Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 27 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 IDUN 1893
att nu hålla mig till »Moster Gustafvas» matt-idé,
så trots att den talrika barnskarans pappa fann den
»urstilig» och hans välvilliga ungdom jublade i kapp
med den påhittiga mostern, tillåter jag mig en in-
vändning.
Hade inte skinnet af den gamla muffen (att den
var gammal, bevisar dess storlek), fodradt med »en
potatissäck», passat bättre ihop med en helt besked-
lig, enkel bård af mörk filt? Förutsatt att nu muf-
fen skulle användas till mattal Några cm. grof filt
står i ett helt annat pris än gammal brokad. Kunde
inte moster Gustafvas brudkjol kommit till mera
heder än att blifva kant åt det gamla ruggiga skin-
net? Det hade varit mera praktiskt att köpa ny
filt och att af brudkjolen af »tjockt sidenliknande
tyg med inväfda bjärt röda rosor och blå förgät-
mig-ej» ha åstadkommit ett vackert, artistiskt arbete.
Hur ful, rent ut, är inte sammansättningen af svart
skinn, sidenliknande brokad och tjock trefärgad ull-
snodd. Men gammalt siden är, som sagdt, en vara,
som står högt i pris, som anses för ett verkligt
»fynd» att komma öfver och lämpar sig till sällsynt
vackra arbeten.
Verkligen trodde jag inte också, att vi voro så
långt hunna, att vi hvarken broderade med pärlor
eller sydde hårarbeten! Hu då!
Det är inte min afsikt att såra någon, det skulle
göra mig allt för ondt. Min mening viile jag blott
ha fullt uttalad : smakriktningen måste rättas I
Om vi kasta en blick på andra landets kvinnor,
på deras arbetsduglighet och på halten af deras ar-
beten, så möta oss helt andra syner. De engelska
kvinnornas energiska driftighet och förträffliga och
solida results! slå en med beundran. Holländskan
och schweitziskan äro kända för praktisk duglighet
och rika produkter däraf, belgiskan berömd för
handafärdigbet, särskildt i spetsknyppling. Österlan-
dets dotter — kvinnan utan högre odling — söm-
mar sina konstrika broderier i silke och guld. Och
hvem öfverträffar fransyskans kvicka fyndighet och
uppfinningsrikhet, hvem hennes fiffiga fingrar, hennes
förmåga att af det minsta kunna göra underverk?
Se henne, från den förmögna damen ner till handt-
verksdottern, se henna vrida till en rosett, kokett
knyta ett band, arrangera en mössa, en hatt, hur
blir inte allt hvad hon för emellan sina fingrar
smakfullt och elegant!
Svenskarne skyllas ju för att vilja efterhärma
de stora kulturländernas seder och bruk, att vilja
tillägna sig allt möjligt — ondt som godt! Kanske
kan detta vara en svaghet, men det innebär ock
en styrka.
Detta att kunna tillägna sig, snabbt tillgodogöra
sig, visar en känslighet för intryck, som är att be-
akta och gilla, Knnna och böra ej våra kvinnor
med fog uppmuntras att förvärfva sig andra länders
rika konsterfarenheter i slöjd och handarbeten ? Den
svenska kvinnan besitter en seg energi och märg i
viljan. Med de förutsättningar hon äger står det i
hennes eget skön att vinna hvad som felas henne.
Men nu hör jag eder otåligt ropa: och allt detta,
bara för det »moster Gustafva» slaktade sin gamla
omoderna muff och gjorde en matta däraf; för att
unge »Kirre» af kokerskan grälade sig till några
struntsaker, som onekligen passade bäst åt »my-
rorna», och fick ett bordkrocket däraf; för att »Ella»
ville belamra spelbordet med dussintals små lappar
och »Finskan» förvara sina specerier i broderade
påsar, »Essy» spatsera i sina förfäders gehäng, »Vain-
queur» lägga konfekt i buteljbolster och »F. S. —
last but not least — brodera kamfodral och cigarr-
etui med sin kärestas hår i korsstygn ! !
Ja — bara därför! Bara därför, att dock vår
smak är oss gifven som en vårdare af det sköna
inom och utomkring oss och att vi måste tukta den
till att noga sköta detta sitt kall. Kedan en forn-
tida vis, den gamle Platon, skrifver:
»Detta är den rätta vägen Ull kärleken, som man,
ensam eller förd af en annan, måste beträda: att
man utgår från de enskilda sköna föremålen och,
för att nå det högsta sköna, alltjämt stiger uppåt
liksom på trappsteg, från de kroppsligt sköna tingen
till de sköna sederna och handlingarna, till dess man
slutligen lär känna själfva det skönas idé!»
Ursula.
—
Tomma äro alla ställen i världen för den
okunnige.
Hinduiskt ordspråk.
Det är lättare att stifta fred inom Europa
än att bilägga en tvist mellan tvä kvinnor.
Ludvig XIV.
»Maten är halfva födan».
Ett realistiskt inpass
af
Ellen Bergström,
in läsarinna, hvad är det, som enligt
din mening skapar hemtrefnaden ?
Penningm skall du ej tveka att
svara, så vida du hör till de många
husmödrar, som knoga och knoga
för att få debet och kredit att gå i hop.
Har man Fortunatus’ pung, menar du, ingen
konst då att göra hemmet trefligt, själf vara
vid godt mod och för man, barn och tjänare
hafva allt efter deras önskan. Men jag ber
dig, som var så snar att svara, titta för ro
skull in hos de rika, och du skall få se, att
penningen ensam »verkar det visserligen icke. »
Kanske mötes du just där af grälande tjä-
nare, missnöjda barn, af en under det stora
och myckna lika nedtyngd husmoder som du
själf under brödbekymren, af en gnatig och
retlig äkta man. Och i hur många rika hem
går ej den farliga sjukdomen spleen — leds-
nadens, öfvermättnadens och ledans sjukdom
— ; huru oftagömma de ej det, som engels-
mannen kallar »the skeleton in to house» ;
något hemskt, en olycka, något som behöfver
försonas, men svårligen låter sig försona, som
aggar midt under festvimlet, som plötsligt
stinger till midt i glädjen . . . Men låtom oss
ej förirra oss in på det tragiska!
En mera idealistiskt anlagd natur, som
framför allt icke känt bristen på nyss
nämnda vara, men så mycket mer på denna
ljufva känsla af öfverensstämmelse med om-
gifningen, som tycker sig ensam och oförstådd,
hör jag på min fråga svara: sympatien. Ja
visst, ja visst, det kan ej nekas, att den spe-
lar en viktig roll för lyckan, men till så höga
ting som till den Guds gåfvan var det nu
egentligen ej meningen att detta lilla kåseri
skulle svinga sig — det vill endast helt an-
språkslöst röra sig kring en af de afdelningar,
som sortera under lyckan: hemtrefnaden.
Utan att emellertid vilja underskatta vare
sig penningen eller sympatien, äfven såsom
medverkande för underafdelningen i fråga, och
väl vetande, att andra faktorer också böra
tagas med i räkningen, vill jag här för min
del som ett af de allra viktigaste bidragen
till hemtrefnaden framhålla: ett godt hord och
angenäma måltidsstunder.
Missförstå mig ej! Det är icke läcker-
gommarnas af aptitretande medel, sällsynthe-
ter för årstiden eller klimatet, gamla viner
m. m. öfverfyllda bord, jag menar — jag
vill visst icke uppmuntra vare sig finsmakeri
eller fråsseri och vet nogsamt, huru långt
sådant kan urarta — men hvad jag menar
är det bord, där den välsmakande, tillräckliga
och sunda spisen vittnar om husmoderns om-
sorg, intresse, förstånd och insikter. Jag vå-
gar påstå, att samtliga hemmets medlemmars
hälsa, goda lynne och trefnad äro i hög grad
beroende af huru frun i huset uppfattar sin
ställning till matfrågan, linru pass hemma-
stadd hon är i den kulinariska vetenskapen.
Det låter mycket lågstämdt detta, och du
tvekar att gifva mig rätt. Men jag ber dig:
betrakta då mannen, när han på middagen
kommer hem från det tröttande arbetet, må-
hända nedslagen af någon motgång eller för-
tretlighet, och hans blick faller på det väl
dukade bordet, där redan rostbiffen ångar
emot honom och ölkannan skummar. Ljusna
ej hans drag? Får han ej liksom lif på
nytt, och äro ej snart alla obehagliga intryck
utplånade, tröttheten försvunnen och ett gladt
samspråk i gång, under det hustrun skär för
åt honom den ena saftiga köttskifvan efter
den andra. Månne hon ej ock vid dessa
tillfällen får höra månget smeksamt, upp-
muntrande ord, som upplifvar hennes lynne
och gör henne godt djupt in i själen. Och
är icke detta också rätta tillfället för henne
att få honom gå in på någon hennes önskan
eller älsklingsplan? Men tyst, tyst, låtsa ej
om det! För den tjuguåriga kvinnan låter
det som en paradox: »vägen till din mans
hjärta, går genom hans mage,» men den er-
farna trettioåriga har ofta nog fått besanna
orden.
Se honom i stället, då biffsteken har något
besläktadt med guttaperka, och hör kvickheter
sådana som: »till det här skulle behöfvas en
ångsåg»; se den stackars hustrun kämpa mot
tårarna och göra det ena fruktlösa försöket
efter det andra att öfvervinna den tryckande
tystnaden, och du skall ej längre tveka att,
hvad hufvudpersonen i familjen angår, gifva
mig rätt, tusen gånger rätt.
Tillstå vidare, att det är ett nöje, som för-
sätter både mor och barn i godt humör, då
den matfriska barnskaran vid frukostbordet
sätter i sig den kraftiga chokladen och de
hembakta skorporna eller äggen och smörgå-
sarna. Då de därpå med lustigt mod, glada
och ifriga, rusa till skolan, erfar då ej mod-
ren en känsla af belåtenhet öfver att i sin
mån hafva motarbetat blodbrist, håglöshet
och kraftlöshet hos dem? Säkert skola de
arbeta med lif och lust!
Stackars de barn, som i sista minuten, medan
deras mamma kanske ännu sofver efter föregå-
ende aftons festtillställning, få framslängd åt sig
en skål brännhet välling eller en kopp dåligt
kaffe, som de ej hinna dricka ur. Huru skola
de reda sig med skolarbetet? Följa vi dem,
skulle vi nog få se dem sitta likgiltiga, från-
varande och dåsiga under lektionstimmarna.
Barnen själfva veta ej, hvad som går åt dem,
de höra ej med öronen och se ej med ögonen
— men det är hunger. En läkare berättade
mig, hur han tillkallades i ett hus, där dottern
tynade bort. Hans vana blick upptäckte
svält, »gentil svält».
Och du själf, i huru olika stämning för-
sätter dig ej om morgonen det starka, ren-
smakande kaffet mot det slags dekokt, som
nog litet hvar af oss en och annan gång fått
göra bekantskap med, som skall föreställa
kaffe, men i själfva verket är en parodi
därpå! Af det förra mår du väl och känner
dig upplifvad, af det senare blir du sur till
lynnet och får magsyra.
(Forts. o. slut i nästa mr.)
Ur notisboken.
Camilla Collett, den frejdade norska
författarinnan, hvars bild Idun förliden som
mar tecknade för sina läsarinnor, fyllde i mån-
dags i Kristiania 80 år och var med anledning
häraf föremål för stor hyllning. Hon fick under
dagens lopp mottaga hundratals lyckönskningar i
form af telegram och blommor från in- och ut-
landet äfvensom mångfaldiga andra bevis på sym-
pati. Kl. 2.15 satte sig ett långt, uteslutande af
kvinnor bestående festtåg i rörelse till författa-
rinnans bostad, hvarest hon, omgifven af barn
och barnbarn, upprepade gånger måste visa sig
i fönstret. Därefter uppvaktades hon af en de-
putation, hvarvid fru Ullman till författarinnan öf-
verlämnade en praktfull, stor blomsteruppsats från
Kristianias kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
