Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 IDUN 1892
Uppåt, uppåt dag
från dagi —
IGQen, ju högre du
är vorden,
grip allt kraftiga-
re tag
n?ed din rot i fo-
sterjorden!
3i. a. 3\UUn.
Sträfva ständigt
högre opp,
lyft dig ofvan jor-
degruset
lik ett jätteträd,
hvars topp
skyhögt sträcker
sig mot ljuset!
vänta till nästa.» Men när nästa månad
kom, blef det samma historia: hon hade inte
tid, skulle vänta litet o. s. v.
En morgon, dä flickorna efter frukosten
sutto och genomögnade »Dagens Nyheter», ut-
brast Ida helt plötsligt:» Mamma lilla, det
är stor realisation hos X. Nu ska’ vi passa
på och köpa tyg till din nattrock, ska’ vi
inte det?»
Fru Björk, som stod och lade in handdu-
kar i ett skåp, följde sin vanliga taktik och
låtsade icke höra.
Ida upprepade sin fråga.
»Nej, inte i dag,» svarade frun vresigt och
utan att se sig om, »inte i dag, det är all-
deles omöjligt.»
»Och hvarför är det omöjligt i dag?» frå-
gade Maria fogligt, under det Ida med en
förtviflad rörelse knäppte ihop händerna.
»Därför ... därför . . . därför att jag inte
har några pengar. Och man får inte ut
några pengar ur sparbanken förrän efter åtta
dagars uppsägning, och då tänker jag reali-
sationen är slut!» tilläde hon och vände sig
om med ett triumferande leende alldeles som
ett barn, då det hittat på ett riktigt elakt
skälmstycke.
»Mamma ska’ få låna pengar af mig,» in-
föll Ida hastigt.
»Låna... af dig? — Nej tack, mitt barn,
har du några styfrar öfver, så behöfver du
dem allt själf. »
»Visst inte, mamma. Jag går i middag
och säger upp 25 kronor i sparbanken, och
då får jag om åtta da’r igen, hvad jag lånat
till tyget.»
Modern släppte handdukshögen och vände
sig häftigt om.
»Tjugufem kronor! Ä’ ni alldeles från för-
ståndet, barn? 25 kronor, som ni skulle kunna
få hvar sin klädning för ? Aldrig ett öre öfver
15, hör ni det, inte ett öre öfver 15 till en
sådan lyxartikel, som jag inte det ringaste
behöfver, utan bara gör för Idas alla tokiga
fantasier om att min gamla nattrock skall
gå och spöka . .. Men inte ett öre öfver 15 ... »
»Men, söta mamma, det är omöjligt...»
»Nej flickor, ni får inte bråka med mig,
jag orkar det inte,» afbröt modern och fick
plötsligen det milda, barnsligt hjälplösa uttryck
hon ibland kunde ha i sina ögon, »jag vill inte
taga ut mer än 15 kronor. . .»
»Nåja, vi få väl försöka,» suckade flic-
korna, »men inte blir det lätt.»
Det var icke utan, att då middagsstunden
nalkades och flickorna skulle komma hem,
fru Björk kände sig litet orolig och nyfiken
på, om de köpt tyget eller ej. Det var i
den lilla fruns lif någonting så oerhördt att
få ett nytt plagg —• vanligen brukade hon
sätta ihop sina klädningar af gammalt — att
det icke var underligt, om hon kände sig
upprörd öfver en dylik tilldragelse.
Nu hörde hon nyckelns skrammel i tambur-
dörrn och strax därpå flickornas steg och rö-
ster. Men hon låtsades icke om någonting;
då flickorna kommo in i rummet, nickade hon
blott ett välkommen och fortsatte att duka
bordet, under det hon dock hastigt och för-
siktigt sneglade åt sidan för att se, om något
paket syntes till. Ida höll ett stort paket
under armen. Tänk bara, hvad så mycket
tyg skulle kosta!
»Ja, nu lilla mamma, nu har »det vidun-
derliga» skett!» utropade Ida, i det hon
skrattande höll fram paketet mot modern,
»tyget till nattrocken är köpt!»
»Jaså, ja det var bra, det,» svarade mo-
dern med en ännu misstänksammare blick på
paketet, »nå, hvad kostade det?»
»Bara sex kronor,» svarade Ida sväfvande
och utan att se på modern. Förhållandet
var, att tyget kostade åtta kronor, och att Ida
själf lagt till två, men som hon var alldeles
ovan vid att narras, hade hon svårt att få
äfven denna lilla nödlögn öfver läpparne.
Fru Björk såg något flat, men mycket för-
nöjd ut.
»Nåja, det måste jag bekänna inte var
dyrt,» sade hon, »tack ska’ du ha, min
flicka.»
Hon sträckte fram handen efter paketet, som
Ida lämnade henne. Därefter vände hon ett par
gånger på det, synade det noga och stoppade
det under armen för att gå och lägga det i
sin byrålåda. Det var icke ofta fru Björk
fick emottaga bref eller paket, men när det
någon gång skedde, tyckte hon icke om att
i brådkastet öppna dem. Hon kände ett för-
siktigt, misstänksamt begär att en liten tid
få gömma dem, fundera och vända på dem
och så i ensamhet och stillhet bryta dem
och se, hvad de kunde innehålla.
»Nå, men ska du inte öppna det, mamma
lilla?» utbrusto flickorna.
»Jo bevars, men vi ska äta först,» svarade
modern och höll hårdt i paketet med bägge
händerna.
»Nej tack, nu kan du unna oss att få visa
det!» utbrast Ida, i det hon skämtsamt ryckte
paketet ifrån modern och därefter öppnade
det och bredde ut tyget öfver en stol.
»Nå, är det inte vackert kanske?»
»Ja,» svarade fru Björk, sedan hon gran-
skat tyget och nupit däri, »men inte passar
det till nattrock, inte! Det är alldeles för
ljust och elegant. Jag har just sett efter,
att Marias söndagsklädning börjar bli nött,
därför är det bäst, att du tar det här, så kan
man ju alltid se’n vid ett tillfälle köpa ett
nytt till min nattrock!»
Bägge flickorna brusto ut i ett skratt, så
hjärtligt att frun mot sin vilja tvangs att
skratta med.
»Nej, mamma lilla, det var ett bondförsök
så groft, att du skulle skämmas däröfver.»
»Ett »bondförsök», sådana uttryck,» putt-
rade frun misslynt, »det är bara ni, som äro
så morska och bestämda, att en ann’ stackare
knappast får ett ord med i laget.»
»Jo, det får du visst, det är du som be-
stämmer allt, nu ska’ du t. ex. bara bestämma,
hvilken dag du vill profva, så skola vi säga
till en sömmerska?»
»Profva,» svarade frun med den mest af-
kylande likgiltighet, Ȍhja, nog hinner vi
med det, tänker jag. Hjälp mig nu att
lägga ihop tyget, så det kommer i sina veck.»
Frun och Maria lade nu omsorgsfullt ihop
tyget, hvarefter hon rullade in det i en hand-
duk och därofvanpå papperet. Så stoppade
hon ned det i sin byrålåda, bredde för sä-
kerhets skull ännu ett plagg öfver det, läste
lådan och stoppade nyckeln på sig.
Flickorna gåfvo hvarandra en förtviflad
blick. De förstodo bägge, att det stackars
tygstycket härmed invigdes till en lång, frid-
full hvila i moderns byrålåda.
Deras aning gick mycket riktigt i fullbor-
dan. Två månader låg tyget orubbadt i byrå-
lådan, och alla öfverläggningar, om hvem som
skulle sy nattrocken alla förslag och påmin-
nelser därom ledde icke till något annat
resultat, än att fru Björk, medgaf att natt-
rocken finge sys. Hvem som skulle tillverka
den, var omöjligt att bestämma.
Men en dag då de kommo hem vid mid-
dagstiden, möttes de af att modern med ett
förnöjdt leende utropade:
»Nu, kära barn, ska’ ni inte längre behöfva
käxa om nattrocken. Nu vet jag, hvem som
skall sy den!»
Fickorna gåfvo hvarandra en förskräckt
blick. Hvad i allan dar hade modern nu fått
tag i för en gammal harpa till sömmerska?
»Ja, kan ni tänka er, hvem som har varit
här,» fortsatte den lilla frun med ögonen
tindrande af belåtenhet.
»Nej, det kan vi sannerligen inte!»
»Jo, gamla mamsell Lestrad, ni minns,
hon som bodde i sexan vid Nygatan, och
som ibland brukade hjälpa mig litet med
sömnad, då ni voro små!»
»Jaså, hon som vi brukade kalla »grisen»,
därför att hon hade sådana lustiga ögon?»
svarade Ida med en liten föraktfull dragning
på öfverläppen.
»Just hon. Det är hon som sytt min
första nattrock, ska’ ni veta, nu ska’ hon få
sy den här också. Hon gör det billigare än
någon annan, hon vet, hur jag vill ha det,
och så behöfver jag inte genera mig för henne,
utan kan behålla vadden och bitar af fodret.
Det var en riktig lycka, att hon kom.»
»Nej, söta mamma, henne får du rakt inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
