Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. 20 januari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 19
lät hon sig angeläget vara att hos andra in-
skärpa lidandets höga betydelse såsom ett af
en gudomlig vishet för människan anordnadt
uppfostringsmedel. Hon tror sig »kunna utan
tvekan säga, att ingen kan varda andligen
pånyttfödd, ingen kan uppnå befrielse från
materiens bojor, som ej med tro och under-
gifvenhet vandrat den korta, men ytterst pröf-
vande vägen, som för ifrån Gethsemane till
Golgatha.» Dåraktigt vore det i sanning af
oss att vilja med vår kortsynta klokskap mäst-
ra denna en högre vishets frälsningsplan. Med
rätta sjunga vi ju i vår svenska psalm :
»Ju mera under korset böjd,
dess mera öfver jorden höjd.»
»Själfva via dolorosa» — utropar hon —
»har sin andliga tjusning; äfven den kan er-
bjuda skugga, blommor och hviloställen. Den
är smal, men den för oafbrutet uppåt. Mellan
hvarje lidandets station erhåller den modiga
själen, som går framåt, en friskare luft och
en större, vidgad utsikt. »
Citaten äro hämtade ur en för något mer
än tre år sedan af henne utgifven bok, till-
ägnad »den tänkande allmänbeten», hvilken
bok nyligen utkommit i en af en nordameri-
kansk förläggare ombesörjd öfversättning till
engelskan. Till denna skrift — »Spiritismen
i dess rätta belysning» af Edelweiss (Stock-
holm, Looström & C:os förlag) — hänvisar
jag den benägne läsare, som önskar närmare
upplysning om hvad författarinnan förstår med
den »friskare luft», den »vidgade utsikt», hon
bebådar åt de förkämpar för Edelweiss-tanken,
som troget följa den törnekrönte försonaren på
själfuppoffringens och det ståndaktigt burna
lidandets stråt. Här kan — pä grund af ut-
rymmets knapphet — blott sägas det, att hon,
skarpt särskiljande mellan ett högre, andligare
åskådningssätt, åt hvilket hon ger benämnin-
gen spiritualism,, och den, enligt hennes me-
ning, lägre, jordbundna s. k. Spiritismen, fiam-
träder såsom en »öfveitygad och troende spi-
ritualist».
I egenskap af en sådan förklarar hon sig
tro »på det samband med den högsta sferen
af andevärlden, som endast kommer Kristi
verklige efterföljare till del. Desse komma
därigenom i åtnjutande af uppfyllelsen af Kristi
eget löfte, att han skulle sända hugsvalaren,
den Helige ande till dem.» — »Med hug-
svalaren» — säger hon vidare — »bör man
här förstå den från Gud själf utgående kraft,
som upprätthåller och stärker i lifvets allra
svåraste pröfningar, och som anförtros åt de
heliga änglar och andeväsen, som af Gud fått
i uppdrag att upplysa och skydda de männi-
skor, som äro i nöd, och som äro i stånd att
mottaga den gudomliga nåden. Kristus själf
ägde i allra högsta grad detta underbara sam-
band med himmelska makter, och han lofvade
sina efterföljare, att denna andens utgjutelse
skulle efter hans död äfven blifva dem be-
skärd. Hade ej’ detta löfte uppfyllts, månne
då martyrernas härskaror någonsin bildat sig
för att, till hvad pris som helst, slutligen
rycka ned en del af himmelen till jorden?»
* *
*
Jag nödgas sluta. Det har, dess värre,
ej förunnats mig att denna gäng skildra den
oförgätliga hädangångnas själavårdande verk-
samhet i andra riktningar, sedan hon, efter
färder kring land och haf, blifvit bofast i vår
hufvudstad. »En vrå af paradiset» — så be-
nämndes en gång af en vidt berest främling
hennes bostad (i grosshandlaren N. Sörensens
ståtliga hus, 11 Blasieholmstorg), där allt vitt-
nade om härskarinnans fina, friska skönhets-
sinne, mycket om hennes trängtan mot »de
ting, som ofvantill äro». För henne bestod
dock hvilan i hemmet som oftast blott i ett
ombyte af hjälpmedel vid det rastlösa arbetet
för andras välfärd. »Tjäna, tjäna!» utbrister
Kundry, påverkad af en bimlaboren kärlek, i
sista akten af »Parsifal», Richard Wagners
storslagna, af kristna idéer bräddfyllda musik-
drama. De lystringsorden hade äfven för
»Edelweiss» blifvit verksamhetens A och O.
Huru vänligt öppnade hon ej sin dörr på vid
gafvel för mången i tvifvel famlande, som dri-
stat söka tillträde hos damen med det utsökta,
intagande sättet att vara, lockad måhända af
det han försport om hennes hjärtegodhet, hen-
nes glänsande begåfning, hennes märkliga rön
på det psykiska området (jfr hennes i det före-
gående omnämnda bok!). Huru träget flög ej
hennes penna öfver papperet, dag efter dag,
till besvarande af de bref från nära och fjär-
ran — ofta afhandlande tillvarons lifsfrågor —
som, hvar hon än vistades, hopade sig på hen-
nes skrifbord ! Huru underbart förbereddes
hon ej för sin lefnads viktigaste handling —
stiftandet af Edelweiss-förbundet — genom en
îad af i ett dvallikt, halft medvetslöst till-
stånd af henne undfångna visioner, af hennes
vänner upptecknade praktfulla symboliska ord-
målningar, i hvilka ej sällan en Fra Angelicos
oskuldsfulla trosglöd förmäles med en Rafaels
eller en Michael Angelos sublima tankeflykt !
»Edelweiss-förbundets» bestämmelse har re-
dan kortligen angifvits i pressens minnesrunor
öfver detta förbunds stiftarinna. Det är en-
ligt stadgarne afsedt att bilda »en kärntrupp
af personer, som öppet och oförskräckt erkän-
na sig vilja tjäna Gud — d. v. s. det heli-
ga, det sanna, det goda». Medlemmarne sam-
las »blott för att strida under Kristi baner
med »kärlek och renhet» till lösen och »näs-
tans lycka min sällhet» till valspråk.»
Förbundets värde skall framdeles — det
säger sig själft. ■— uppskattas efter frukterna
af dess verksamhet. Ännu har det ej kunnat
träda fram inför offentligheten. Tager man
tillbörlig hänsyn till förbundets — ej minst i
vår tid — högeligen behjärtansvärda syfte —
hvilken ärlig vän till Kristus och hans »ljuf-
liga och glada bådskap» till en andligt nöd-
lidande mänsklighet skall då kunna annat än
instämma i ett hjärtevarmt: välsignelse öfver
den ädla stiftarinnans verk! Om henne och
om sådana som hon gälla ovedersägligen den
odödlige finske skaldens ord:
»Ej med klagan skall ditt minne firas,
ej likt dens, som går och snart skall glömmas;»
men —––– —
»med famnen sträckt mot morgonrodnan.»
Carl von Bergen.
lifurfs linf.
fram så safta, öu min lätta slup,
min lefnaös farfost, öfuer öunfelt natten,
od) frufta ej för öe föröolöa öjup,
råös icfe farorna öen tuörfa natten!
^äst blicfen staöigt på fompassens nål,
i meö= od) motninö pill I)on rätt ötg föra,
od) låt, på pågen till öin resas mål,
sireners sånger ej öitt sinne störa.
<£n fyrbåf ser öu blånfa l)år od) öär
i tpefans ocl) öet spaga moöets stunöer,
l)an pisar på öe bränningar od) sfår,
öu måste uttöfly för att ej gå unöer.
Snart jämnare på lifpets ocean,
snart mera tryggt öin farfost framåt gliöer,
tills änötligen !)an som öen äöla span,
så örömlift tyst, in uti fyamnen sfriöer.
Det par ju ide till "öe sållas ö"
meö ungöomslust öu pille fosan ställa? —
Hej, l)år på friösåll fust, piö stormfri sjö
öu önsfaöe öitt anfarc få fålla.
Piö öenna stranö, belyst af aftonsol,
öår trastens rena fpåöe l)örs från sfogen,
öår ljufligt öoftar pånsfapens piol
od) öina mööors såöö till sförö står mogen.
Ûjlnirlottc Jpindlwlm.
I förlofningsdagar.
S
et fiunes ingen större omhvälfning i en
ung kvinnas lif än den, då en man be-
gärt och erhållit löfte om hennes hand. Förut
har hon så att säga lefvat sitt eget lif, och
nu skall hon med ens flyttas in i en helt ny
lifssfer. För många är förlofningstiden intet
annat än ett rus af sällhet med oafbrutna för-
ströelser, som så upptaga de båda kontrahen-
ternas tid, att de rent af sakna tillfälle att
lära känna hvarandra. För dem består sam-
manvaron under förlofningstiden af ideligen
upprepade kärleksförklaringar och ömhetsbe-
tygelser, och då den tid, de tillbringa i hvar-
andras sällskap, är så ytterst knappt tilltagen,
fortsätta de utbytandet af smekningar i hur
stort sällskap som helst på ett så ogeneradt
sätt, att det kunde komma betraktaren att
betvifla deras sunda förnuft; också behandlas
ofta förlofvadt folk med ett sorts öfversky-
lande öfverseende, som vi eljes spara till de
svagsinte eller på annat sätt vanlottade.
Men detta är eit beklagligt missförhållande.
Att den djupa, innerliga lycka, som de två
måste känna, hvilka älska och nu funnit hvar-
andra, skall framlysa i hela deräs väsen, tal
och sätt, är ju så naturligt, men denna lycka
borde vara för djup, för helig och stor att
på ett dylikt vis torgföras, »att skrynklas
ned af obekanta händer», ty — som Snoilsky
vidare säger i sitt »Noli me tangere» — »käns-
lans helgedom bör aldrig hållas fal.»
Hvad som äfven brukar upptaga en stor
del af den dyrbara förlofningstiden, är detta
oafbrutna vandrande ur magasin i magasin för
anskaffande af alla de tusentals ting, som vi
nu lärt oss anse snart sagdt nödvändiga. Och
det kan ju icke nekas, att detta att anskaffa
och ordna det blifvande hemmet är en mycket
viktig sak för de unga. Men månne det icke
ofta kunde göras på mindre tid, för ringare
kostnad, om äfven här den unga fästmön re-
presenterade förståndet och eftertanken, i stället
för att hon så ofta gör motsatsen. Finnes
det råd att anskaffa ett vackert och gediget
bo, så är detta både roligt och önskvärdt, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0023.html
