Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 6 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 I DU N 1893
Visiter.
En betraktelse i visittiden
af
Ivar Dal.
»J^fcisiter? Man är väl ingen dräng heller!»
utropar Georg Nordensvans glada Figge.
Jo, det är just hvad man är. Oeh
man är mer än så — man är en slaf af de
små, de obetydligaste af samhällsplikter. Det
är med dem som med knappnålsstygnen, som
ofta äro pinsammare och oundvikligare än de
djupa svärdshuggen.
De stora samhällsplikterna kan man helt
enkelt blunda för. Det är ju ingen, som frå-
gar efter, om man någonsin fått upp ögonen
för dem, eller i hvilket ljus man ser dem.
De små plikterna däremot — ja, så starrblind,
att man ej ser dem, får mgeu vara, som vill
anses ha sina sinnens fulla bruk och vara en
bildad ocb belefvad människa.
En bildad och belefvad människa! Där är
knuten !
Hvem minns ej sagan om kejsarens nya
kläder, som ej skulle kunna ses af dem, som
voro för enfaldiga eller odugliga för sitt äm-
bete. Och hofmän och gemene låtsades se
och beundra den ståtliga dräkt, som den spritt-
nakne kejsaren påstods bära. Ty hvem ville
väl anses enfaldig eller oduglig för sitt äm-
bete!
Och hvem vill anses för obildad och obe-
lefvad! För den skull springa vi i dessa da-
gar ur hus och i hus och ställa oss så ifriga
att träffa personer, som gärna kunde få resa
till Kina, utan att vi skulle sakna dem. Och
dessa i sin ordning spela den hejdlösaste glädje
att få emottaga oss, som de måhända innerst
önska •— dit pepparn växer.
Alla löpa vi omkring och dupera hvarandra
med ett slags »kejsarens nya kläder», en dräkt
som vi ock skulle kunna kalla »vår bildnings
och belefvenhets mantel».
Hur dyrt den dräkten står oss, ha vi nog
ej ens räknat ut. Vi — eller snarare vi
kvinnor (ty männen ha ju nästan gjort sig fria
från slaftjänsten i detta fall och betala sin
rätt att slippa drängskapet med en packe vi-
sitkort om året, eller kanske hädanefter med
en tidningsannons, en billig skatt i våra da-
gar) — således vi kvinnor betala den dräkten
först och främst med en liten bit af vår san-
ningskärlek.
»Visst inte !» hör jag en massa principfasta
damer ropa, »vi säga alltid till, att vi inte
ta emot, då vi äro förhindrade, men ej att vi
äro ute, då vi i själfva verket stå bakom sa-
longsdörren och lyssna efter, hvem den besö-
kande är.»
Nå, det är ju för väl. Edra jungfrur slippa
således fara med osanning. Men I själfva,
principfasta, sanningsälskande små damer, hur
många gånger han I lämnat edra visitkort vid
en dörr och med högtidlig min sagt åt tjänste-
anden: »Hälsa så mycket! Det var tråkigt,
att jag ej träffade frun hemma,» och sedan,
så fort tamburdörren stängts, gjort en liten
piruett af förnöjelse: »Nå, det var då lätt öf-
verstökadt!»
Hur många gånger han I gladt skyndat
emot en besökande med ett hjärtligt: »Så snällt
att titta till mig!» och följt henne till dör-
ren med: »Det var bra roligt att få träffa
dig!» Och stängt den med en lättnadens suck:
»Den välsignade människan, hon kommer då
alltid, då det är som olämpligast!»
Och hur mycken tid han I ej betalat för
den där kosteliga klädnaden! Hur mycket
nyttigt arbete, hur många lyckliga timmar in-
om hemmet, tillbragta med verkliga vänner,
hur mången ljuflig stund af hvila och tanke-
frihet och af stärkande, upplifvande promena-
der i solsken och friska vindar har ej dräng-
tjänsten kostat er!
Men man måste ju! Då man har ett um-
gänge, får man ej försumma det. Ja, ett
umgänge, det har man ju vanligtvis, om man
är något så när rangerad. Men att ha ett
umgänge är ej alls detsamma som att ha vän-
ner, hvilket man ju ej alltid har, om man
också är burgen. Det är något, som ej kan
fås för pangar.
Men sitt umgänge kan man betala med
pangar — och visiter. Det är de två slags
skiljemynt, som begagnas.
Och man måste väl vara ärlig och ge rätt
igen. Och när därför fru Andersson kommer
farande och önskar fru Petterson ett godt nytt
år, fast det innerst gör henne detsamma, om
hon skulle dö i influensan eller flytta ur ri-
ket eller råka ut för något annat öde under
årets lopp, då måste fru Petterson betala med
samma mynt. När sedan de värda fruarna
ätit en bit lax med mayonnaise, en orrvinge
och några skedar glace hos hvarandra, då
måste de inom åtta dagar betala den dyra
maten med en visit.
Och när fru Andersson om våren pepprat in
och stufvat undan allt, som gör hennes vå-
ning någorlunda hemtreflig, måste hon, innan
hon lämnar sin man ensam i de tomma rum-
men och far till västkusten, dit doktorn ju
rent af tvingar henne — ja, innan dess måste
hon besöka fru Petterson för att önska henne
en angenäm och hvilosam vistelse i »lugnet på
deras lilla sommarnöje», där barnen få roa sig
med att segla ikull på den stormiga fjärden
och frun med att fara in till staden och köpa
mat till alla hungriga gäster, som komma ut
med middagsbäten.
Och fru Petterson strör naftalinkamfert om-
kring sig med gifmilda händer och undrar, när
i all världen hon skall hinna att återgälda
fru Anderssons visit — ty återgäldas måste
den.
Så kommer hösten, och fru Andersson åter-
vänder till sitt land igen, och hennes man
börjar smått undra, om han ej snart skall få
upp gardinerna åtminstone i sitt rum. Frun
och döttrarna äro emellertid ännu fullt upp-
tagna med att packa upp sina koffertar och
pyssla om afskedsbuketterna och ägna en suck
då och då åt den där löjtnanten, som for utan
att . . . Ja, med ett ord, när man kommit
öfverens om, att världen är full af svikna för-
hoppningar, och när pappa i all tysthet kom-
mit till samma vemodiga öfvertygelse — då
finner fru Andersson, att hon omöjligt kan vara
i staden längre, utan att göra visiter hos um-
gänget. Det är nästan, som om hon vistades
där i smyg, om hon dröjer längre.
Och umgänget lämnar sina höstsysslor vind
för våg, besvarar visiten ocb tackar. Heders-
skulder, som måste betalas!
Ja, är det inte en dyrbar förmån, man där-
igenom tillförsäkrat sig? Rättighet att vissa
gånger om året sammanträffa med människor,
som man i nio fall af tio ej längtar efter, och
som ej ha annat att ge igen än det dyrbara,
men tomt klingande skiljemynt, med hvilket man
själf burit skatt. Kanske skulle de dock kunna
ha det, om ej ens beröring urartat till denna
köpenskap, som blifvit ett tvång. Och det
växer föga godt upp ur tvångets steniga mark.
Ty när fru Petterson med hjärtat öfverfullt
af oro, hur bon rätt skall kunna handli da
sina unga söner, som börja växa henne öfver
hufvudet, går till fru Andersson på skyldighets-
visit talar hön nog om det sist gifna stycket
på Dramatiskan, om sjukligheten i staden och
om den senaste realisationen, där hon fick sa-
ker så godt som till skänks, fast hon ännu ej
vet, hvad hon skall använda dem till.
Men hon säger ej ett ord om det, som lig-
ger henne närmast om hjärtat, till hvilket fru
Andersson måhända skulle kunna gifva henne
mer än ett vägledande ord som svar, då hon
ju själf är mor åt vuxna söner.
Men detta är saker, som man ej har att
göra med på en formel visit. Det är till de
verkliga vännerna man går med sina bekym-
mer och sin oro, det är från dem man kom-
mer tillbaka, stärkt och tröstad, med dem man
delar såväl glädje som sorg, och det är också
med dem, man verkligen är sig själf — men
ej med umgänget i gemen.
Nej, fru Andersson och fru Petterson dölja
troget sina sorger och fröjder för hvarandra
och gå år ut och år in, drifna af samma tvång
på samma glädjelösa sätt, vissa tider på året,
precisa som urverk, till hvarandra pä skyldig-
hetsvisiter. Ty man är dock en dräng — så
länge man köper samvaron med hvarandra,
hvilken köpesumman än må vara.
Och man sliter ut mycket i den drängtjän-
sten, fast man måhända ej märker, att man
nött ut något annat än några par skosulor.
Och så mycket kan man ju offra på belefven-
hetens och bildningens konto.
Ja visst, man bör ej tveka att där lägga
ner mer än så, men det skulle ju kunna hända,
att den offergärden kunde bestå i något ree-
lare, angenämare och billigare — än visiter.
I årsskiftet.
Ï
årsskiftet vill jag rekommendera Iduns alla
läsarinnor att lägga sig till med en bok, som
ej borde få saknas i något hem. Det är en
dyrbar bok, som nästan icke kan betalas med
pänningar — den jag åsyftar — och likväl har den
endast kostat några få öre och innehåller ingen-
ting annat än några ark hvitt papper, som jag
småningom fullskrifvit, utan att lägga just vidare
vikt på prydlighet och vacker stil. Häftet är ingen
dagbok, som man brukar bestå sig med i ungdo-
men för att uppteckna sina omogna tankar och
intryck, det är intet minnesalbum att inskrifva
verser och sentenser i — nej, bevars! Jag har
häftat tillsammans de där arken endast för alt
skrifva upp mina inkomster och utgifter på dem.
Jag ser i andanom många, som te åt detta språk,
ty jag är ju ingen köpman eller industriidkare,
hvilkens inkomster belöpa sig till tusentals kronor,
och då kunna ej heller utgifterna vara så betyd-
liga; men ändock bokför jag hvarje öre och hvarje
krona. Och som jag gör, gör äfven min hustru.
Man tycker kanske, att detta är småaktigt, att det
endast passar för köpmannen eller personer, som
icke i hufvudet kunna taga en öfversikt af sin
affärsställning. Men just för små, ja, de minsta
hushåll är en dylik utgiftsbok af största nytta.
Man tror knappt, hvad allt en sådan där liten
bok lär och predikar, och huru den ibland är vår
bäste vän och rådgifvare. Inkomsterna äro snart
upptecknade och lätta att öfverse. Men när må-
naden är slut och man helt oförväntadt märker
ett litet deficit och frågar sig själf: »hvart i all
världen ha penningarna tagi vägen?» — då läm-
nar denna bok oss besked och håller en spegel
framför oss, bättre än någon vän kan göra. Och
blir man äfven till en början förargad öfver, att
man icke vågar tillåta sig »ett oskyldigt nöje» utan
men för kassan, finner man dock snart, om man
endast samvetsgrannt fortsätter att bokföra den
minsta utgift, att man i grund och botten dock hade
föga nöje och verklig nytta af den eller den saken,
som man köpte. Man tror sannerligen ej, till
hvilka summor pr år den där tjugufemöringen eller
femtioöringen, onödigt utgifven litet emellan, går,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
