Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 20 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 IDUN
fälligbet råkat bli för mörka eller eljes för starkt
markerade, kan man dämpa detta genom att med en
pensel och rent vatten några gånger fara öfVer stäl-
let. (Denna metod kan naturligtvis eljes ock begag-
nas, när man råkat få något parti för mörkt).
För resten kunna här som i öfrigt inom målarkon-
sten olika åsikter om det rätta förfarandet vara rå-
dande, utan att vare sig den ena eller andra åsikten
kan sägas vara absolut förkastlig.
Hvad nu sagts om tusehmålning gäller till alla
delar också om sepiamålning. Begagnar man sepia
i stycke, bör den nog lämpligast rifvas på samma
sätt som tusch. Föredrager man den förvarad i tub,
klämmer man ut en klick af färgen på en porslins-
palett, glasskifva eller i en färgkopp och bereder de
olika lösningarna genom att lösa något af färgen i
en större eller mindre vattenmängd.
Utom dessa båda färger, tusch och sepia, kan man
vid lavering med fördel använda nästan hvilken färg
som helst. Mycket lämpliga äro neutral tint och
indigo.
Om man så vill, kan man i stället för att under
hela proceduren utspara de allra ljusaste partierna
måla dessa med kinesiskt hvitt (ensamt eller i bland-
ning med Iaveringsfärgen). Så ock kan man lavera
i flere färger, t. ex. måla himmelen blå och det öf-
riga i tusch eller sepia.
Mycket trefliga saker kan man åstadkomma, om
man använder grått papper och målar därpå med
indigo samt isätter dagrarne med hvitt. Då kan
resultatet bli synnerligen vackert. På detta sätt kan
man på ett lyckadt sätt framställa framför allt mån-
skens- och vinterstycken och för öfrigt stämnings-
bitar.
Lavering är en ganska nyttig förberedelse och öf-
ning, innan man börjar måla i akvarell. Tekniken
är densamma i allmänhet, och dessutom förefinnes
här den fördeien, att man kan roa Big med saken
om kvällarne vid ljus (åtminstone vid enfärgad la-
vering), hvilket däremot ju ej gärna går för sig med
akvarellmålning.
Såsom motiv för lavering äro gamla, fullfärdiga
byggnader, pittoreska väderkvarnar, ruiner och dy-
likt synnerligen lämpliga. Mariner — helst sådana
i blått på hvitt papper och med användande af ki-
nesiskt hvitt — ta sig utmärkt ut.
Numera kan man få tag i goda studier att kopiera
efter i våra alla illustrerade tidningar. Ofta äro
nämligen däri illustrationerna laverade, sedan foto-
graferade och därpå på ett eller annat sätt tryckta.
Så finnas i Iduns förträffliga julnummer för förra
året flere laverade teckningar af Jenny Nyström och
Viktor Andrén. Hvilken färg de begagnat vid la-
veringarna kan jag ej med bestämdhet säga, men
någon mörkare sådan torde det ha varit.
Hvilken färg man i allmänhet skall begagna, beror
naturligtvis på hvars och ens smak och därjämte i
viss man på motivet. För egen del begagnar jag
ofta neutral tint, men därjämte — beroende på
hvilka motiven äro — också ibland andra färger.
Vissa färger (i synnerhet tämligen ljusa sådana) äro
mera olämpliga så till vida, att man vid isättandet
af de mörkaste skuggorna ej kan ernå tillräcklig
kraft och styrka genom färgen i fråga ensam, och
om man tillsätter någon mörkare färg, kan detta
lätt skämma det hela, om man ej förfar med stor
urskiljning.
Beträffande den för laveringen gjorda teckningens
fullständighet, gäller därom detsamma som vid akva-
rell. Man bör sålunda teckna omsorgsfullt, men på
samma gång lätt, innan man börjar måla. I likhet
med hvad som -gällt vid akvarell, bör man ej vid
färgläggningen använda för små penslar. En lave-
ring gör sig nämligen mycket bättre, om man gått
till väga oförfäradt, med bred pensel. Däremot blir
resultatet, om man sitter och petar med små penslar,
vanligen ej så tilltalande. Det kommer nämligen
da mycket lätt att hvila liksom en ängslig och oro-
lig stämning öfver det hela, och den pigga, natur-
liga friskhet, som eljes är egen för en kraftigt, bredt
och ledigt utförd lavering och utgör dess största
värde, lyser vanligen genom sin frånvaro.
På Innocence-bal.
«ISnnocence-orden, som tack vare de ständiga
tillflödena af nya krafter, i likhet med
Iduna, bär den eviga ungdomen i sitt sköte,
har firat sin stora bal denna vecka. Den står
ensam, utan konkurrent på denna vinters hori-
sont, som icke får se Amaranthens stjärna
födas. Tvänne storheter trifvas icke gärna
under samma tak, och sedan en öfverenskom-
melse för några år sedan träffades mellan de
bägge ordnarne att icke vidare uppträda som
dubbelstärnor med delad glans, så stråla de
numera ensamma med dubbel.
Alltså på Innocence-bal.
Ekipagerna, som i ilande fart med nedisa-
de rutor styra färden öfver Norrbro och upp
Slottsbacken, visa vägen och gasblossen på
Stortorget stället.
Om Stockholm skulle behöfva något, så
vore det visserligen en ny Börs. Förstå mig
rätt! Jag afser icke något attentat mot vår
penningvärld, för så vidt den kretsar kring
vår aftynande Börsinstitution, utan endast
själfva lokalerna.
BörsbygguadeD uppfördes sannerligen icke
med tanke på, att Stockholm skulle blifva en
250,000 stad, om man också måste beundra
framsyntheten hos den store byggmästaren, ty
ännu i dag står börsvåningen oupphunnen i
storlek. Elegans och komfort skola vi där-
emot icke ställa i samband med Börsen så-
som lokal för stora baler. En puritansk en-
kelhet råder med afseende på trappuppgångar,
korridorer och smårum, och endast den underbara
färgsymfoni, som hvitt och guld, strålande
upplysta, alltid förläna en lokal hvilken som
helst, räddar stora börssalen från omöjlig-
hetens öde.
Dess mera måste man beundra arrangörerna,
som utaf dessa dystra rum med sina nakna
väggar och genljudande golf skapat ett verk-
ligt Eden — för en dag, nej för några få
timmar af en natt.
Ekipagerna stanna. Damer med tuuga päls-
verk öfver sina lätta baldräkter stiga uppför
trapporna, tvänne vaktmästare slå upp dörrar-
ne till nedre börssalen, som är inredd till kläd-
rum — i parentes sagdt ett isande kallt kläd-
rum —• och den nyfikna åskådareskaran bakom
den klädesbeklädda barrièren uppsnappar girigt
en skymt af glänsande brokad, nakna skuld-
ror och guldsmidda uniformer.
Den breda stentrappan, som i korta afsat-
ser leder upp till våningen, är betäckt med
mattor. Det strålar af ljus, och öfverallt stå
paradklädda grenadierer med sträckta ryggar
och handen till honnör, så snart en uniform
passerar, och passera göra de i en enda ström.
Vidare genom hela skogar af enar, öfver den
stora, till en strålande grotta af glas, blom-
mor och ljus förvandlade trappafsatsen.
Uppe i öfre vestibulen -— denna vidunder-
ligt fula vestibul med sitt kalla stengolf och
sina nakna fängelsemurar — nu omskapad
till en strålande entré, dekorerad i blått och
gult och prunkande af tropiska växter, ha de
manliga recipienterna fattat posto. Till öfver-
vägande del unga löjtnanter, hvilka med seger-
vissa miner endast vänta på att få möta elden
från hundratals strålande ögongap. Ack, det
är dock en härlig sak att kläda svettig skjorta
för det täcka könet på en Innocencebal !
Fram genom den unga segerskaran och in
i den stora stengången, där stegen nu hvila
dröjande i tjocka mattor, och där väggarna
äro dolda af draperier och skyddande taflor
från Konstföreningen — ett vackert galleri,
som bildar en värdig entré till balsalen.
Ty det är dock här, i stora börssalen, som
intresset koncentrerar sig — stora börssalen,
med sin dekorering i hvitt och guld, med
sin gammalmodiga, men vackra belysning af
hundratals stearinljus och sina stora speglar,
infattade i grönt. Så småningom samlas här
en glänsande skara. Lysande uniformer och
ordensprydda bröst buga sig för charmanta
1893
toaletter, man pratar, konverserar och presen-
terar och intager för öfrigt en afvaktande
hållning.
Hvad väntar man på?
Nu stämmer stråkorkestern upp den härliga
marschen ur »Midsommarnattsdrömmen», dör-
rarne slås upp i salens nedre ända, och före-
gången af vid receptionen fungerande damer
och herrar sväfvar en sky af kvinnlig ung-
dom och fägring fram mellan åskådarnes leder,
en sky skiftande i regnbågens alla färger.
På nytt slås dörrarne upp och segrarne
från vestibulen tåga fram — triumfatorer i
skönhetens spår.
Tillsammans recipiera ett 80 tal damer och
ett 60-tal herrar.
Orkestern spelar upp en sprittande Wald-
teufel, och inom ett ögonblick ha dess toner
spunnit ihop en glänsande virfvel af par, som
dansa ner utefter salens hela längd och sedan
i en lifligt konverserande procession långsamt
skrida upp till valsens utgångspunkt.
På nytt inträder er paus, fylld af väntan,
hvarunder man ordnar sig på tvänne oregel-
bundna kolonner utefter salens längd.
Så ljuda folksångens toner, och konungen
och kronprinsessan Lovisa, de öfriga danska
furstegästerna samt kronprinsen och prinsarne
Carl och Eugén, företrädda af ordens styrande
mästare och öfriga funktionärer samt åtföljda
af uppvaktning, inträda i salen, leende och
helsande till höger och vänster de djupt bu-
gande skarorna.
Konungen själf deltager icke i dansen, utan
går omkring och samtalar vänligt med de
äldre damerna eller försvinner in i det kung-
liga buffetrummet, men de andra kungliga per-
sonerna kasta sig genast från början midt in
i dansens virflar.
Orkestern har just hämtat sig från »Kong
Christian stod ved hoien Mast» och spelar upp
till française. Man arrangerar sig bäst man
kan, ty trängseln har blifvit förfärlig. Rundt
omkring de dansande paren, som mera pro-
menera än dansa, bilda sig kompakta massor
af åskådare, och de långa, amfiteatraliskt ord-
nade bänkarna, som löpa salens längd utefter,
äro fullsatta med hufvudsakligen äldre damer,
som småleende följa de dansande paren, där
söner eller döttrar virfla om, medan de tänka
på sin egen ungdom och sin första, oförgätliga
Innocencebal.
Tiden är kort, och de få timmar, som äro
anslagna till dansen, gå som en dröm. Val-
serna, som dominera programmet — af nio
danser ha de lagt beslag på fyra — aflösa
hvarandra, än öppnade af kronprinsen och
hans bröder, än af kronprins Frederik och den
ständigt leende prins Christian. Och mellan
danserna, som utmärka sig för sin schwung,
men tyvärr också genom sin korthet, tåga
paren, varma och upphettade, ut till buffetrum-
men eller hvila ut i det långa galleriet.
Kunna vi väl använda tiden bättre än ge-
nom att egna någon uppmärksamhet åt da-
mernas toaletter ? Ah, dessa toaletter! Hvilket
hufvudbry har man icke haft för deras skull,
hvilka kolossala pengar äro icke nedlagda på
dessa hundratals brokaddräkter, och här för-
svinna de i mängden och uppmärksammas
knappast af några andra än af en och an-
nan särskildt intresserad iakttagare och af
konkurrerande baldrottningar — nå, det se-
nare är ju också meningen. Och dessutom!
Man klär sig lika mycket för balens skull
som för sin egen. Det är en illustration till
kollektivitetens seger öfver individen.
Kronprinsessan, som endast dansade två
francaiser och kottiljong, bar en dräkt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
