Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 53. 30 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 IDUN 18Ö2
Ett är, som gått, er närmre för
Den tid, då våldet en gång dör,
Då broderskapets fria band
Skall binda samman land vid land.
Ett år som gått — framåt, framåt
På bildningens och ljusets stråt.
Bakom oss mörker, våld och strid —
Framför oss sanning, rätt och frid.
p. JÄLLSTRÖM.
kunna tillämpas Viktor Rydbergs ord i »Det
döda barnet till det lefvande» :
— — den lilla längtar mest igen
till det hem, der han begråtes än.
Tyst som stjärnan sina strålar silar
i gardinens flor vid fönsterskarm
nalkas han den bädd, där mamma hvilar,
lägger hufvudet till hennes barm.
Gurli Linder.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun
uppteeknadt af Claës Lundin.
6.
(Sista artikeln.)
||!| alla tider har man velat roa sig, för
«i®» femtio år sedan lika väl som i vår tid.
Redan då funno många, att nöjeslystnaden
tillväxt i oroande grad, och att den »gamla
goda» tidens enkelhet ooh förnöjsamma sin-
nelag gifvit vika för ett betänkligt jäktande
efter förströelser. Sanningen är dock, att maii
i Stockholm ännu för ett halft hundra år se-
dan icke hade tillgång på många nöjen utom-
hus. Till lofliga DÖjen räknades källarlifvet
för den manliga delen af stadens lägre bor-
garskap, ehuru det visst icke anlitades af
alla.
Det lägre borgerskapets kvinnligamedlemmar
kunde någon gång i sina manliga anförvand-
ters sällskap besöka ett af » våffelbruken » vid
Norrtullsgatan för att där rumla på färsköl
och gräddvåfflor, men hos stadens konditorer
iufunno de sig icke för annat än att möjligt-
vis göra något litet uppköp för hemmet. Så-
som något märkvärdigt erinrar jag mig, att
min far en gång under jultiden bjöd oss alla
in på Schülz’ konditori vid Drottninggatan (där
G. T. Palms skomakeriaffär nu är) för att
se på julbordet och dricka choklad, en för
oss alldeles ovanlig fest.
Ofta hörde jag min far klaga öfver, att
gesällerna förstörde sin arbetsförtjänst på Eld-
brasan vid Kindstugatan och Hvita hästen
vid Stora Nygatan eller någon annan krog,
där de råkade ut för eländiga hambusar och
ständigt öfverlastade gardister, hvilka då hörde
till hufvudstadens värsta slödder. Kroglifvet
var då vida råare än nu, har jag hört från
trovärdigt håll, och gaf isynnerhet under
söndagarne anledning till vilda uppträden och
blodiga våldsamheter. Bildningscirkeln var
ännu ej upprättad, och arbetaren hade ingen
annan tillflykt på söndagskvällen än den usla
krogen. Arbetarnes kvinnor fingo sitta en-
samma hemma, såvida icke också d# gingo
på krogen.
Förnämsta nöjet utomhus för den ordentli-
gare och icke utfattiga delen af Stockholms
befolkning var teatern. Det fanns dock blott
en en enda, den kungliga, som efter Drama-
tiska teaterns i De la Gardiska palatset brand
1825 ägde endast en scen, i det nu nedrifna
operahuset. Ännu står lifligt för mitt minne
med hvilken outsäglig glädje jag tog emot
Föräldrar!
den icke ofta förekommande underrättelsen, att
jag på aftonen skulle få gå på spektaklet.
Det var en högtidsstund af oförgätligt inne-
håll, Jag njöt många timmar förut och brann
af otålighet, att klockan skulle skrida fram
till sex, vid hvilken tid vi begåfvo oss hem-
ifrån. Hvad det var makalöst vackert på
Norrbro en sådan afton, äfven om det häli-
regnade! Och så festlig Gustaf Adolf
såg ut! Och hvad jag tyckte, att Kasten-
hofshuset och de andra byggnaderna vid tor-
get hade för palatslikt utseende.
Allra ståtligast fann jag dock operahuset,
det gamla kära operahuset, som vi aldrig
mera få se, men som var alla äkta stock-
holmares förtjusning. Hjärtat klappade våld-
samt, då jag trädde in i stora förstugan, och
det slog allt våldsammare, ju flere trappor
jag kom upp. Ändtligen sutto vi på våra
platser i fjärde radens fond, d. v. s. att jag
och min bror stodo mellan föräldrarnes knän
mycket obekvämt för oss alla, men det märkte
vi icke. Vi voro på spektaklet, i den stora
vackra salongen,- där vi skulle få så oändligt
roligt. Den stora ljuskronan var redan tänd
och nedhissad. Så den lyste! Och nu tändes
lamporna i orkestern, och den ene hofkapel-
listen efter den andre trädde in och började
stämma sitt instrument. Aldrig har jag se-
dermera njutit så mycket af den härligasta
symfoni som af dessa dissonanser. Min far
kände till flere af herrarne i kapellet.
»Den där är direktör Lethin,» upplyste
han och pekade nedåt orkestern. »Han spelar
fiol här, men är organist i Maria. Och där
kommer Féron, bror till kungens skomakare,
och så ser jag Randel och Schwartz. De
med oboerna äro August Gelbaar och Fredrik
Gelhaar. August Berwald korn just nu. Men
se där ha vi själfve Johan Berwald, hofka-
pellmästaren. Nu ska’ ni vara tysta barn,
för nu börjar musiken.»
Det var lika roligt utan musik, tyckte jag,
bara med att se på folket och på ridån, ljus-
kronan och alla lamporna. På första raden
och amfiteatern sutto endast fina herrar och
damer, hvilkas granna toaletter ingåfvo mig
djup aktning och framkallade förtjust beun-
dran. Men också på nedre amfiteatern lyste
fint folk på de raka och smala, blåklädda
bänkarne. På båda sidor om amfiteatern
stodo åtskilliga herrar sammmanpackade. Det
var stående parterr.
»Dit kan du gå, när du blir stor,» sade
min far åt bror min,» men det kostar nära
på lika mycket som här, 32 skilling banko.
Det är dyrt nu för tiden på spektaklet. Jag
minns nog, när fjärde radens fond kostade
bara 24 banko. Vill man ha det billigt,
skall man lägga sig där uppe på femte radens
,sida, som man får för 12 skilling banko.»
Allt det där kommer jag så väl i håg,
kanske bättre än de teaterstycken jag såg.
Största intrycket på mitt barnsliga sinne gjorde
»Kärlek och hämnd eller den amerikanska apan»,
i hvilken melodram en tysk dansör och skå-
despelare utförde apans roll. Han hette
Springer och föreföll mig då vara världens
störste skådespelare. Enligt hvad jag sedan
inhämtat, spelade också Jenny Lind i det
stycket, men hennes namn väckte då ännu
visst icke något uppseende, ehuru hon redan
uppträdt som Agata i »Friskylten» och Pa-
mina i »Trollflöjten». Åtminstone visste jag
på den tiden ingenting om hennes storhet.
Lars Hjortsberg minnes jag mycket väl
som skräddar Nadel i »Den förmente prinsen»
och som Briquet i »Nya garnisonen», »Gub-
ben i bergsbygden», »Preciösa» och »Herman
von Unna» tillhöra också mina äldre teater-
minnen, och i det förstnämnda stycket erin-
rar jag mig en gammal skådespelare som
hette Berg, hvilken hade titel af hofsekreterare
och var mycket rolig. Hofkamrer Lindström
omtalades som god sångare, fastän något till
åren. Torslow hade redan brutit benet af
sig och vid unga år lämnat den kungl. scenen.
DäremotvoroFredrik Kinmansson, NilsWilhelm
Almlöf och Lars Kinmansson i full kraft och
användes i både sång- och talroller. Dahl-
qvist uppträdde endast på talsceuen, liksom
Hyckert, en mycket omtyckt skådespelare.
En ung såDgare Günther förtjusade både
som Fra Diavolo och Don Juan, och Sund-
berg var en ung, elegant och eldig älskare.
Sevelin roade både unga och gamla genom
ett ovanligt lustigt spel.
På fruntimmerssidan lyste fru Frösslind,
fru Eubom och mamsell Högqvist, fruarna
Almlöf, Gelhaar och Westerdahl, hvilken då
ännu var fru Hjortsberg, och alla voro de
utmärkta, enligt hvad man påstod, men jag
var ännu för mycket barn för att kunna yltra
mig i den saken.
Det var icke blott på den kungl. teatern
som skådespelskonsten trifdes på den tiden.
Den blomstrade också på enskilda scener,
kanske mest inom medelklassen, och jag erin-
rar mig att som barn ha bevistat ett spek-
takel i Nya sällskapet, hvilket var en fort-
sättning af Aurora, ett föregående hem för
sällskapsspektakler, som åter i sin ordning
hade utgått ur Nytta af énighet, som i år-
hundradets början blomstrade och på ett par
år uppförde öfver fyrtio olika teaterstycken.
Nya sällskapet gick under, men på dess ru-
iner uppväxte Thalia, som hade sina samman-
komster i Kirsteinska huset, där jag såg flere
roliga stycken, spelade af unge tjänstemän,
handlande och haudtverkare.
Kirsteinska huset, det nu varande Hotel
Continentals grand och kärna, var under lång
tid lokalen för icke blott sällskapsspektaklen,
utan äfven för andra af de få stockholms-
nöjena. En gång var jag där på en maske-
radbal, som gafs inom sällskapet Redliga för-
bundet, K men på öfriga baler i den lokalen
kom jag naturligtvis icke. Däremot hade jag
en gång där mycket nöje af en »trollteater»,
som förestods af ett par bröder Bils. Då
nöjena på den tiden icke voro många, ha de
så mycket lifligare fäst sig i minnet.
Kärlek är morgonens skugga, som aftager
alltefter som dagen framskrider. Vänskap är
aftonens skugga, som tilltager i styrka, allt
som lifvets sol sjuDker.
La Fontaine.
s§£
Kamraten.
Den bästa oeh sundaste förströelseläsning att sätta i händerna pä edra barn erhållen
I genom att prenumerera pä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
