Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 I DU N 1892
er, hvad den
nu sysselsatte
sig med! Ni
minnes kanske,
att fröken Dag-
mar där uppe
pä Tistholmen
gjorde narr af
mig, för att jag
är så förtjust
i den platsen,
ock föreslog,
att jag skulle
bygga mig ett
sommarnöje
där. Nåväl, när
ni nu väckte
mig med er väl-
förtjänta före-
bråelse, höll jag
i tankarne på
att inreda mitt
blifvande ar-
betsrum däroch
hade nästan be-
stämt mig för
bambumöbel
med cretonne à
la Pompadour.»
»Det kan väl
inte vara ert
allvar att ta
upp min lilla
vrhättas idé ? »
utbrast öfver-
stinnan häpen.
»Den där öds-
liga klippan,
där det inte
finns en lef-
vande varelse!»
»Nej, jag är för mycket sällskapsdjur för
att fatta ett så förnuftigt beslut,» svarade ba-
ronen skrattande. »Det är bara ett exempel
på, huru beställsamt mina tankar alltid skena
långt in i framtiden för att dra ut konse-
kvenser vid minsta yttre anledning. En sysslo-
lös rentier som jag har ju inte mycket annat
att tänka på.»
»Ni är således ’fremsynt’, som det kallas i
Norge?»
»Bara med den skillnaden, att mina syner
ofta inte ä’ annat än omöjliga galenskaper som
till exempel nyss. Men ibland bar jag verk-
ligen haft nytta af den där vanan eller ma-
nien, bur ni vill kalla det. Bland annat har
jag den att tacka för, att jag ännu är ung-
karl — och väl kommer att alltid förbli det. »
»Att tacka?» upprepade öfverstinnan små-
leende och hotade honom med den färdig-
bundna buketten. »Jag protesterar som kvinna
och mor till tre giftasvuxna döttrar.»
»Ja, jag bar min oartiga dag i dag .. . men
sanningen framför allt ! »
»Men säg mig, bur kan er lättrörliga fan-
tasi eller er vurm för att dra konsekvenser
vara vållande till den olyckan, att ni aldrig
har gift er? Eller är det kanske indiskret
att fråga?»
»För ingen del. Den lilla historien är nu
så gammal, att den luktar mögel och gärna
kan beböfva vädras litet. Jo, det var i Mar-
strand för — ja tänk, det är snart tjugu år
sedan! Men jag ber er tro, att jag då ännu
var mycket ung. I alla fall tillräckligt gam-
mal för att bandia klokt och förnuftigt, som
ni genast skall få böra. Jag hade gått och
blifvit alldeles ohjälpligt kär . . . nej, inte
ohjälpligt, men ovanligt; det käraste jag vet
»Han friskar nog i, bara vi komma förbi
udden, » förklarade kaptenen, som satt vid styret.
Och därvid fick det bero.
Men den tröga farten inverkade på stäm-
ningen i båten. De unga flickorna, som varit
så ystra uppe på Tistholmen och hoppat om-
kring mellan de kringvräkta stenblocken som
nyss lössläppta killingar, slogo sig ner i en
pittoresk grupp med armarne om hvarandras
lif längst fram i fören och sade ieke ett ord.
En af dem gnolade tyst på en folkvisa, och
alla tre sntto där och sände långa, drömmande
blickar ut öfver vattenytan, som började skifta
i saffransgult med violetta brytningar. Öf-
verstinnan ordnade tyst sin bukett af angelica,
fackelblomster och silene, som hon plockat där
uppe på den egendomliga, släta holmen, där
tempeltrappornas och parkettgolfvens remnor
fyllas af blommor och grönt. Då och då ka-
stade hon en blick på baronen, som satt med
bortvändt hufvud, så att hon endast såg en
yfvig, gråsprängd mustasch och en brunstekt
kind, dubbelt brun mot den hvita flanellko-
stymen.
»Det skulle vara roligt att veta, hvad ni
egentligen tänker på, baron?» sade hon slut-
ligen och pröfvade en bredbladig alg som bak-
grund åt en yfvig angelicakrona. »Åtminstone
tänker ni då inte på att vara underhållande.»
»Förlåt mig,» sade baronen och vände ett
yrvaket ansikte mot henne. »Min fantasi ske-
nar i väg ibland ... ja, ni kan aldrig tänka
mig ha varit i hela mitt lif, och det vill inte
säga så litet. Föremålet var blondt med svarta
ögonbryn, jag behöfver inte säga mer. Yäxt
som en parisiska, små fötter, godt hufvud . . .
ingen konversationsmaskin. Hon kunde verk-
ligen tala, och det är inte alla dockor som
kunna det. Hon var lagom ung för mig, lagom
musikalisk, lagom rik och hennes far hade en
lagom framskjuten ställning. Det var alltså
ett riktigt önskeparti för mig. Och ni må
tro, att jag önskade det också! När jag skulle
fria, var bara en tidsfråga . . . det fattades
bara ett tillfälle. Jag hade föresatt mig, att
det skulle ske första gången jag blef ensam
med henne.»
»Och ni visste, att edra känslor voro be-
svarade ? »
»Naturligtvis. Det hade hennes bästa vän-
inna anförtrott mig, och hon hade det under
strängaste tysthetslöfte från föremålet själft.»
»Nå, kom det något tillfälle?»
»Ja, det kom. Jag satt ganska tidigt en
morgon ensam i läsrummet och ögnade i tid-
ningarna; då fick jag utifrån societetssalongen
höra en af Chopins polonäser spelas upp — ni
vet en af de allra svåraste, den där smattrande,
som Sofie Menter spelar så bedårande, och som
låter som en hel- orkester. Jag visste, att
Marianne’ höll på att öfva in den, det hade
hon sagt mig dagen förut. Det var således
antagligen hon, som spelade. Jag gick och
ställde mig i dörren med mitt tidningsblad i
handen. Mycket riktigt, det var hon, som satt
där uppe på estraden vid pianot, med ryggen
vänd åt mig. Det var, som sagdt, tidigt på
morgonen, då lokalen alltid brukade vara folk-
tom; hon hade väl enkom valt den tiden för
att få öfva sig i fred.
Jag stod där försjunken i beundran af den
smärta figurens vackra linier — jag kommer
än i dag ihåg, att hon hade en förtjusande
klädning af något slags tunt, crêpeartadt tyg,
hvitt med små skära och gröna buketter, och
en löst nedfallande halskrage af rikt veckade
erêmegula spetsar. Det vackra blonda håret
var helt provisoriskt hopsamladt i en knut
högt upp på hjässan, och ett par ostyriga,
vägiga slingor klängde ner öfver ena örat.
Tänk, om jag skulle gå fram till henne, af-
bryta polonäsen och be om det där samtalet?
Nej, då skulle hon kanske bli generad, för att
jag stått och lyssnat på hennes musik. Det
var nog bäst, att hon fick sluta den först.
Polonäsen, ja . . . den är, som sagdt, myc-
ket svår. Hennes små fingrar jagade hvar-
andra som hvita fjärilar öfver tangenterna,
hennes smidiga öfverkropp gick i vågrörelser,
och det blonda hufvudet böjdes oupphörligt
ner öfver klaviaturen. Det var isynnerhet en
passage, som måtte ha varit mer än vanligt
kinkig; ni vet, den här biten» — ’— han
gnolade ett par takter —, »jag kommer myc-
ket väl ihåg den, ty hon spelade om den minst
tio gånger ä rad, men alltid gick det sönder
för henne. Till sist blef hon otålig och ond
och slog med bägge händerna ett missljudande
starkt ackord liksom för att tukta pianot, för
att det ej ville lyda henne. Sedan började
hon om igen, men endast för att afbryta sig
midt i en löpning, och hvarje gång gaf hon,
om jag så får uttrycka mig, pianot en örfil.
Jag blef helt underlig till mods. Jag drog
mig in i läsrummet, slog mig ner i ett hörn
och lät tankarne löpa så där, som de bruka
ibland. I fantasien såg jag mig gift med
Marianne; vi hade varit gifta i många år och —
vi grälade. Nej, rättare sagdt, hon grälade.
Och hon var lika oresonlig och brutal i sina
uttryck mot mig, som hon nyss hade varit i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
