Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 431
handling mot det stackars pianot, som väl inte
kunde rå för, att hon spelat galet. Och när
jag suttit en stund och stirrat på den obehag-
liga tafla, fantasien upprullat för mig, började
jag résonnera kallt och klart öfver saken. Ma-
rianne hade icke själfbehärskniDg, Marianne
var orättvis, Marianne skulle efter några års
äktenskap bli en drake, ett huskors. — Och
den slutledningen verkade betydligt afkylande
på mig, må ni tro. Hvarje gång jag sedan
träffade henne, stod den där lilla pianoscenen
för mig — och det blef aldrig något frieri af.
Min idol har nu varit gilt i många år.»
»Nå?»
»Jo, hennes man så godt som bor i Karl
XITLs torg och på Stora sällskapet, då kan
ni veta, hur han har det hemma. Då de
förekomma tillsammans ute i sällskapslifvet,
ser han strykrädd ut för hvart ord han säger.
Och hvar gång jag ser honom, tackar jag min
lyckliga stjärna, som förde mig in i tidnings-
rummet den där morgonen. Annars hade ju
jag kunnat vara han!»
öfverstinnan skrattade, men så blef hon
allvarsam i hast och sade:
»Vet ni, baron, den där historien är ganska
lärorik. Tillåter ni, att jag talar om den för
mina flickor?»
»Tala om den för hvem ni vill. -—• Här ha
vi aftonbrisen nu! Kapten hade rätt. Akta
hufvudet, mina unga damer — nu går focken
öfver ! »
, v ’ •
m v 2*
1 gamla hemmet
En julbild.
Med en illustration af Jenny Nyström.
famla fru prostinnan slutat stöket,
kastar än en sista blick kring köket,
ja, nu är det just i hennes smak:
ångor utaf julmat luften fylla,
kopparn glänser prydligt på sin hylla,
allt är fejadt ifrån golf till tak.
Nu är tyst i gamla herdatjället,
men så var det lif förut i stället,
innan barnen byggt sig egna hem.
Men när julen kommer, kring de gamla,
hvarje år sig barn och barnbarn samla
för att helgen fira få med dem.
Öfver allting hennes öga vakar,
ljusen tändas uti blanka stakar,
bordet uti sal’n re’n dukadt står,
det är klart, att mången gäst man
väntar.
Tidt och ofta hon på dörren gläntar,
lyss, om ljud af bjällror hemte når.
Prosten sitter i sin lugna kammar,
klart och lustigt björkvedsbrasan
flammar,
lyser på hans vackra hvita hår.
Tiden fåror i hans panna ristat,
men sin forna kraft ej gubben mistat,
rak och ståtlig än vid sjutti år.
Just nu springer gumman ut ur salen,
öfver hufvudet hon kastar själen,
bjällror höras re’n vid förstubron.
Det är friskt och kallt i skymnings-
stunden,
klar och stjärnbeströdd är himla-
runden,
frusna drifvan knarrar under skon.
Och ur kappor, sjalar, fällar, pälsar,
gladt man gamla rara mormor hälsar,
viti kylan står hon där så varm.
Hjärteglad hon likväl tårar gjuter,
när de små uti sin famn hon sluter
och den minsta lyfter på sin arm.
Kunde med min penna blott jag måla,
huru morfars gamla ögon stråla
under mörka, tjocka ögonbryn.
Döttrarna i muff och sjal och kappa
måste gubben krama om och klappa,
dotterbarnen hissar han mot skyn.
Och man pälsar af, man pratar,frågar,
gubben skämtar gladt med sina mågar,
gumman hand om barnabarnen ta’r,
häpen slår hon händerna tillsamman:
i>Nej, men hvad de vuxit allesamman,
och hvad minsta pysen liknar far.O
När man sedan sig till bordet sätter,
bjuder mormor på de gamla rätter,
barnen älskat uti forna da’r,
lägger för utaf den bästa biten,
känner inte alls igen aptiten,
talar om, hur frisk den fordom var.
Nu högtidligt locket lyfts på kannan,
öl som mormor brygger ingen annan,
om den äran är hon själf så mån.
Morfar kannan omkring bordet skickar,
»mormors stolthet,» säger han och
nickar,
skalken lyser fram ur ögonvrån.
Efter maten sen få barnen rasa
uti morfars rum, och vid hans brasa
stekas äpplen åt den unga släkt.
Brädspelsbrickor rulla kring så blanka,
minsta pyrena få » rida rankar,
morfar trallar takt så gladt och käckt.
Och i en stund är allting lust och
gamman,
men så falla ögonlocken samman,
Lilien somnar in på morfars knän,
döttrarna nu ta’ hans trötta gäster,
och att tysta deras små protester
morfar namnam har i chiffoniern.
Snart de små i sina bäddar hvila,
mormor brådt till deras rum ses ila,
ej en gudstjänst henne syns så skön,
ej ett ljud så skönt för hennes öra
som att ifrån deras läppar höra
stapplas fram en barnslig aftonbön.
Men hos prosten sitter nu hans mågar,
de berätta, gubben lyss och frågar,
underliga ting han höra får.
Konstigt för hans gamla öron susar
allt det nya genom tiden brusar,
och han känner sina sjutti år.
y>På min ålderdom jag älskarfriden,»
morfar säger, »och allt nytt i tiden
kunde göra gubben hufvudyr,
men till ängslan kan det mig ejfresta,
allt skall säkert vändas till det bästa,
det är alltid samma Gud som styr. »
Så vid samspråk tiden hastigt ilar,
och man skiljs, och tryggt och godt
man hvilar
i det gamla låga herdetjäll.
Och när åter nästa morgon bräcker
med det glada bud, de små man väcker:
»Barn, i afton är det julekväll!»
Stiom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
