Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 6 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 5
1893
sade Vina. Och som hon själf var ifrig, dels
att fä tillfälle att höra och se den omtyckte
predikanten och kristendomsläraren, dels att
fl utbyta blickar och leenden med kamrater,
steg hon uppför trappan till ingången. Hun-
nen dit, vände hon sig till den ännu nedanför
stående Sigrid och sade på en gång öfverta-
lande och lugnande:
»Vi gå in ett litet tag. Det är ju i alla
fall snart slut.»
Därpå steg hon inom kyrkoporten.
Sigrid följde tvekande.
Nå, ja. Det kunde ju vara intressant nog
att se, hvad intryck kyrkan och en bedjande
oeh sjungande församling nu skulle göra på
henne, nu, sedan hon själf fått en »sundare
och förnuftigare åskådning» och en »säker och
själfständig ståndpunkt».
De båda blifvande studentskorna voro inne
i kyrkan, där de togo plat3 på en invid väg-
gen stående bänk. Genast vid inträdet hade
de funnit, att predikanten ej var den unge in-
tressante prästen, utan en äldre prästman,
hvilken med djupt allvar och kraftig stämma
läste bönen på nyårsdagen.
Vina, rom vid tanken på, huru »lurade»
säväl hennes värdinna som flickorna blifvit, ej
kunde återhålla ett uppsluppet leende, böjde
ned ansiktet i muffen, under det hon i smyg
lätt puffade kamraten i sidan.
Men Sigrid var för ärlig, som hon själf i
sitt sinne benämnde det, att låtsa ett delta-
gande i bönen, utan satt med tillbakakastadt
hufvud och lätt rynkade ögonbryn, färdig till
kritik.
Ja, hon skulle nog hafva kritiserat med van-
lig logisk skärpa, hade bara icke den högreste,
allvarlige mannen där på predikstolen såväl i
tal som åthäfvor påminnt henne så mycket om
hennes för Here år sedan aflidne fader.
Så där hade äfven han stått söndag efter
söndag, predikande och bedjande för och med
församlingen. Och själf hade hon äfven som
ett barn, fromt och kritiklöst, trott på den
lära, han förkunnade och på bönens makt.
Det var ju märkvärdigt, att minnet af ho-
nom, af modern och af hela hennes barndom,
nu så med ens och så klart lefde upp inom
henne! Allt detta, som varit förbleknadt, ja,
nästan dödt under dessa sista år!
Att så hade varit, det kunde hon så väl
förklara, det låg i sakens natur.
Vid tretton år hade hon, efter de båda för-
äldrarnes strax efter hvartannat timade död,
kommit till sin rike farbroder i hufvudstaden,
kommit ut midt i lefvande lifvet direkt från
den trånga, inspärrade krets, hvari hon dittills
lefvat och rört sig. Och i denna nya värld
hade hennes syn blifvit vidgad och skärpt,
hade för hennes öron förkunnats andra läror,
som med* storm intagit hennes unga, efter om-
vexling hungrande sinne; läror, som hade intet
gemensamt med den hennes fader och moder
bekände.
Ja, just däri låg det! Hon hade intet vi-
dare gemensamt med de döda, därför hade
minnet af dem förbleknat!
Den unga flickan hade varit så upptagen af
sin egen tankegång, att hon ej vidare följde
prästens ord, förrän hennes öra uppfångade
orden :
»För de barn, som, beredas att första gån-
gen begå H. H. nattvard bedja vi.»
Och så följde bönen, framsagd med innerlig
känsla och värme.
Sigrid lyssnade nästan omedvetet och för-
undrade sig själf öfver, att hon erinrade sig
hvarje ord, såväl det, som sades, som det,
hvilket omedelbart skulle följa.
Men för fyra år sedan hade hon dock hört
dem åtskilliga söndagar. Det brukades ju, att
skriftebarnen gingo i kyrkan. Och då hade
hon själf varit föremål för denna bön.
Men hade hennes bjärta blifvit »öppnadt
och rördt» under denna tid?
Visserligen hade hon ju kommit i en viss
känslostämning ibland. Men denna stämning
hade alltid lagt sig, då hon kommit hem i
farbroderns hus och där sammanträffat med
många af de »nya, frisinnade ideernas» bärare
och målsmän, med unga män och kvinnor,
hvilka med satirens pilar och hånets gissel
nedgjorde allt, hvad hon fordom ansett »högt
och heligt» — —
» Och sedan allt intill ändan framhärda i
sin kristliga tros bekännelse och utöfning.»
Det kom något hårdt och trotsigt i
hennes sinne. Det var idel tomma ord ! Hon
själf och alla dessa hennes vänner och tros-
förvanter utgjorde ju ett slående exempel här-
på, för dem alla hade dock så bedits — och
alla hade de dock brutit med denna bekän-
nelse.
Huru skulle det väl hafva varit, om hennes
far fått lefva? Om han så fått bedja för
henne? Om det hade varit för honom, hon
blifvit konfirmerad?
Hon märkte ej själf, hvilken djup suck vid
denna fråga gick öfver hennes läppar och kom
Vina att förundrad betrakta henne. Hon var
blott medveten om den oändliga trånad efter
fader och moder, som på en gång intog hela
hennes hjärta, hela hennes innersta väsen.
Hon kände sig så förfärande ensam. Hon
hade ingen, ingen att helt och innerligt sluta
sig till.
Tillslutande ögonen, försökte hon tänka sig
tillbaka till den tiden, då föräldrarne lefde
och hon, omhuldad af deras kärlek, delade sin
tid mellan studier för fadern i hans studer-
kammare och små enkla, husliga sysselsättnin-
gar under moderns uppsikt, framlefde sitt lif
i den gamla, tysta prästgården, dit aldrig en
fläkt af den nya tidens lärdomsväder hann, där
allt var så lugnt och enformigt, men ack, där
allt också varit så fridfullt och kärleksfullt.
Under dessa sina minnen och tankar väcktes
hon af predikantens ord:
»Låt oss nu bedja för de sjuka och lidande
och i denna bön innesluta en mycket sjuk li-
ten flicka, hvars föräldrar anhålla om försam-
lingens innerliga och trogna förbön för detta
sitt enda älskade barn.»
Sigrid hade häftigt lutat sig fram och stir-
rade mot predikstolen med vidgade pupiller
och flämtande andedräkt, under det kinderna
blefvo snöhvita.
Hon visste ej själf, om hon var vaken eller
om hon drömde.
Var det icke henne detta gällde? Var det
icke hon, som var sina föräldrars enda älskade
barn, hon, som nu låg sjuk och lidande och
för hvilkens skull de anhöllo om församlingens
trogna och innerliga förbön?
Hon slöt åter ögonen. Och ett länge för-
gätet minne reste sig med lefvande klarhet
för hennes inre blick så, som hon själf till en
del mindes det:
Hon låg i den tysta prästgårdskammaren i
svåra plågor — hsde legat så länge. Och nu
voro hennes krafter uttömda.
På lördagsaftonen hade läkaren varit där
och på föräldrarnes ångestfulla fråga, om det
funnes något hopp, hade han sorgsen och ne-
kande skakat på hufvudet. Deras älskling
hade nog icke många timmar kvar.
På söndagsmorgonen hade kyrkdherden, hen-
nes far, ej gått i kyrkan, utan fick kommi-
nistern ensam sköta tjänsten, och till honom
hade blifvit uppdraget att anhålla om försam-
lingens förböner för det lidande barnet.
Och vid den tiden, då alla i kyrkan närva-
rande samfäldt och innerligt bådo för den vör-
dade själasörjarens barn, lågo föräldrarne själfva
knäböjande vid hennes säng, bedjande, om det
så vore möjligt, att denna kalken ginge ifrån
dein.
Och som fadern ödmjukt och stilla tilläde
» Ske dock icke min vilja, utan din », reste sig
den förut nästan sanslösa flickan från bädden,
sägande med visserligen svag, men dock liflig
stämma :
»O, så skönt det blåste på min panna! Nu
är hufvudvärken alldeles borta, mamma lilla!»
Ja, Sigrid mindes själf dessa ord. Hon
mindes, huru fadern därvid med nästan för-
klaradt ansikte lyft sina ögon och händer mot
höjden, och huru hennes moder, tryckande de
små, nu feberfria händerna intill sig, med
darrande röst och strömmande tårar utropade:
»O, mitt barn! Mitt barn! Så är du då för
andra gången mig gifven!»
För hvarje timme och dag gick sedan hen-
nes tillfrisknande med snabba steg framåt.
Hon, som förnekat sina föräldrars tro, som
nyss med trotsigt sinne förklarat bönen blott
vara tomma ord, hon var dock själf ett lef-
vande vittnesbörd om, hvilken makt det lig-
ger i de troeüdes böner 1
Allt högre och högre stormade en hittills
okänd känslovärld inom henne — men allt
djupare hade hennes hufvud härunder sänkt
sig.
Hon hade ej märkt, att prästen gått ned
från predikstolen, att en psalm sjungits, och
att en annan präst nu stod framför altaret,
och hon hade alldeles förgätit, hvar hon var,
till dess Vina sakta stötte henne i sidan och
otåligt hviskade:
»Men Sigrid då, hvad går åt dig? Sofver
du?»
Sigrid såg upp, visserligen med en dröm-
mande och inåtvänd blick, men dock med nå-
got förklaradt och inspireradt både i denna
och i rösten, då hon sakta svarade :
»Ja, jag har sofvit. Men — men nu är
stunden att slå upp af sömnen, ty –––––– »
hon letade i sitt minne efter fortsättningen till
dessa ord, som, hon visste icke huru, hade
blifvit lagda på hennes läppar, men fast hon
ej nu kunde erinra sig den, skulle hon nog
dock snart lära sig såväl detta som alla andra
ord, hon i sin barndom hört, och hvilka varit
hennes föräldrars ljus och tröst i lif och
död.
O, att de äfven måtte blifva hennes!
Då hon sedan efter gudstjänstens slut stod
utanför kyrkan, såg hon med hänförda blickar
omkring sig på den i vinterskrud, öfvergjuten
af solens ljus, glänsande naturen.
»En sådan härlig, en sådan underbar nyårs-
dag!» hviskade hon.
Men så var det också nyårsdagen till ett
nytt lif . . .
Priset — 25 kronor — i
»Iduns julklappsbasar»
har tillerkänts signaturen Ella. Som ingen namn
sedel medföljde, torde vederbörande gifva sig till-
känna för redaktionen i och för beloppets öfver-
sändande.
Sk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
