Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 27 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 I DU N 1893
att hon inte väntat, att han skulle se ut, som han
gjorde.»
»Har öfverstinnan sin sons porträtt med sig?»
>Ja.» Hon hade det i ett etui, som hon tog
upp ur fickan.
»Hvad han är vacker, sådana härliga ögon, och
så ung han ser ut!»
»Han är trettio år. Ja, han är mycket vacker.
Det tyckte också flickan, det såg jag på henne.
Hon var i början blyg, men det gick öfver, när
hon satt vid pianot och började sjunga.
»Ernst låg på Chaiselonguen och hörde på henne.
När hon slutat, lät jag henne gå, — jag var rädd,
att det skulle trötta honom att tala med henne.
Men då jag såg, att hennes sång förströdde ho-
nom, bad jag henne komma igen, d. v. s. Ernst
bad mig göra det, och så kom hon nästan dag-
ligen. Hon erbjöd sig att läsa för honom, det
brukade jag annars göra. För öfrigt var det allt-
jämt jag, som uppmanade henne att hålla honom
sällskap, följa oss på våra promenader; det föll
mig aldrig in, att det skulle gå som det gick. I
början lät han henne passa upp sig, hämta plai-
den eller kuddarne, lämna honom det ena och
det andra, men sedan blef han otålig och miss-
tyckte, om horç behandlade honom som sjuk.
»Hon upphörde genast, men jag gjorde det inte,
jag kunde aldrig tänka mig honom annat än som
sjuk, lite bättre, gudskelof, men alltid sjuk, alltid
hänvisad till min vård. Jag hade behandlat ho
nom på samma sätt i femton år, ack mycket
längre, alltsedan han var född, och nu tyckte han
på en gång, att jag pjåskade, att jag öfver-
dref. »Att mamma inte kunde förstå, att han nä-
stan var alldeles frisk!» Jag trodde, att det var
någon ny form af retlighet i lynnet, jag kunde
inte fatta, hvarför jag inte längre fick passa upp
honom, som jag alltid gjort, inte en gång räcka
honom ett glas vatten, när Agnes Strömer var
inne. Jag förstod slutligen, att det var, för att
inte hon skulle betrakta honom som sjuk!»
Fru Berg, som i början trott, att det skulle bli
en af dessa vanliga berättelser om fullkomligt
tillfrisknande, hon så ofta hört, omtalas för att
uppmuntra henne, under det hon inom sig tänkte:
hvad hjälper det, att hennes man blifvit frisk, om
min inte blir det, märkte nu, att hon skulle få
höra något annat.
Öfverstinnans röst darrade af rörelse, de fina
dragen hade fått något hårdt och stelt i uttrycket.
Med den samhörighetskänsla, som gör, att de fle-
sta, som lida, lättare deltaga i andras lidande
än i deras glädje, lade fru Berg sin hand på öf-
verstinnans och smekte den sakta.
Öfverstinnan svarade, som om den unga kvin-
nan yttrat något:
»Ja visst, men jag borde bara varit glad och
lycklig, och det var jag också. Han kunde långa
stunder sitta och tala med mig om henne, hur
förtjusande hon var, hur olik alla andra unga
flickor, han hade verkligen aldrig frågat efter nå-
gon förr, och det var nog också det, som gjorde,
att detta kom så plötsligt, utan förberedelser! Flere
gånger tackade han mig »för den bästa idé, jag
haft i hela mitt lif,» den att öfvertala honom att
låta henne sjunga för sig. Han ville inte resa
hem till Sverige denna sommar, han ville försöka,
hvad Davos kunde göra för honom. Det hade
han aldrig förut velat ! Nu sade han, att han må-
ste bli frisk, han kände, att han skulle bli det!
Han ville inte tala med henne, förrän han var
alldeles säker på, att han var fullkomligt åter-
ställd: han visste, att denna vinter gjort honom
så oändligt mycket godt, men först när vi kommo
tillbaka från Davos, skulle han fråga vår läkare
om hans uppriktiga åsikt, om han hade rättig-
het att tänka på sin lycka, binda någon vid sig.
Jag satt och hörde på, som jag så ofta hört på
andra af hans sangviniska framtidsplaner, som det
tyvärr endast velat den minsta lilla oförsiktighet
till, ibland endast en plötslig temperaturväxling,
en fläkt, för att på en gång nedslå och krossa.
Jag tänkte inom mig: ack det går så med detta
också, under det jag satt där och hjälpte honom
att måla framtiden så ljus och vacker, som han
drömde den. Men han fick rätt. När vi på hö-
sten lämnade Davos och foro tillbaka till Nice,
där familjen Strömer skulle tillbringa vintern, blef
vår doktor alldeles förvånad öfver Ernst. Han
hade tilltagit i vikt och orkade gå långa stunder.
Jag mätte som vanligt hans temperatur hvarje af-
ton, och det var mycket sällan, och då endast
helt obetydligt, som den gick öfver det normala.
Doktorn undersökte honom och sade, att högra
lungan var fullkomligt frisk, och att endast en
högst obetydlig förtätning återstod i den venstra.
Han sade alldeles detsamma till mig, då jag ta-
lade enskildt med honom, jag trodde inte, att han
sagt Ernst hela sanningen. Ja, det var nästan
en underbar förändring till det bättre, och om
inte något särskildt stötte till, var han öfvertygad
om, att Ernst efter ännu denna vinter skulle va-
ra fullkomligt återställd. Rådde honom emeller-
tid att vara mycket försiktig och under några år bo-
sätta sig i södern; inte ens Rivieran var nödvändig,
han kunde slå sig ner i Rom, på Capri eller hvar som
helst, hinsidan Alperna. Jag skall aldrig^ glömma,
hur lycklig jag var. Min son skulle bli återställd!
Doktorn hade sagt, att utan den vård Ernst fått,
han nog aldrig skulte kunnat komma sig, de många
årens ångest och oro hade således ej varit för-
gäfves ! Det var som om ett järnband lossat kring
mitt hjärta, jag grät af glädje och tacksamhet!
»Samma dag friade Ernst.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Meddelande.
Som våra läsarinnor erinra sig, utfaste
Iduns redaktion i förliden oktober manad
ett pris af hundra kronor
för den bästa uppsats, som inom arets ut-
gång insändes, utredande följande fråga;
Hur skall ett ensamt svenskt fruntimmer
praktiskt och billigast möjligt ordna
en resa till den stundande Chicago-utstä/lnin-
gen, omfattande med vistelsen på platsen en
tid af sex veckor?
Under den utsatta tiden anlände fjorton
täflande skrifter, bland hvilka, efter grund-
ligt och oväldigt öfvervägande, den med
signaturen »Traveler» försedda ansågs
bäst hafva löst uppgiften och alltså tillde-
lades priset. Vid den bifogade namnse-
delns brytande befanns denna uppsats vara
författad af herr Gustaf Gullberg,
Stockholm, hvilken â vår byrå äger att
lyfta prisbeloppet.
Ännu en af de täflande skrifterna, bä-
rande författarmärket »En svensk kvin-
na», har synts oss äga afsevärda för-
tjänster, hvilka vi härmedels velat gifva
ett offentligt erkännande, om de ock ej
kunnat erna det utfästa priset.
Vi begynna här nedan införandet af hr
G. Gullbergs (Travelers) prisbelönade
uppsats:
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
