Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 429
ta’ !» utbrast Ida förtviflad. »Hon kan inte
sy . . .»
»Hon skulle bara förstöra nattrocken,»
ifyllde Maria.
Men frun var obeveklig. Lestrad skulle sy
nattrocken: mamsell Lestrad påminde henne
om forna, lyckliga tider, mamsell Lestrad
var en fattig, pröfvad kvinna, som förstod
man kunde taga vara pä ett gammalt lappadt
foder, utan att därför vara snål. Mamsell
Lestrad ville bon ha och ingen annan.
Flickorna insågo, att det ej lönade mödan
fortsätta med några motsägelser, och efter en
lång stunds öfverläggning om dag och timme,
om inköp af foder, knappar etc. fastställdes
det ändtligen, att lördags eftermiddag skulle
mamsell Lestrad komma och taga mått af
nattrocken.
Det var i dag måndag, således nära en
vecka till den stora händelsen skulle äga rum.
Flickorna voro, oaktadt missnöjet med moderns
val af sömmerska, mycket belåtna åt, att ett
beslut ändtligen fattats, och framkastade allt
emellanåt små glada betraktelser öfver den
lyckliga timme, då de ändtligen skulle få sin
kära, lilla mamma iklädd en ny, vacker natt-
rock.
Så randades då ändtligen lördagen. Marias
första känsla, då hon vaknade, var en ange-
näm förnimmelse, att någonting roligt skulle
hända i dag, hennes nästa en orolig undran,
öfver att det var så ljust i rummet, och att
hon vaknat af sig själf, ej som vanligt af
moderns rop: »Klockan är sju, stig upp mina
flickor!»
Hon sprang hastigt upp, kastade en schal
öfver sig och skyndade in i moderns rum.
»Mamma, älskade mamma, mår du inte
bra,» utropade hon, satte sig på sängen, där
modern ännu låg, och fattade med kärleks-
full ifver hennes band.
»Nej, inte riktigt,» svarade fru Björk med
svag röst, »jag vet inte, hur det ä’ fatt...
det gick inte att stiga upp. jag ville bara
svimma ... så ropade jag på er, men ni hörde
inte . . . jag var så orolig, att ni skulle för-
sofva er . . . Men det är nog bara mitt van-
liga onda ... om du vill koka upp litet vat-
ten åt mig, så blir det säkert bättre. . .»
Ida kom nu också in, och bägge flickorna
pysslade om modern efter bästa förmåga
och försökte öfvertala henne att ändtligen
icke stiga upp, förrän hon kände sig riktigt
frisk igen.
»Och hvem skall då städa här och laga
middagen?» svarade modern på deras böner
och föreställningar. »Nej, kära barn, det duger
inte att ligga för en sådan här obetydlig-
het ...»
Men då hon efter flere försök att stiga
upp märkte, att hon ej hade krafter härtill,
måste hon slutligen lofva döttrarna att ej
lämna sängen, förrän Ida, som skulle försöka
att få ledigt, om en stund komme hem.
»Det är sant, gamla Lestrad skulle ju
komma i dag, du får väl ge återbud till henne,»
sade frun, då flickorna beredde sig att gå.
Det var icke utan, att hon kände en liten
förnöjelse, öfver att profningen måste uppskju-
tas. Och otydliga föreställningar om, hvilken
vacker klädning det där nattrockstyget skulle
bli åt Maria, gledo på samma gång genom
hennes inbillning och framkallade ett belåtet
småleende på läpparne.
Maria suckade.
»Ja, jag skall väl gå och säga återbud
då,» sade hon, »jag ber henne komma om
måndag i stället, då hoppas jag du skall
vara frisk.»
I D U N
»Om måndag,» upprepade den lilla gum-
man liksom förvånad, »ja, gör det,» tilläde
hon hastigt och såg framför sig med en
drömmarde blick, »gör det då . . .»
Det var med tungt hjärta Ida och Maria
i dag begåfvo sig till arbetet. De plågades
bägge af en aning, som de ej ville erkänna
ens för sig själfva: att modern ändå skulle
besegra dem, att någon ny nattrock aldrig
skulle bli sydd. Hade det icke alltid gått
därhän, att, hur mild och undfallande hon
än var, i en punkt, i deras kärlekstvister,
blef hon dock den härskande. Då det gällde
att försaka och lida, att uppoffra sig, då
hade hon varit mycket starkare än de. Och
låg det icke i denna tysta, försakande moders-
kärlek en hemlighetsfull kraft, som äfven
denna gång skulle besegra dem?
Hon kom ej upp vare sig på söndag eller
måndag. Hon var alltjämt illamående, frös
och hade en plågsam värk i lemmarne. Maria
måste äfven på måndagen gå med återbud
till Lestrad, och denna gång utsatte de ej
någon annan dag för profning. På tisdagen
gingo de efter en doktor, och då han kom,
sade han, att frun hade influensa, och att hon
skulle hålla sig stilla och taga in china, men
för öfrigt kunde han ej säga, hur det skulle
komma att gå, då hon var så gammal och
svag.
Ett par dagar förgingo utan någon föränd-
ring. Hvad som mest oroade flickorna var,
att modern icke sade ett ord om att stiga
upp, att hon, som annars hade så mycket
bekymmer för hushållet och hemmet, nu icke
ens talade därom, utan för det mesta låg med
slutna ögon och halfsof. Det var som om
en stor, allt slukande trötthet plötsligen kom-
mit öfver henne.
På torsdags afton föll hon i en dvallik
sömn, men frampå natten vaknade hon upp
och yrade under flere timmar. Det var då
mest den gamla nattrocken, som sysselsatte
hennes tankar.
»Kära barn,» hviskade hon och såg på
flickorna med en skygg, frågande blick, »jag
är riktigt orolig, därför att den är så ful,
kanske ni ändå har rätt i, att jag borde gjort
mig en ny... tror ni, att den här gamla nu
duger ?»
»Duger, älskade mamma, hvad menar du?»
svarade flickorna med darrande, upprörda
stämmor.
»Abja, ni vet, ni vet,» hviskade hon med
en hemlighetsfull blinkning, »man måste jn
ha högtidsdräkt. .. jag minns inte hur ...
men det står någonting om det i Guds
ord . . . tror ni min gamla stoppade nattrock
duger . . . den är nog ful... ni hade allt
rätt. . . men ...»
Hennes röst gick öfver i ett otydligt mum-
mel, och hon plockade oroligt med handen
på täcket. Flickorna kunde ej svara; de böjde
sig blott ned öfver den magra, vissnade han-
den och snyftade sakta.
Plötsligen vände hon sig åt sidan och stir-
rade mot kakelugnsvrån med denna fjärrskå-
dande, underliga blick, som är så egendomlig
för döende.
»Hvem är det, som sitter där?» frågade
hon tvärt.
»Ingen, mamma lilla, det är bara kakel-
ugnen du ser .. .»
»Jo, det är någon, det måste jag väl se,»
svarade den gamla häftigt, »ja visst, det är
ju Lestrad . . . hon är här för att profva . . .
ja, det skall hon få nu... jag behöfver en
ny dräkt, jag riktigt skäms för min gamla
nattrock ...»
Hon satte sig upp i säDgen med ett be-
slutsamt uttryck, och flickorna hade all möda
att hindra henne från att stiga upp.
»Ja, jag måste . . . det är brådt,» mumlade
hon, »det är nigou dag den skall vara i
ordning, jag minns inte när . . . kära flickor,
bråka inte nu med mig... jag orkar inte.,
ni ska inte vara så morska och bestämda
mot mig, barn ...»
Hon lade sig ånyo ned och sjönk så små-
ningom i sömn.
På detta sätt förflöt natten, än under yrsel,
än under en drömlik slummer. Fram mot
morgonen somnade hon djupt och stilla och
vaknade icke mera. Flickorna märkte knap-
past, när sömnen gick öfver i döden, det
var blott en lätt suck, ett litet djupare ande-
tag, så blef allt tyst och stilla.
Men då morgonen grydde och dagern upp-
lyste sängen med den lilla slumrande gestal-
ten, föll den också öfver den gamla nattroc-
ken, som hängde där så underligt spöklik, så
ängsligt lefvande med alla sina minnen . . .
Och då var det, som på det infallna gamla
ansiktet framskymtat ett belåtet småleende,
öfver att hon ändå behållit segern, att det
nya tyget ändå skulle komma att användas
till klädning åt flickorna, och att hon och
hennes äreskrud, den gamla nattrocken, i det
sista fått följa hvarandra.
Små orsaker.
Skiss af Ernst Lundquist.
Med en illustration af V. Andrén.
»Sjhfällskapet hade uppehållit sig alldeles för
JbiäZl länge på Tistholmen med att bese de
märkvärdiga jättegrytorna, och då »Tärnan» nu
lade ut för att segla hem till Lysekil, hade
vinden mojnat så betydligt, att man knappast
gled framåt ett par tum i minuten. Focken
hängde slapp, och storseglet stod där som en
slät, hvit vägg, utan att göra synnerlig nytta.
Sundet låg nästan blankt, endast med en svag
vattring här och där, som då man andas på
ett glas, och hafvet klunkade sömngifvande
mot båtens sidor.
»Det här går inte, kapten,» sade baron
Stråle, »vi få ta till granseglen. Jag skall
gärna ro en åra med.»
»Ack nej, låt bli det,» bad öfverstinnan,
»det är så fönjusande att glida fram så här.
Tids nog komma vi till Lysekil. Det är så
härligt att se solnedgången utifrån sjön.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
