Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 (DUN 427
i världen, bara sådana där bubblor, — dä är
det ju inte lönt att lefva!»
Brodern hade gått fram till henne och sla-
git sin arm om hennes lif.
»Jo, ser du, detta håller,» sade han.
»Så som en bror och syster förstå hvar-
andra, förstår ingen i världen den andra!
Hos mig skall du aldrig riskera, att jag
skickar dig en svart hatt med röda blommor,
när du ber mig om en hvit med tyll!»
Helena Nyblom.
Ett sommarhem.
Verklighetsskildring från Norge
af
<v,
„j.
y:
uppe på den
branta strandslutt-
ningen ligger en sä-
ter — en äkta old-
norsk stuga — som
fru K . .. . köpt och
inredt till ett för-
tjusande sommarhem,
och ingen lär väl
lämna Lofthus, utan
att om möjligt först
göra henne ett besök.
Har man sett henne fara kring bygden i
eget åkdon, en lätt trilla med korgflätning,
förspänd med en äkta Gudbrandsdaling,
som hon sjelf kör, samt hört hennes historia,
blir man nyfiken och ger sig ingen ro, förr-
än man gjort hennes bekantskap.
Det var en strålande julidag jag vandra-
de utmed Hardangerfjordens strand, genom
den leende bygden, där — där fruktträd
trängas på dikeskanter och sluttningar, bär-
buskar stå nedtyngda af rika skördar och
underbara rosor dofta vid hvarje husknut.
Starkt uppåt bär det, men luften är upp-
lifvande som ett glas champagne.
Sätern ligger långt från människoboningar
och består af ett enda stort rum, till hvilket
dörrarna stå öppna, insläppande floder af
solljus.
Fru K. . . . sitter vid sitt skrifbord med
dagens tidningar framför sig. Hon är en
litterär kvinna, och hennes barnböcker äro
bland de mest omtyckta i Norge.
Hon är ung och guldhårig, men ingen älfva,
utan starkt byggd och något fetlagd.
Mottagandet är vänligt, och vi äro snart
inne i ett lifligt samspråk om svensk och
norsk litteratur.
Stugan är en af de äldsta i Norge och så
godt som möjligt bibehållen i sitt ursprung-
liga skick, utom att fönstren äro något upp-
Wilma Lindhé.
Med en vignett af G. Åberg.
huggna och små glasrutor insatta i stället
för svinblåsa.
Taket höjer sig kilformigt från sidorna till
Ijoren — ljusöppningen.
Allt är i stil — gediget, vackert, dyrbart
och enkelt. På pianot står en vas med präst-
kragar och gräs, som gör sig alldeles ypper-
ligt.
Sängplatserna — i väggen inbyggda bän-
kar — döljas af draperier i allmogestil.
På skrifbordet står ett kabinettskort i ram.
»Hvem är det?» frågar jag litet tanklöst.
»Min man.»
Det borde jag förstått.
Yi byta samtalsämne, men mina blickar
drogos ovillkorligt mer än en gång till dessa
vackra uttrycksfulla drag.
Fru K . . . . ville nödvändigt bjuda på ett
glas vin, och medan hon ordnar därmed, vill
jag passa på och berätta det lilla jag vet om
henne.
Hon lät mycket tala om sig som flicka,
ty hon sågs ofta på gatorna i Bergen till-
sammans med en ung begåfvad filosofie kan-
didat.
Att de älskade hvarandra, trodde folk sig
veta, men någon förlofning hördes ej af.
Han var sjuk. Hur sjuk visste ingen mer
än han och hon, och någon framtid hade
han ej att hoppas på.
Två somrar följde hon honom till Lofthus
— till den undersköna Villa Ringgolfsnes
— där han försökte uppehålla bröstsjukdo-
mens härjningar.
Hon vårdade honom, och man faun det
opassande, att hon gjorde det utan ring på
fingret. Hade hon bara det haft, skulle hvar
och en funnit saken naturlig och som sig
borde — åtminstone om hon haft en mor
eller tant bredvid sig— nu dömdes hon strängt.
Mer än en gång hade han och hon talat
allvarliga ord med hvarandra och frågat sig, om
de för världens skull vore skyldiga att offent-
ligt erkänna sin kärlek och låta mängden
blicka in i sitt allra heligaste, när det mel-
lan dem aldrig kunde bli annat än ett sjä-
larnas förbund.
Någon förtrogen hade de ej, och det väckte
stor uppståndelse och förvåning, när de —
två dagar före hans bortgång — läto viga sig
vid hvarandra.
Att gifta sig med en döende man var inte
afundsvärdt. Hade han haft förmögenhet, hade
det ej varit att undra på; men nu tyckte
lite hvar, att hon hade föga glädje eller nytta
af sin frutitel.
Den man, som älskat henne, hade dömt på
annat sätt; ty han visste, att när han gaf henne
sitt namn, han också gaf henne det dyrbara-
ste en människa kan vinna — och som kvin-
nan så sällan ernår —• frihet och oberoende.
Fru K . . . . lefver ett rikt lif, och om man
än finner henne lite egen, klandras hon ej,
ty som ung änka kan hon göra ungefär hvad
hon vill.
Om vintrarne kör hon »gulingen» på Ber-
gens gator eller i dess omgifningar, och om
sommaren tar hon emot gäster och gör långa
fjällturer, ty hon är en sportkvinna.
Sommarhemmet är alltid sätern på Loft-
hus, hvarifrån hon kan se ner på Villa Ring-
golfsnes — pensionatet vid fjordbrädden, där
hennes lefnadsroman afslutades.
Hon har ingen tjänare och sköter sjelf sitt
miniatyrjordbruk — sätter och tar upp pota-
tisen, stackar och kör in höet, ryktar och
fodrar hästen.
Det är detta — att kunna och vilja hjälpa
sig själf i hvad möjligt är — som väcker
människors undran — därför att det är så
ovanligt.
Men nu är vinet drucket, och en inre röst
säger mig, att jag bör taga afsked. Fru K . .
följer mig ut.
Vi stanna på ängsmarken, som går ända
fram till dörren.
Höet står i stacken och doftar starkt i sol-
skenet — Gulingen betar helt nära.
En målarinna — Fru K .... ’ sommar-
gäst — står vid sitt staffli med en stor duk
framför sig. Alla människor ta för öfrigt
vyer här. Hon målar en angelica som skarpt
tecknar sig mot en biåsvart fjällvägg.
Där ute på gräsplanen har man en under-
bar utsikt.
Till höger djupt nere fjorden med sitt för-
underligt djupgröna vatten, och på dess andra
strand den väldiga Aganuten vi hvars fot
stortingsmannen Johannes Aga — Norges
äldste och kanske mest betydande odalman —
lefver i sitt sexhundraåriga hus; där bredvid
Folgefonnen med sin glittrande iskrona.
Till vänster mäktiga skogklädda åsar, från
hvilka Skrikjoforsen och Björneböxet störta
ned i väldiga kaskader.
I fonden stänges fjorden — så synes det
— af fjällen och en utskjutande löfklädd
udde, på hvilken ett kyrktorn sticker fram.
Det är Ullensvang3 kyrka, densamma som
af Kjerulf, Wergeland, Munch, Gude och
Tidemand med flere förevigats i toner, ord
och bild.
Någon »Brudefärd» såg jag ej, men jag
har sett båt efter båt glida fram öfver fjor-
den en söndagsmorgon, sett de gifta kvinnor-
nans hvita Skaut* afteckna sig mot vatten-
ytan och de pärlsömmade färgrika hardan-
gerdräkterna liksom lysa upp själfva templet.
Det är vackert — och man glömmer det
ej — men vackrast af allt är att se den
nedgående solen kasta en gnistrande eldkam
öfver Folgefonnens hjässa.
Forsarna och de mäktiga skogsåsarna midt-
emot lysa då i guld och purpur, tills glansen
bleknar och mörkret faller på, men ännu i
sista stunden skifta de väldiga klippformatio-
nerna i blodrödt och svartviolett.
Här bodde Edvard Grieg i många år uti sin
»Sangershytte», och om man också ej som fru
K . ... har sina rikaste minnen af lycka och
sorg härifrån, skall man dock — om man
skådat detta paradis — aldrig upphöra att
längta dit.
Nattrocken.
Berättelse
af
Mathilda Roos.
(Forts. fr. sid. 417.)
»Ja, ja, det ä’ bra, de ä’ bra,» svarade
modern och afvärjde, till hälften småleende,
till hälften misslynt ömhetsbetygelserna.
Sedan nu nattrocksfrågan väl fått den mer
utpräglade karaktär, den erhållit genom mo-
derns löfte, ansåg sig fru Björk ha rättighet
att någon tid bortåt hvila därpå. För hvarje
gång flickorna kommo med sina frågor och
påminnelser, svarade hon blott: »Bråka inte,
barn, jag har ju lofvat er, det är god tid,
den här månaden hinner jag inte, vi skola
* Hufvudbonad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
