Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 ]892
IDUN
"
HÜfe
—
V - ’
En bröllopsresa.
Af
Cecilia Bââth-Holmberg.
Med en illustration af V. Andrén.
ilmhult — tre minuter.»
Jag kröp längre in i mitt kupéhörn;
ehuru jag fått sitta ensam och ostörd
allt frän resans början, ångrade jag redan,
att jag valt att fara den tråkiga vägen till
Stockholm med det långsamma dagsnälltäget.
Dörren, som jag dragit till, rycktes upp;
en herre och en dam stego in; de hade en
hel mängd ressaker och bråkade länge med
lifliga, muntra protester mot hvarandra, in-
nan allt blef behörigen instufvadt.
Konduktören stack
in hufvudet.
»Är här någon ny
instigen ? »
Biljetterna lämna-
des.
»Till Stockholm —
var sä god.»
Kupédörren slogs
igen.
Se så —■ ända till
Stockholm ! Det var
just trefligt!
Jag fördjupade mig
halft misslynt åter
i min bok, utan att
närmare betrakta mitt
ressällskap, hvilket vid
en första hastig blick
föreföll att vara ett
godmodigt äldre par
från landet — från
»rama bondlandet» till
och med, om man fä-
ste sig vid snitten af
deras dräkt och vid
deras solbrända, grof-
hylta anleten.
De ingåfvo mig
alls ej intresse, och
jag bemödade mig att
slå döförat till för de-
ras ifriga samtal, som
dock fördes halfhögt
och med en viss för-
synthet att ej besvära.
»Ser du,» hörde jag
efter en stund herrn
yttra, »där är den
stora stenen öfver
Linné — vi resa för-
bi Råshult, det står om det i resehandboken;
— sådan hög sten, se, ser du där —- —■ —»
»Nej — jaså -— — Sätherbergs blomster-
kung, boken i det vackra bandet, som du
gaf mig till julklapp en gång, du minns —
nej, så han ligger begrafven däri Det var
då roligt — — —•»
Jag såg upp från min lektyr.
Paret blickade ifrigt ut genom fönstret,
leksamt puffande undan hvarandra, skrattade,
läste i resehandboken och sågo hvarandra allt
emellanåt in i ögonen med så glädjestrålande
blickar, att man kunnat tro dem vara ett
förälskadt par, om ej de båda varit gråhåriga
och burit prägeln af att hafva bakom sig ett
lif af mödosam sträfvan, som gjort deras drag
skarpa och deras händer grofva. Hon i syn-
nerhet bar denna prägel. Storvuxen var hon,
i saknad af hvad man kallar »hållning» och
behag samt utan spår af modern snitt i
dräkten. Den stora gula kapotthatten med
hängande band gick långt ned i nacken; hon
hade genast dragit af sig handskarne, som
om de besvärade henne.
Han var mycket mindre till växten än
hon och såg litet mera »tidsenlig» ut; hans
svarta hår och skägg voro starkt gråsprängda,
men hans bruna ögon riktigt lyste af en viss
skälmaktig glädje, helst när de mötte hust-
runs belåtna blick.
När allt kommer omkring, måtte de ändock
icke vara så gamla, tänkte jag, åtminstone ej
för gamla för kärleken––––––
Mitt ressällskap vann med ens min sym-
pati; jag lade boken ned i mitt knä och följ-
de med ett visst nöje deras intresserade jäm-
förelser mellan de ställen, som passerades,
och resebokens uppgifter. Det tycktes, som
om allt var dem nytt; de reste sig upp, pe-
kade ut på någon liten sjö, ryckte hvarandra
i armarne, gingo från fönster till fönster,
ängsliga att något under denna märkvärdiga
resa skulle undgå dem, förtjusta och lyckliga
öfver allt, hvad de sågo.
Det var synbarligen första gången, de gjor-
de en »långresa».
Vår bekantskap var snart gjord; den in-
leddes på så sätt, att — den unga frun, höll
jag på att säga — den gråhåriga damen med
den klara blicken och det glada skrattet öpp-
nade sin resväska och bjöd mig därur ett
par vackra röda astrakaner. Det var näm-
ligen midt i frukt- och skördetiden.
»De äro från vår egen trädgård,» sade hon
halft urskuldande, men mycket belåten, »vi
ha själf planterat träden samma år vi gifte
oss. »
if-mt ’
v
\ ■4
Då den stundom något bullersamma gläd-
tigheten emellanåt liksom saktade af, sutto
de en stund tysta bredvid hvarandra, hand p
hand, hon ibland med hufvudet mot hans
axel, hvarvid hon fick böja sig rätt betydligt;
då och då bytte de ett leende eller några
smeksamma ord: »Pappa lilla, hvad det här
är roligt!» eller: »Så vacker skogen står, hust-
ru,» eller något dylikt, till dess någon glim-
mande liten ödslig skogssjö nära banan eller
dånet, när tåget brusade fram öfver någon
bro, åter lockade dem att skynda till fönstret
för att se ut.
»Herrskapet har aldrig farit den här vägen
förr?» sade jag slutligen.
»Nej, aldrig — det är allra första gån-
gen. Vi ha alls inte rest förr — min man
bara till Helsingborg nångång; jag har inte
varit norr om Vislanda. Vet fröken — eller
frun? — jaså frun,
hvad det här är?»
»Ah, tyst du lilla
toka,» afbröt mannen,
»inte är det värdt att
berätta —–––-»
»Värdt? Så du pra-
tar, pappa, du som
själf i morse, då vi
sutto på vagnen för
att åka till stationen,
sade, att du inte trodde
det var verklighet, så
märkvärdigt tyckte du,
det var––– —»
»Ja, det är sant,
det är det också —»
han vände ansiktet
emot mig; jag gaf ej
längre akt på, att han
var en grånad man;
han såg ung och ge-
nomlycklig ut.
»Jo, vet frun,» fort-
for hon, »det här är
vår bröllopsresa ; vår
-v första riktiga resa som
gifta —––––- »
» Och bröllopsdagen
var i dag för tjugufyra
år se’n,» ifyllde han.
»Ja, för tjugufyra
år se’n! Och vi hade
hela tiden som för-
lofvade talat om, att
vi skullegöra en bröl-
lopsresa till Stock-
holm. Men så —»
Hon afbröt sig tve-
kande.
»Så kom det då-
ligt år» — det var åter han, som tog
ordet — »det var den svåra torkan 1868,
frun var väl för ung att kunna minnas
det nu ! jag hade nyss köpt min
egendom där nere i Värend och hade skuld
på den. Och värre såg det ut att bli. Och
så kom vi öfverens om att spara med resan
så länge, tills vi betalt skulden och rådde om
vår gård själfva. Synd var det om henne,
gumman här, förstås; hon hade talat om den
resan hela vintern. Men hon bar det med
ro och tog duktigt fatt där hemma på gården.
— Men det stod bårdt med den skulden, och
så kom barnen —––––- »
»Två gossar och en flicka, ja. Och se’n
kunde man ju inte fara från dem. Och så
kom det tusen bestyr och omsorger. Än var
grödan klen, än kom den dåligt i hus; så
trifdes inte korna, så blef det dåliga tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
