Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 20 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 IDU N 1893
Blott tvänne ömma bröst af lika kärlek brinna,
De nog en vrå på jorden finna,
Som rymma kan åt dem en koja och en graf.
j3. J^IDNER.
eleganta Stockholm. I hemmets sköte upp-
växte ungmön, föräldrarnes enda dotter. Till
henne hade gått i arf från modern en blän-
dande fägring, från fadern, den allvarlige ve-
tenskapsmannen, högsintheten, den varma nit-
älskan för medmänniskors bästa och sanning-
sökarens spejande forskarelust. Tidigt kring-
svärmad af giljare, räckte hon, tjugutvåårig, sin
hand åt en utländsk friare, den irländske gods-
ägaren Richard Pigott Beamish. Detta ja-ord
var, enligt hvad det visade sig, ett för henne
ödesdigert misstag. En djupare andlig fränd-
skap mellan man och hustru — den enda säkra
grundvalen för varaktig äktenskaplig lycka —
saknades helt och hållet i detta giftermål.
Omsider skildes de två, efter en femtonårig
sammanlefnad, från hvarandra, ej genom juri-
disk skilsmässa, men på grund af en ömsesi-
dig enskild öfverenskommelse.
Nu, med återvunnen handlingsfrihet, griper
hon sig an med att lefva och verka i öfver-
ensstämmelse med de öfvertygelser i lifvets
högsta frågor, som efter hand mognat bos
henne under föregående perioder af ett — så-
som hon själf beskrifvit det — så godt som
outhärdligt lidande, »ett som väger mellan döds-
kval och vansinne». Under de närmast följande
åren uppslår hon för längre tidsskeden sina
bopålar i Paris eller andra storstäder, eller
vistas hon på vidsträckta resor i och utom
Europa; hon besöker Hellas’ klassiska jord,
Egypten, Konstantinopel, Jerusalem och andra
orter i »det heliga landet». Härigenom samt
i följd af utländska släktförbindelser blef hon
under årens lopp en välbekant personlighet på
många håll utanför svenska landamären, in-
nerligt älskad, eldigt beundrad och uppburen
af talrika hängifna vänner. Alltid och alle-
städes fördes sådana af tillskyndelsen i hennes
väg. Begärligt lyssnande till hvad hon hade
att meddela flockades kring den madonnalika
resenären män och kvinnor af skilda samhälls-
klasser, trosbekännelser och bildningsgrader.
Furstar, statsmän, vetenskapsidkare, diktare,
konstnärer i bredd med salongslifvets drottnin-
gar, klosterbröder, religionslärare såväl som de
praktiska värfvens män — se där hennes upp-
vaktning, hvart hon än styrde kosan i olika
länder och världsdelar. I hvarje samkväm blef
hon snart den personliga medelpunkt, som
spred till de öfriga närvarande sitt väckande,
värmande inflytande. I hvilket slags omgif-
ning hon än trädde in, gick det merendels så,
att hon kom, sågs och segrade.
Var man för egen del underkunnig om ar-
ten af hennes tjusningskraft, fann man det
vara nästan själfklart, att det måste så gå.
Hvarför? Därför att hennes »charme» var
— då hon var rätt sig själf — väsentligen
likartad med den, som i det förflutna utstrå-
lade från en annan hugstor Kristi efterföl-
jerska i anda och sanning, en af medeltids-
kyrkans mest sympatiska »heliga», denna äng-
lalika Katharina af Siena, till hvilken »Edel-
weiss» blickade upp med brinnande, kärleks-
full vördnad. Mångfaldiga äro intygen om den-
na Katharinas hardt när oemotståndliga makt
öfver viljor och sinnelag. När en af Romas
påfvar betygar, att ingen samtalat med henne,
utan att därigenom hafva i någon mån blifvit »en
bättre människa»; när en protestantisk kyrkohi-
storiker vidgår, att hon utöfvade på alla »en hem-
lighetsfull dragningskraft» till det goda — gif-
va ej dylika vittnesbörd en vink om en sär-
egen högre utrustning hos vissa särskildt be-
nådade? »Hvit magi», stark och sund »mag-
netism» eller något annat slagord af enahanda
kaliber skulle man antagligen nu för tiden i
somliga läger vilja auvända om ett sådant slags
inflytande på andra. Kristi apostel ger åt det
ett annat namn, ett som träffar hjärtpunkten:
»denna är segern, som öfvervinner världen : vår
troU Nåväl: Kristus tron, som försätter hälleberg,
som adlar och stålsätter den eljes skröplige, denna
lefvande, segervissa tro låg till grund för hennes
personliga »magi», hennes kufvande, eggande,
luttrande makt öfver andra. Genom tro och
irostark hön införlifvad med honom, i hvilken
»all gudomens fullhet bodde lekamligen», blef
hon — »Edelweiss» — ett redskap att låta
för många uppgå ett klarare, fylligare ljus
öfver »den väg, som leder till lifvet.»
Välsignelser från de af henne vägledde följ-
de henne i spåren. Då hon en vårdag sistlid-
na år nödgades slita sig lös från sitt älskade
Siena, där hon uppehållit sig ett par månader
under en resa i Italien, skildes en from klos-
terförestånderska i Katharinas stad frän henne
med dessa afskedsord: »Jag skall bedja Gud,
att han måtte göra er till en ny Katharina.»
Stora hyllningsord; men — huru fatta deras
egentliga mening ? Hon, till hvilka de ställ-
des, tolkade dem så: äfven den minste ibland
oss kan — är han blott trogen i det lilla,
det särskildt åt honom anförtrodda — komma
åstad hvad oförgängligt är i gudsrikets tjänst, lika
väl som hon, öfver hvars husdörr i hennes
födelsestad den inskriften står ristad: »Här
bodde Katharina, Kristi brud.»
Katharinas lif kan och bör — skrifver »Edel-
weiss» i fängslande skildringar från Siena (in-
förda i »Nya Dagligt Allehanda») — för oss
alla varda lill »en påminnelse om hvad en
människa, hängifven Gud, förmår uträtta i hans
kraft. Denna kraft, denna nåd har ej dött
med något helgon, som lämnat det jordiska.
Lef du i Gud, och du skall se, hvad därige-
nom kan uträttas ! Äfven du kan hjälpa till
att frälsa tusentals själar.»
Huru lifligt stå ej för min hågkomst några
sköna sommardagar under året 1888, hvilka
jag hade förmånen få tillbringa på ett aristo-
kratiskt herresäte i södra England, dit inbjuden
att hålla föredrag! En lysande skara gäster
— bortåt ett hundratal — var samlad där-
städes, alla af hög bildning, de flesta af fram-
skjuten samhällsställning. Där fanns ej brist på
snille och lärdom, ej på berömda namn och klin-
gande titlar. Men hvem var väl dessa festliga
dagars »great attraction», den, kring hvilken in-
tresset synbarligen samlade sig med stigande
styrka? Ingen annan än vår själfulla lands-
maninna, äfven hon för tillfället en gäst hos
ställets ädla värdfolk, lord och lady Mount
Temple. Hennes liksom inspirerade utlåtanden
i religiösa spörsmål verkade — lätt iakttog
man det — likt tändande gnistor. Förtroliga
samtal med henne tycktes stundom för en och
annan öppna nya synvidder öfver själslifvets
dunklare regioner, öfver vårt samband med
Gud och denna öfversinnliga värld, om hvilken
det heter i Goethes »Faust» :
»Ej andevärlden själf är sluten ;
Din själ är stängd, din håg är död.
Upp, lärling, bada oförtruten
En jordisk barm i morgonglöd!»
Det var just efter ett sådant samtal som
den vördnadsvärde slottsherren själf yttrade,
böjande djupt inför henne sitt silfverlockiga
hufvud: »Helt visst är Ni en af Guds ut-
valda! Det förstår och känner man.»
Med jubel påminte hon sig ofta det ytt-
randet af den nu aflidne lord Mount Temple.
Naturligt nog: genom detsamma slöt sig ju
en af vårt tidehvarfs ypperste kristne männi-
skovänner, en sveklös, barnafrom Natbanaels-
natur, till den lifsuppgift, som var hennes allt
— till Edelweiss-tånkens hvita, fläckfria banér.
Edelweiss-tanken — hvad menas väl där-
med? fråga förmodligen, undrande, de som ge-
nomögna dessa rader. Svaret kan i korthet
sammanfattas så : tanken är till sin kärna ej
ny, men uråldrig. Första gången den uttala-
des, ägde den följande ordalydelse: »En annan
grund kan ingen lägga än den, som lagd är:
Jesus Kristus.» För den tanken stego tros-
vittnena i kristendomens urtid fröjdefulit på
bålet eller läto sig på arenan sönderslitas af
vilddjuren. I våra dagar, den hädiska förne-
kelsens, det ondskefulla Kristushatets ulfvatid,
gäller det för det sannas och godas stridsmän
att, fylkade omkring samma evighetstanke, oför-
sagdt upptaga kampen emot lögnens och lu-
stans vilddjur i människohamn. Nu liksom
fordom gäller det för korsriddaren att härda
ut på sin post — likt edelweissen, som på
alpens topp, med blicken riktad uppåt, trotsar
stormens raseri och den allt annat ödeläggande
kölden. Då skall på honom det löftet gå i
fullbordan, att »den som bortkastar sitt lif,
han skall vinna det.»
Så tydes Edelweiss-tankens mening i en
gripande liten dikt, tillägnad i fråga varande
tankes svenska banérförerska af en bland hen-
nes meningsfränder i utlandet. Under öfver-
skriften : »Edelweiss, Noble et blanche, (à ma
chère Madame Beamish)» läsas följande strofer:
»Nul arbre protecteur sur elle ne se penche
Pour qu’elle puisse en paix naître, croître et mourir !
Et durant tout le temps qu’on Ja voit s’entreouvrir
Nul parfum de son sein dans les airs ne s’épanche.
Elle n’entend jamais murmurer le zéphyre,
Mais gronder les torrents et tonner l’avalanche,
Belle dans sa pâleur, son nom est noble et blanche,
Et le vent froid du Nord passe sans la flétrir.
Chaste fleur, je te prends désormais pour devise,
O fille du glacier qui sous le ciel s’irise,
Quand je souffre, je pense à l’amour immortel !
A toi l’air libre et pur et les Alpes hautaines,
Leurs horizons sans fin et leurs splendeurs sereines —
A moi la région plus pure encore du ciel !»
»Då jag lider, tänker jag på den gudomliga
kärleken» — Guds i Kristus uppenbarade kär-
lek ! Det, att frälsningens väg går — undan-
tagslöst — genom lidandets dälder — var för
»Edelweiss» en erfarenhetssanning. Sjelf hade
hon ingalunda grubblat sig till, men i främsta
rummet lefvat och lidit sig till den trosviss-
het, som blef hennes lifs ankargrund Det
stod fast för henne, att denna på sådan väg
eröfrade förtröstansfulla visshet hade, när den
fått helt genomtränga henne, låtit nya kraft-
flöden framkvälla i hennes andelif. Därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
