Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. 6 januari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DUN 7
och huru mau, utan att vara girig, dock mycket
väl kan undvara en mängd saker. För nlott en
sådan där bok och börja räkna efter, så finner
du snart, att du kunnat undvara mycket, som du
tanklöst gifvit ut penningar för. Man kan ej tro,
hvad en sådan inkomsts- och utgiftsbok lär oss
allt, och huru välgörande verkan den har, om
man blott ej tröttnar att föra den. »Den som ej
sätter värde på öret, får aldrig kronan!» är en
gammal vishetsregel. Man inbespare utgiften för ett
tvifvelaktigt nöje för att skaffa sig något, som äger
verkligt värde. Och finnes vid månadens slut en
liten sparpenning — hvilken glädje att lägga den
i kassan eller att för barnens räkning placera den
i ett räntebärande papper.
Allt detta lär och predikar min bok. Och just
därför är den så dyrbar. Icke för köpmannen,
som ur stats- och rättssynpunkt måste hålla sina
böcker i ordning, nej, för de små hushållen är min
lilla bok af oskattbart värde. Försök blott! Det
kostar ju endast några få öre, värdet af några
ark papper. Boken är en outtröttlig manare och
håller tillbaka från att lättsinnigt göra skulder.
Men sluta ej upp att föra den redan efter en eller
några veckor.
Ett i allo godt nytt år
önskar Idun hjärtligen alla sina läsarinnor,
då i dag den nya årgångens första nummer kommer
dem till handa. För egen del kan hon för det in-
gångna året ej något högre önska sig än glädjen att
få behålla alla sina gamla vänner och om möjligt för-
värfva några nya. Hon skall oaflåtligt sträfva att
göra sig förtjänt häraf.
Teater och musik.
Vasateatern har som nyårsprogram bjudit på ett
»skämt i fyra akter» af signaturen Hothar, benämndt
»En stormig nyårsnatt». En ganska lustig idé, som
utan allt tvifvel för en talangfullare behandlare skulle
ha gifvit en tacksam lustspelsintrig, ligger till grund
för stycket, men den kan dess sämre icke sägas vara
tillgodogjord med någon synnerlig kvickhet eller
savoir faire. De fyra akterna verka ganska uttöjdt,
och de inlagda kupletterna, som alludera på ämnen
för dagen, lida brist på uddighet. Spelet är nog på
de flesta händer ärligt genomfördt, men saknar sam-
manhang. Det rätta greppet har hr Strömberg träffat,
som ger sin älskarroll rent burleskt, parodiskt på
»den högre stilen», och uppnår ock därmed den bästa
effekten och de välförtjänta applåderna. De öfriga
lägga för den lösa rätten med seriös pretention, som
kunde ansta komedien, men här ej alls passar i ra-
men. Emellertid bereder aktualiteten i stycket det-
samma ett tillfälligt erkännande, som torde kunna
betrygga dess lif, så länge hälgoset varar, då hufvud-
stadspubliken förvänts att för den tunga matens
smältning paräkna slik kolsyrebubblande dramatik.
Och mer är helt visst ej heller afsedt.
K. Dramatiska teatern gaf den 3 d:s ett nytt pro-
gram, ett s. k. »plockprogram», omfattande följande
fyra smapjäser: »Vid Breitenfeld», dramatisk episod
pa vers i 1 akt af K. A. Melin ; »Ungdomsdrömmar»,
komedi i 1 akt af Alphonse de Launay\ öfversättning
från franskan; »Filosofi och kärlek», lustspel i 1 akt
af Friedrich Roeber ; i originalets versmått öfversätt-
ning af N. P.; samt »Ingen utmätning», skämt i 1
akt af Don Mariano. Pind Dominguez ; öfvers. från
spanskan.
Som veckans n:r på grund af trettondagens infal-
lande på fredag måst gå en dag tidigare än vanligt
i press, hinna vi ej förrän härnäst yttra oss om
utförandet.
Ur notisboken.
Sista dagen för 15-åringarna inföll i lör-
dags. Svensk mö, som fyllt femton år, hade ännu
då rätt att giftasig, men från och med nyårsdagen är
hennes äktenskapsålder minst 17 år. Så ha re-
gering och riksdag beslutit,
*
Hedrad trotjänarinna, På juldagen gaf
fru Sophi Melander, Brahegatan 26 härstädes, en
enkel fest för sin tjänarinna Maria Nilsson med
anledning däraf, att denna varit i hennes tjänst i
25 år. Till Maria Nilsson öfverlämnades vid tillfället
Patriotiska sällskapets medalj i silfver af andra
storleken, hvarjämte tal höllos för så väl henne
som matmodern.
*
Kvinnliga stadsbud hade nu fått i Varschau.
Annars tycker man väl att det legat närmare till
hands, att vi fått det, som sett vår största och
bästa statsbudsexpedition, Expressbyrån, just or-
ganiseras af en kvinna, grefvinnan Björkenstam.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
FÖRSTA KAPITLET.
dlSnne i tredje klassens väntsal var det fullt
jj||(5 med folk. Där var en kväfvaude lukt af våta
’ “ " kläder och skodon, ty det regnade starkt ute
i höstkvällen,
Mörkret låg tjockt öfver stationsplatsen. På
perrongen blänkte då och då ett skarpt sken, då
någon banvakt gick förbi med sin lanterna.
Vid ett af salens fönster stodo tvänne sorgklädda
kvinnor, en äldre och en yngre, och blickade ge-
nom de immiga rutorna ut i banhallen. De stodo
alldeles tysta och tycktes föga märka sorlet om-
kring sig. Så sade den yngre af de båda:
»Det är så kvaft härinne, mamma; kom så gå
vi ut. Vi kunna kanske komma ut i förväg på
perrongen genom grinden vid godsmagasinet. Vi
få då också vara för oss själfva de sista minu-
terna ...»
De trängde sig fram till utgången genom hopar
af landtfolk och arbetare och gingo ut.
Regnet hade saktat af något, men himlen var
jämnmulen, och det var kolmörkt. Grinden befanns
öppen, och de stego in på perrongen.
Där började de vandra fram och tillbaka, tysta
vid hvarandras sida. ‘
Så började den äldre af kvinnorna snyfta.
»Inte gråta, mamma!» bad den yngre bevekande.
»Gör inte afskedet svårare för mig, än hvad det
redan är.»
»Nej, Kerstin, jag skall vara lugn. Men du kan
inte förstå, hur det känns för mig att lämna dig
så där vind för våg, du som alltid behöft ett stöd.
Och så blir jag ensam!»
Ȁskade lilla mamma, vi skola ofta skrifva till
hvarandra, och så vet du ju, att bara jag får
litet rangeradt för mig, tar jag dig till mig.»
»Tack, min egen flicka! Nog vet jag, att du
håller af mig. Men hvad kan inte hända dig där-
borta bland alla dessa vildt främmande männi-
skor, som jag därtill hört skola vara så elaka.
De kunna ju rent af ta lifvet af dig!»
»Se så, älskade gumman, inte sådana barnslig-
heter. Det är bestämdt inte på långt när så far-
ligt, som du föreställer dig. Vet du, jag känner
mig så modig och stark.»
»Men så känner jag mig så mycket mera ned-
slagen och öfvergifven. Ack, om pappa ändå hade
lefvat!»
»Vi få med ungerdifvenhet böja oss för Guds
vilja. ^ Du vet ju själf, hur nödvändigt det är för
oss båda, att jag får komma ut och förtjäna mitt
bröd. Du vill väl inte, att jag helt och hållet
skall gräfva ner mina pund? Det vore otacksamt
g.f mig, efter allt hvad mina kära föräldrar kostat
på mig i uppfostran.»
»Ack ja, Kerstin, jag vet ju, att du har så rätt
i allt hvad du säger och tänker säga. Men du
kan lyckligtvis inte fatta, hvad det är att lämna
ifrån sig sitt enda barn, allt hvad jag äger här
på jorden ! Ack, om Gud af nåd snart ville taga
mig bort!»
»Det var en syndig önskan, mamma. Men ser
du, där borta kommer tåget. Man kan redan höra,
hur det pustar.»
»Hu, sådana otäcka ögon det har! Låt oss gå
längre intill väggen, så att du inte blir öfver-
körd ...»
Nu öppnades dörrarne till väntsalarne, och fol-
ket strömmade ut, idetsamma tåget ångade in i
i banhallen. Det blef ett spring fram och tillbaka,
ett slående i kupédörrarne, ett knackande på vagns-
hjulen, ett sorl och ett skrik, ett släpande med
korgar och kappsäckar, ett körande med gnisslande
godskärror, allt under det lokomotivet fräsande
släppte ut hela moln af ånga.
Det var endast ett kort uppehåll. Konduktören
ringde i stationsklockan, och alla skyndade att
försäkra sig om platser i kupéerna.
Vid en af de sista hade de båda sorgklädda
kvinnorna stannat. Där fanns tämligen godt om
rum, så att den unga flickan gjorde sig ingen
brådska med att stiga in. Hon hade slagit armen
om moderns lif, smekte henne och sökte kärleks-
fullt kyssa bort de fallande tårarne.
»Inte gråta, inte gråta, lilla mamma!»
Så kom konduktören med lyktan i ena handen
och biljett-tången i den andra.
»Skall fröken med, så raska på. Vi äro ändå
försenade.»
En sista, häftig omfamning och den unga flickan
hoppade in i kupén. Hon stannade orubblig kvar
vid fönstret, fastän de öfriga passagerarne trängdes
och ville fram dit, de också.
»Adjö lilla mamma! Skynda dig hem nu bara.»
»Adjö, mitt eget barn, och skrif snart!»
»Ja visst! Om ett par, tre dagar kan du nog
ha bref. Då skall jag berätta så mycket. Se så,
gå nu, mamma, det blåser kallt.»
»Sitt inte i draget och svep väl om dig filten,
Kerstin!»
»Ja, tack, mamma lilla.»
En hvissling, och tåget började långsamt röra
sig framåt.
»Adjö, mamma!»
»Adjö, Kerstin min.»
Energiska viftningar.
Till dess de förlorade hvarandra ur sikte i
mörkret.
Ännu några minuter blinkade de tusentals lju-
sen från den terrassformigt byggda staden fram
genom mörkret, så blefvo de allt färre, när tåget
väl hunnit ut på landsbygden, och efter en stund
stod endast den dystra, regntunga skogen på ömse
sidor. Den unga flickan stod dock allt fortfarande
kvar vid fönstret, till dess hon kände någon lätt
rycka i kappan, under det en munter karlröst
sade :
»Lilla mamsell kan gärna dra in hufvudknop-
pen, annars kunde det hända, att hon får näsan
brynt mot telegrafstolparne.»
Då gick hon bort och satte sig i det aflägsnaste
hörnet af kupén, dit ljuset från taklyktan endast
helt sparsamt föll.
Hon fann det icke obehagligt, att man pratade
ganska högljudt rundt omkring henng. Ofrivilligt
lyssnade hon än till det ena, än till det andra
samtalet. Det skingrade hennes allvarsamma tan-
kar. Ja, hon kunde till ock med draga på mun-
nen åt en eller annan lustighet, som yttrades af
de mera frispråkiga passagerarne.
Men det bief sent, och så småningom dogo
samtalen bort för att efterföljas af snarkningar och
pustanden, endast afbrutna för några ögonblick,
då tåget höll vid en eller annan station.
Kerstin Sangvin kunde dock icke sofva. Ju
tystare det blef omkring henne, dess tyngre kommo
hennes tankar. De irrade tillbaka till hvad hon
nyss lämnat, säkerligen för lång tid, ja kanske
för alltid, de skyndade fram mot det, utom till
namnet, okända mål, dit det rullande tåget förde
henne.
För ett år sedan hade hon sannerligen ej kun-
nat tänka, att hon så kort därefter skulle en ru-
skig höstnatt sitta ensam bland en hop främmande
människor i en tredje klassens kupé för att be-
gifva sig bort till en aflägsen skogsbygd som en
fattig vikarierande småskolelärarinna. Men om-
störtningarna hade kommit så hastigt.
Dotter ttll en, efter hvad man ansåg, förmögen
handlande, hade Kerstin Sangvin vid aderton års
ålder kommit in på seminariet i födelsestaden.
Icke för att hon bestämdt sig för iärarinnekallet,
men hennes far hade tyckt, att hon gärna kunde
gå där hellre än att gå sysslolös hemma. Alltid
kunde det bli nyttigt till något, hade han sagt,
fastän hon alls icke behöfde brådska med att söka
sig plats, åtminstone så länge han lefde.
Men Kerstin hade knappt hunnit taga sin exa-
men, så dog fadern helt hastigt. Och som så ofta
är fallet hade han bott i ett korthus, hvars väg-
gar visserligen äro vackra att se på, men så lätt
falla sönder för en vindpust. Och döden blef en
sådan olycksfläkt. Lars Johan Sangvin lämnade
ingenting efter sig. Tvärtom, hans affärsställning
visade sig vara mycket dålig, och några månader
efter mannens död stod änkan med sin dotter på
bar backe.
Hvad var då naturligare, än att den tjugutre-
åriga Kerstin, som var en allvarlig flicka, genast
sökte göra de kunskaper fruktbringande, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0011.html
