja, det ville
hon ; och hon hade minsann icke offrat all
denna sega, nästan upproriska envishet att gent
emot styffadern och modern få sin vilja ige-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
