Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 6 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 IDUN 1893
utbytte sina åsikter; efter de ungas frågade
ingen.
Vår upplysta tid har naturligtvis ett öfver-
lägset löje för all denna siratlighet och
prudentlighet, meu en och annan god sida
fanns där ändå.
Inom den s. k. högre societeten inympas
ända från barndomen ännu många af dessa
lärdomar i konsten att skicka sig och bidra-
ga ej så litet att gifva just detta »chic», som
man fåfängt söker tillägna sig vid äldre år.
Det är ingalunda likgiltigt, då man kommer
in i en salong, att veta sig gå med fotterna
inåt, att vid bordet omöjligt få fisken att
hållas på gaffeln, att smacka och sörpla, allt
saker, som man pinsammast kommer att kän-
na, just då man skulle vilja uppträda som
allra behagligast.
Den angenäma konversationsförmågan, den
förekommande artigheten, undfallenheten och
uppmärksamheten äro än större förmåner af det-
ta omsorgsfulla uppfostringssystem. Det fin-
nes blott ett »men» vid allt detta — »för
bönder lyft aldrig på floret.» Det, att denna
uppmärksamhet företrädesvis ägnas endast
umgängesvänner, personer ur »societeten», gör
allt till blott en ytlig fernissa och är väl
orsaken, att dessa i sig själfva goda egenska-
per förkättrats och bortlagts. Detta är emel-
lertid lika galet som att afhugga hela trädet,
emedan en gren angripits af röta. Det är
verkligen någonting godt och angenämt, som
nog förtjänar att af uppfostraren tagas i be-
traktande; men dessa goda seder, denna go-
da ton måste för att komma till sitt rätta
värde åtföljas af en än bättre takt och be-
lefvenhet, och det är hjärtats.
Hjärtats belefvenhet - - den, som visar vän-
lighet och tillmötesgående mot hvar man,
hög eller låg, utan att ställa sig i jämnbrädd
med simpelheten eller i dumdryg täflan med
öfverlägsenheten, som förmår bevara person-
ligheten utan all anspråksfullhet, och som för-
mår finna sig i alla förhållanden, den står
så högt öfver hvad man vanligen kallar takt,
att man till och med hos den lycklige äga-
ren af denna egenskap kan öfverse både med
att han går som en anka och ej har reda
på alla sällskapslifvets små finesser. Före-
nade göra dock dessa båda olika slag af
belefvenhet det angenämaste intryck, och har
uppfostraren ej försummat sällskapslifvets go-
da takt, så får han ännu mindre försumma
hjärtats.
Vänlighet’ och höflighet mot hvar man äro
denna belefvenhets första brud.
Barnet måste läras att finna själsadel, rätt-
sinne och aktningsvärda egenskaper äfven un-
der arbetsblusen. Tidigt måste det vänjas
vid höfllighet och uppmärksamhet emot gam-
mal och ung, hvem det än må vara.
Den lilla flickan tager ej upp nystanet,
emedan en äldre »dam» fäller det, utan eme-
dan hon har en ung och böjligare rygg än
den gamla, och då blir förhållandet detsam-
ma, om den gamla är en stackars tiggargum-
ma. Då gossen lämnar sin plats åt gråhårs-
mannen, är det likgiltigt, om denne bär en
orden på bröstet eller är klädd i arbetsblus.
Gossen är yngre, och därför kan han hellre
stå.
Tjänarne måste tilltalas vänligt: barnet har
intet att befalla, utan måste höfligt bedja om
den hjälp, det behöfver, ej heller bör det
vänjas att oupphörligt betjänas och uppassas.
Om barnet då och då förrättar någon lättare
syssla för att bereda tjänaren en lättnad el-
ler en liten hjälp, lär det sig fatta, det äfven
tjänarne äro människor, ej blott arbetsmaski-
ner, inrättade för de rikes bekvämlighet, och
det skall lära sig att äfven i framtiden be-
möta sina underlydande med vänlighet och
godhet.
En blomma, förd till den stackars sjuka
i källarvåningen, lär barnet den fattiges lika
rätt till lifvets njutning och den rikes skyl-
dighet att så vidt möjligt lindra fattigdomens
hårda lott. En höflig ursäkt till arbetaren,
som man stött till i trängseln, är lika nöd-
vändig, som gällde det en herreman.
Katten är ej gjord att ryckas i svansen
eller hunden i öronen. Barnet får ej erhålla
det begreppet, att allt är skapadt blott för
dess räkning. Det måste lära sig, att det
lefver tillsammans med andra lefvande vä-
sen med lika stor rätt till lifvet som det
själft, och att ovänlighet lönas med ovänlig-
het, men godhet med godhet.
Hjärtats belefvenhet uppoffrar ej person-
ligheten och hemfaller ej heller till tafatthet
eller dumdryghet.
För att behaga andra eller för att visa
sig riktigt tillmötesgående får man ej sänka
sin egen personlighet för att ställa sig i jämn-
bredd med en underlägsen; om man engång
tror sig hafva funit det rätta, får man ej af
undfallenhet uppoffra sin åsikt.
Barnet måste läras att taga sitt eget hjärta
och förstånd, ej andras omdöme, till rättesnö-
re för sina handlingar.
»Hvad skall världen säga» eller »hvad tror
du alla våra bekanta skola tänka» skall ej
vara rättesnöret i barnkammaren, utan: »hvad
bjuder ditt eget samvete» eller — så länge
detta ännu af barnet ej rätt förstås — »hvad
tror du pappa och mamma tycka.» Ty van-
ligen tar hos de små barnen samvetet sitt tyd-
ligaste uttryck i pappas och mammas önskan.
Yandt att rätta sig efter sitt eget omdöme
skall barnet vid mogen ålder med all vän-
lighet och tillmötesgående dock ej uppoffra
sin personlighet eller blifva en af dessa halt-
lösa stackare, som alltid hafva samma åsikt
som den, med hvilken de sist talat.
Tafattheten åter beror visserligen till en
del på afsaknad af den förut påpekade säll-
skapstakten, men härrör kanske lika ofta af
ren inbilskhet. Man tror sig oupphörligt va-
ra bemärkt, är rädd att begå en »faute»,
blir onaturlig och därför tafatt, under det den
anspråkslöse, som aldrig har en tanke på
att någon skulle fästa sig vid hans person,
ledigt rör sig på äfven främmande botten.
»Alla människor skrattade åt dig» — »alla
tyckte att lillan skickade sig så nätt vid
bordet» äro farliga satser i barnkammaren.
Mycket hälsosammare är då för den blyge
ett uppmuntrande: »om du blott är artig och
snäll, fäster sig ingen vid dig,» eller det för
fåfängan litet stäfjande: »hvem tror du ser
på en sådan liten pys?»
Tanken att ständigt vara bemärkt tager
sig ibland en än otrefligare form i fram-
fusighet och dumdryghet. Man vill ej visa
sig blyg och slår därför öfver till motsatsen.
Att i tid stäfja barnets höga tankar om sig
själft och lära det anspråkslöshet är väl
bästa medlet mot dessa oangenäma företeelser,
hvilka aldrig låta förena sig ined en rätt hjär-
tats belefvenhet.
Men hafva föräldrarne lyckats gifva bar-
nen den rätta hjärtetakten och därmed för-
enat godt sällskapsvett, då hafva de skaffat
dem de bästa utsikter att slå sig ut i lifvet
och blifva aktade och afhållna medlemmar i
samhället.
Maria Nyström.
Till ett nytt lif...
Teckning
af
Fanny Chrysander.
f
et var en härlig vinterdag, med hvilken
det nya året gjorde sitt inträde.
Den nyfallna snön hade klädt jorden
i oskuldens oeh renhetens färg; dess svällande
massor hade utjämnande lagt sig öfver markens
många skarpa ojämnheter och förlänat den
de mjukaste våglinier. De mörka hustaken
voro alla därmed betäckta, hvarigenom hela
staden erhöll ett skimmer af bländande glans.
Parkernas nakna träd hade åter blifvit lummiga
och beklädda med denna hvita skrud, och
bättre än någonsin kunde grenarnes och kvist-
tames fina konturer urskiljas, nu då de mar-
kerades af den glänsande snöranden.
Ingen vindfläkt hade ännu rubbat något af
denna hvita klädnads draperier, luften var
stilla och mild.
Stadens klockor hade för en timme sedan
i djupa, mäktiga toner kallat menigheten till-
sammans i de många templen att där hälsa
det ingångna året med bön och sång.
Skaror af människor hade äfven hörsammat
kallelsen, under det åter andra, njutande af
det sköna vädret, vandrade fram och åter på
på de större gatorna och promenadplatserna.
Till dessa promenerande hörde äfven tvänne
unga flickor, som med spänstiga steg och käck
hållning vandrade framåt, ej så mycket, som
det syntes, njutande af vinterdagens skönhet,
utan inbegripna i lifligt samspråk.
De talade om skrifningarna till den blif-
vande studentexamen och om huru »kitslig»
läraren i franska var, om huru tråkiga historie-
timmarne voro och däremot huru intressanta
lektionerna i fysik och kemi — och så om
läraren i kristendom, huru »stilig» han var,
och huru »vådligt förtjusta» alla flickorna voro
i honom.
»Ja,» utbrast den ena af dem — hon med
de vackra, regelbundna dragen och de mörka,
klara ögonen, hvilka dock så skarpt och dri-
stigt blickade framför sig — »ja, det är bara
för hans skull, som de höra på och se så
uppmärksamma ut 1 Tro mig, du, Vina, de
skulle allt gäspa ihjäl sig annars.»
»Jag vet nog, att du är litet utilistisk af
dig,» förklarade Vina, »men säga hvad du
vill, någon skrymtare är han dock icke.»
Sigrid krökte sina läppar till ett skeptiskt
leende, teg några ögonblick och sade sedan
hånfullt:
»Men skrymterskor fabricerar han dock i
mängd.»
»Du är vådlig, Sigrid!» skrattade Vina.
»Men det är sant, han predikar ju i —skyr-
kan i dag, det hörde jag af min värdinna, som
också är rysligt förtjust i honom och springer
efter honom öfverallt, där han predikar. Och
här ha vi ju kyrkan. Vi ska gå in,» till-
lade hon ifrigt, »och se efter, huru många af
flickorna äro där. »
»Jo, sådana äro motiven till kyrkobesöken,»
utropade Sigrid i samma hånfulla ton. »Men
för att sitta och se på, huru några dumma
flickor sitta och göra sig till, tar jag då inte
ett steg i kyrklig riktning. Och den gamla
vanan — för det var bara en vana» — be-
tonade hon skarpt och ifrigt, liksom hon där-
med velat nedtysta en inre röst — »att gå i
kyrkan hvar söndag, har jag vuxit ifrån. Jag
har inte varit där på närmare tre år.»
»Nå, då kan det vara tid på att gå nu,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
