Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 20 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 I DU N 189S
boet är ju bestämdt att stå sig under en lång
följd af år ; äfven en och annan lyxartikel gör
alltid godt, i det att den pryder sin plats.
Men det tanklösa köpandet af allt detta mo-
derna kram i iapanesisk, kinesisk, venetiansk,
fornnordisk och allt, hvad de beta, stilarne,
är absolut förkastligt, ifall icke kontrahenterna
rent af äro rika och anse byttorna, kopparne,
brickorna, spjuten och schalarne alldeles nöd-
vändiga för sin lycka, ty i så fall »jeder für
sein Geld was ihm gefällt».
Men antaga vi, att ett ungt par har sin
bestämda summa till bosättningen, hvilken icke
får öfverstigas, då har fästmön tillfälle att ut-
veckla förstånd, omdöme och smak. Möblerna
böra vara bekväma, vackra och solida, ej »blot
till lyst» som dessa små expositionsting, chaise-
longuer, puffar, kaststolar och hvad de allt
heta, äro. Inga så ömtåliga tyger böra väljas,
att man behöfver blifva rädd och strax fälla
ned gardinerna, då en liten diskret vintersol-
stråle tittar in, och inga så ömtåliga eller dyr-
bara saker böra Annas i ett hem, att då längre
fram små mindre diskreta solstrålar smyga om-
kring, det behöfver låta: »Nej, inte gå dit in,
ocb inte dit in!» Yi borde aldrig ha så
Ant, att det blir för Ant åt oss själfval —
Härmed vill jag inte ha sagt, att hemmet
ej bör ordnas med smak. — Jo men, riktigt
vackert bör det vara, med en och annan vac-
ker taAa, om man så hafva kan, bokbord och
speglar, små förtroliga hörn, en riktigt treAig
hvardagsplats och sä blommor, bladväxter i
hörnen, blommande växter framme i solen i
fönstern, värme, luft, ljus och kärlek. —- Inte
sant? Kan inte det sättet att ordna det blif-
vande hemmet vara lika bra som ett förmak
à Louis XIV och ett kabinett à la Pompadour.
Så kommer linneutstyrseln! Ja, är det något
bevändt med fästmön, så vill hon gärna sy de
största, vackraste monogram på allt, märk, på
allt sitt linne. Den stackaren syr de sista
veckorna före bröllopet, så att hon knappast
hänger ihop. Hon har föga eller ingen tid
för att promenera, tala och sällskapa med sin
fästman ; hon skulle vara en alldeles pliktför-
gäten varelse, om hon ginge ifrån monogram-
men, de stora, vackra monogrammen i klump-
söm, som bleka hennes kinder och dem fäst-
mannen önskar dit pepparn växer.
Kanhända ser hon en gång, då de äro gifta,
med missmod på de där vackra lyxarbetena,
som togo så mycket af hennes tid och tankar
under den tid, då fästmannen städse var redo
att uppsöka hennes sällskap och inviga henne
i alla sina tankar, planer och förhoppningar.
Hvad som en gång försummas, kan ofta icke
fås tillbaka, och fästmöns varmaste bemödande
borde vara att få blick och intresse for det,
som upptar fästmannens tid och tankar.
Hon bör göra hans intressen till sina, de
tu böra blifva ett. Den unga fästmön har ju
i de Aesta fall förvärfvat föräldrarnes åsikter
och tänkesätt. Hvad fadren yttrat som sin
åsikt i de sociala frågorna och frågorna för
dagen, det har oftast utan vidare reAexion äf-
ven blifvit hennes uppfattning. Den unga Aic-
kan är ju framför allt sina föräldrars barn
och blir, hvad hemmet danat henne till. Men
nu, i och med att hon förlofvar sig, kommer
ett nytt element in i hennes lif, en man, som
måhända icke har en enda tanke, en enda åsikt
lik dem, hennes föräldrar hysa, och hvilka hon
lärt sig anse för det rätta. Strax står hon
inför en konAikt.
Fästmös-tiden är särdeles rik på konAikter.
Föräldrarne fordra ofta samma uppmärksam-
het, samma ömhet af dottern som förut, och
fästmannen fordrar henne helt för sig. Mycket,
mycket ofta glömma herrar fästmän de djupa
rötter, som hvarje god dotter slagit i hemmets
mark, och vilja stundom ganska hänsynslöst
med ens upprycka den älskade ur hemmets
jordmån.
Gent emot allt detta har nu en förståndig
liten fästmö att ställa sig så, att hon om möj-
ligt icke sviker någon af sina plikter, men hon
har att ihågkomma, att den blifvande maken
ovillkorligen har den största rättigheten till
hennes tid och tankar; och detta brukar sällan
falla sig svårt för henne. Den nya stigen är
sä lätt att slå in på, dä kärleken banar vägen.
Men icke blott en god vilja behöfves; det be-
höfves förstånd, eftertanke, uppmärksamhet pä
sig själf och först och sist uppoffrande kärlek.
Hvar och cn har sin svaghet, och en god
fästmö försöker att just blifva det, som hennes
blifvande make önskar och väntar af henne.
Om du nu till exempel är mycket musikalisk
och brukar sitta timvis vid pianot och så får
en fästman, som är en smula läckergom, men
just inte svärmar för musik, så akta dig väl
att trötta honom med din musik och att visa
dig intresselös för hans matlagning. Gå en
och annan timme ifrån instrumentet och tag i
stället ihop med slef och visp! Tro icke, att
jag vill, att du skall lägga bort din kära mu-
sik för det, nej, visst icke! Du skall endast
gifva honom god mat först och god musik
sedan, kanske till en början i små doser — helt
försiktigt. Var bara lugn, det blir snart han,
som kommer och ber dig: »Sjung den biten,
du sjöng i går, då jag kom!»
Ja, vill man blott de första gångerna i sakt-
mod och kärlek lämpa sig efter hvarandra, där
möjligen några kanter mötas, är det märkvär-
digt, hur äkta makar fort nog förenas om
samma tycken. De glömma snart, att det
fanns en tid, då de voro så olika som eld
och vatten. Den förståndiga, kärleksfulla kvin-
nan »fyller alla bråddjup och stiger öfver alla
höjder.»
Icke så, att hon skall vare sig som fästmö
eller hustru i allt blindt lyda och rätta sig
efter mannens önskningar, då dessa måhända
äro oförståndiga, ja, rent af orätta, men hon
bör aldrig med kyla och hårdhet sätta sig emot
honom. Älskar han sin fästmö, så skall hen
nes framställning, då hon vädjar till hans bättre
jag, sällan törklinga ohörd, och dessutom skola
hans kärlek och aktning för henne, om hon
vetat att förskaffa sig dem, ovillkorligen hindra
honom att framställa sig så, som han vet, att
hon skulle ogilla och sörja öfver. Så skall
hon vinna sitt goda inåytande öfver honom,
icke genom förmaningar och predikningar, hvar-
till hon gent emot honom måhända icke är
vuxen, utan därigenom att hon i hela sitt för-
hållande till honom bemödar sig om att vara
så, att hans kärlek, förtroende och aktning för
henne ständigt blifva större, att han icke för
allt i världen vare sig i ord eller handling
skulle vilja göra något, som kunde minska
hennes obegränsade tro till honom. Så säger
Monod: »Det största inAytande, som Annes
på jorden, såväl till godt som ondt, är doldt
i kvinnans hand.» Ja, inAytande är makt,
men med makt följer ansvar. Se därför till,
du unga kvinna, huru du använder ditt inAy-
tande; din egen lycka och din blifvande makes
bero härpå, och inför honom, inför dig själf,
inför mänskligheten och inför Gud skall du
en dag aAägga räkenskap för, huru du brukat det!
, L. v. D.
Ar.
Fliekvanskap.
Skiss för Idun
af
Jane Gern an d t.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
f
et klack till i Ingeborg, när läraren i
matematik kallade fram Julje, men den
långa smala danskan slingrade sig bort
till svarta taflan, lat och mjuk som en orm.
Där stod hon, alldeles oberörd af sin egen
okunnighet, men med en så mild, smältande
och likväl stadig blick i de ljusblå ögonen,
att den stackars läraren rodnade. »Hm,»
sade han, »det är besynnerligt, att Julia står
sig så slätt i skolan, när hon reder sig så
pass i skrifningarna. Ingeborg Cederstrand!»
Och Ingeborg kom fram, hon var frånva-
rande och osäker, föreståndarinnan hade bedt
att få tala med Julje och henne efter skolans
slut. Det var med ängsliga sinnen de båda
trädde in i hennes rum och mötte de forskande
ögonen. Man hade trot sig märka, att det
inte stod rätt till med Julias skrifningar.
Kunde Ingeborg på samvete försäkra, att
hon inte lämnat henne någon hjälp?
Julje rörde sig icke, såg icke upp, men
Ingeborg kände det, som om vännen talat till
henne med de häftiga slagen af sitt hjärta,
och det gaf henne styrka att slå upp ögonen :
Hon hade icke hjälpt Julje på annat sätt
än att de resonnerat, när de gått hem om
dagarna.
Nå, godt, men det vore kanhända fördel-
aktigare, om Julia hörde litet mer på reson-
nemangen i skolan.
Ingeborg var mycket blek, när hon stängde
dörren till föreståndarinnans rum, men Julje
dansade ned för trapporna: »Du söde, dejlige,»
sade hon och fick Ingeborg om lifvet. Sitta
och sluka hvart ord de sade under timmarne,
det brydde hon sig katten om. »Man skall
ju ändå till att glömma det en gång,» sade
hon, och det roligaste var i alla fall det man
läste på egen hand.
Men en eftermiddag kom hon och hängde
sig tungt på Ingeborgs arm. Hon hade läst
något — Ingeborg kunde inte tänka sig hvad
det var — någonting rysligt. Det fanns ingen
gud . .. Nej . . . Och själen var bara en verk-
samhet i hjärnan och allt var slut med dö-
den. Då kunde man ju så gärna kasta sig
i sjön med detsamma och gå till botten som
en katt, som fått en sten om halsen, för att
han inte skall komma upp igen. Allt var
mörkt och hela lifvet var eländigt. O, du
Ingeborg, du Ingeborg!
Den långa mjuka kroppen bröts som
ett rö, och hufvudet föll tungt mot vännens:
Säg — säg — var det inte förfärligt?
Ja — Ingeborg tyckte också, att det var
förfärligt. »Men det finns nog de, som helst
villja dö som en katt, som fått en sten om
halsen, som du säger, Julje... Pappa—jag
vet inte, om han tror på något. Det låter
inte så, när han talar med doktorn därhemma.
Till mig säger han förstås ingenting.» Men
om också hvarenda människa på jorden kunde
dö på det sättet, så var det omöjligt för
Julje. För henne måste det finnas något
annat — om Ingeborg var så säker på allt
i världen som på det!
Nå hvarför var Ingeborg så säker på det
då? Det ville Julje veta.
Ah — Julje var inte som andra. »Jag
tycker, när du talar, så är det inte som när
andra människor säga något.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
