Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. 20 januari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 21
»Hur är det dâ?» Julje smålog.
»Det är» — nej, hon hade så svårt att
säga det. »Som när man hör vers,» sade
hon efter en stund, mycket lågt, med sänkt
hufvud.
Ja — Julje kände det själf; hon var inte
som folk i allmänhet, och hon tyckte inte om
folk i allmänhet; det skulle vara något aparte.
»Om du hade varit som de andra i skolan
skulle jag aldrig tagit dig till bästa vän.»
»Skulle du inte?» frågade Ingeborg med
ett par ögon, som glänste i skymningen. »Är
jag så där — aparte?»
Julje nickade.
Ingeborg kände inte marken under sina
fötter. Och där den nu låg, krokig, half-
mörk, med sina två rader af sneda och vinda
gamla hus, rymde hennes gata en större här
lighet än himmelen med alla sina stjärnor.
Hon skulle vilja tacka någon — Gud —
lifvet — Julje. Mycket ljufva tårar runno,
stora och ljumma, ned för hennes kinder; det
var så bra, att det var skumt. Ingen såg
det.
* *
*
Att kunna vara en vän, det var visst nå-
got mycket stort, hon tänkte länge däröfver,
sedan de skilts åt. Om det var något hon
ville af hela sin själ, så var det visst detta:
lära sig fatta vänskapen, som var något så
högt. Måtte jag kunna förstå den mer och
mer och bättre och bättre! Måtte jag kunna
förstå Julje!
* *
*
En morgon Ingeborg kom i skolan fick
hon se Julje stå och tala med en flicka i lång
klädning och uppsatt hår. »Hvad är det
för en?» frågade hon, så snart hon fått vän-
nen för sig själf: »Någon, som skall läsa
med småungarna?»
»Nej, hon skall gå i skolan. Hon tycker
själf det är så galet, för hon har gått och
läst. Men de villja visst, att hon skall ha nå-
got att göra, och därför skall hon vara med
om några timmar, språk och historia, säger
hon. Ska vi gå bort och tala om hvad vi
hålla pä med?» Och Julje vände sig mjukt
och obesvärad till den nya; det kunde inte
vara så trefligt att följa med i historia just
nu, de höllo på att repetera . . .
»Fröken är danska?» afbröt den främman-
de lifligt; det var något fullvuxet och ledigt
öfver henne, och Ingeborg iakttog henne på
afstånd — stum, med stora ögon och en känsla
af, att hon icke alls hörde till dem.
»Ja, jag är danska,» sade Julje, »det vill
säga vi ha flyttat öfver till Sverige och ha
en egendom uppe i Småland. Jag vet snart
inte, hvart jag hör ... Fröken märkte, att jag
bryter?»
»Ja, och så . .. Det är det egna med dan-
skorna, att man alltid känner igen dem ...»
Och den främmande flickans ögon fästes på
medaljongen, som hängde i sammetsbandet
omkring Juljes hals.
Nästa morgon var den borta. »Känn,»
sade Julje till Ingeborg, »jag har korset.»
»Hvarför har du det?»
»Ah, det skall väl vara någon fason på
en. Hon säger, att hon kan profva en 5—6
gånger bara för att få ett lif att sitta.»
»Hon» var den nya.
Ingeborg knnde inte förstå det: profva en
5—6 gånger!. .. Hon såg ned på sitt bluslif;
det var knappt sömmerskan fått taga måtten
gång! — Hon hade klagat för fadren, och
Ingeborg hade gråtit och tjutit och fått både
sax och alen efter sig. En sådan unge var
hon ännu, fast hon gick i sjätte klassen och
hade Julje Begtrup till bästa vän . . .
»Har det sett på hennes naglar?» — Det
var Julje, som gjorde denna fråga, när de
gingo hem en middag. »Jag ville veta, hur
hon fick dem så blanka, och då svarade hon,
att hon gned dem med sämskskinn. Det skall
jag också skaffa mig.»
Ingeborg betraktade sina; de voro icke för
vackra, hon brukade bita dem.
»Jag tycker, hon ser vådligt bra ut,» sade
Julje. »Hon är inte alls som de andra i
skolan. Vet du hvad — hon tänker sig till
teatern.» Och ögonen lyste vid denna troll-
formel till allt som var äfventyr och roman-
tik. »Men säg det inte till en människa!»
»Nej, hvem sknlle jag säga det till?» frå-
gade Ingeborg och såg upp med tunga ögon.
»Hennes föräldrar vill inte höra talas om
det, men hon rymmer, säger hon. Gud —
du skulle höra henne läsa vers. Det är så
det går kalla kårar öfver ryggen på en. Att
vara eller icke vara, det är frågan ...»
»Hon skall väl inte spela Hamlet åtmin-
stone,» sade den lilla Ingeborg torrt, men
med hjärtat dödssjukt af sorg. Julje brydde
sig inte längre om henne.
Det var ett skratt och ett prat hvar gång
Julje Begtrup träffade den nya. Och Julje
deklamerade och polerade sina naglar och
sade, att hon var »kvinna» — Ingeborg för-
stod sig inte på det. Nej. Men Maggie för-
stod det — Maggie det var den nya. — Nu
skulle Julje sätta upp sitt hår — — —
Det kunde vara för barnungar att gå med
flätor på ryggen ; henne passade det inte längre,
hon var för gammal: sexton år.
En dag visade sig också Julje i morgon-
bönen med en frisyr, som var en trogen kopia
af Maggies, och som gjorde henne ett halft
hufvud högre. »Jag har satt upp mitt hår,
jag har satt upp mitt hår, jag har satt upp
mitt hår,» upprepade hon med svindlande
hastighet för hvar flicka hon gick förbi, innan
någon ens hunnit öppna munnen till ett ut-
rop. Platsen bredvid Ingeborg låtsade hon
icke se; det stod en ledig stol vid sidan om
den nya.
Under lofstunden gingo de arm i arm, båda
lika smärta, nästan lika långa, med kjolar,
som stötte i golfvet, och’detta uppvridna hår.
Ingeborg stod och betraktade dem i en vrå.
Hon kände sig så hopplöst liten och obetyd-
lig med sin korta klädning och sina fjorton
år. »Jag hatar dig,» hviskade hon för sig
själf med ögonen i den nya. Hjärtat svällde
i hennes bröst. Den som hade varit som
Simson! Den som hade kunnat störta huset
och begrafva sig själf under ruinerna!
Efter skolans slut gick hon fram till Julje :
»Är du ond på mig?» frågade hon.
»Nej, hur kan du tro det?»
»Jag ser det.»
»Ser — man kan väl inte alltid tala med
en och samma?»
»Det kunde du förr.»
»Ja, förr ...»
Ett par gråa ögon blixtrade upp emot dan-
skans, men hon sänkte icke sina: »Bid mig
ikke, kjære Djævel, jeg er selv et Gespenst,»
sade hon gäckande med ett litet återfall i
modersmålet och gick att söka rätt på sin
kappa.
Ingeborg följde efter henne. »Vi få väl
sällskap?» frågade hon tonlöst.
»Nej, jag skall gå med Maggie i dag,»
sade den andra kallt.
»Jaså.» Ingeborg tog sina böcker och
gick långsamt ned för trappan, men när de
båda flickorna gledo förbi henne, hade hon
kunnat skrika af lidelse. Inte gå efter dem
— inte gå efter dem; — hon rätade upp
sig och knöt sina händer, men med en snyft-
ning, som nästan kväfde henne, följde hon
dem som en hund uppåt trottoaren, framåt
Kvarngatan. Där veko de af! Hon ville
ropa, tyckte att hon ropade, att de måste
höra det, förstå det: Det är min väg och
min gata, min, min, min .. . Älltjämt gingo
de där framför henne; Julje med sina ojämna,
litet släpande steg och den där knycken
i veka lifvet, när hon böjde sig fram och
hviskade något till den andra.
Ingeborg kunde icke se dem; hon hade
gått in i sin port och ringt på dörren. Det
kom någon och öppnade, någon talade till
henne, hon hängde upp sin kappa och gick
in till sig. Med en blick, för hvilken all-
ting svindlade, såg hon sig omkring i rum-
met.
Hela världen var en annnan, människorna
annorlunda, men här inne var allt sig likt:
skrifböckerna på ena sidan af bordet, lexi-
konen på den andra och knifven. . . knif-
ven . . . Hon hade stött den i handleden, men
när hon såg blodet, blef hon rädd och fick
upp näsduken och surrade den hårdt om ar-
men och bet i ena snibben för att få en
knut.
Om hon skurit af pulsådern och allt varit
slut inom en stund!... Hennes hjärta dar-
rade; hon vågade icke ens tänka denna tan-
ke, men blodet hade icke sprutat upp; det
var ingen fara, ingen fara. Med läppar,
som ännu skälfde, smålog hon öfver det oför-
klarliga, att hon hade gjort det, detta med
knifven, som hon tänkt på så många gån-
ger, då fadren varit ond, då hon känt sig
olycklig. Han skulle aldrig få reda på det,
ingen skulle få reda på det, icke ens Jul...
Det blef tyst och kallt i henne. Det var
väl den hon sist skulle förtro sig åt, min
Gud! Denna vänskap, det var något hon
bara ville vända sig bort ifrån och glömma,
något som aldrig funnits till.
Hon stod orörlig och såg ut genom fönst-
ret. I skolan talade de om land och öar,
som försvunnit i hafvet, sjunkit med glän-
sande städer och med trädgårdar, fulla af
blommor; — nu var det något, som sjönk i
henne, försvann, ohjälpligt och för alltid,
djupt nere i detta stora och kyliga, som
svallade öfver i hennes hjärta.
Där kommo de förbi gång efter anuan,
leende, förtroliga, arm i arm. Det var Julje,
som talade; Ingeborg såg det så väl på rö-
relsen af det smala lilla ormhufvudet. Un-
dras, om hon deklamerar för henne, och om
hon hör på som jag, log hon för sig själf
med en vuxen människas ögon.
IQålning i tusclj ocl} sepia.
För Idun af S. L.
(Forts. o. slut fr. föreg. mr.)
Man bör för öfrigt komma ihåg att ej börja an-
lägga en ny ton, förrän en föregående torkat till
fullo. I annat fall blir det nämligen ej samma stil
på det hela. Denna regel gäller åtminstone större
ytor; små partier kunna däremot ibland vinna på att
man målar mera vått i vått, i synnerhet partier i
bakgrunden, där man ej bör se konturerna alltför
skarpt. Hafva dylika bakgrundspartier af någon till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0025.html
