Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. 27 januari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 31
Studentersamfundet gaf senare en fest, som be-
vistades af så många deltagare, som lokalen kunde
rymma. Många kunde icke få biljetter till festen.
Under festens gång talade prof. Dietrichson och
fru Ragna Nielsen för författarinnan, som tackade
för de för henne uttalade lyckönskningarna. Fe
sten var ytterst animerad.
Kl. 9.30 företogo studenterna ett fackeltåg till
författarinnans ära, hvarjämte de för henne ut-
bragte ett »lefvel»
Fru Collett hälsade de förbipasserande studen-
terna från sitt fönster. Vid Wergelandsmonumen-
tet, förbi hvilket fackeltåget äfven passerade, fort-
sattes ovationerna.
Afliden konstnärinna. 1 lördags på för-
middagen afled å Sofiahemmet härstädes efter en
genomgången operation genre- och landskapsmå-
larinnan Virginia Larsson, uti en ålder af 48 år.
Hon var född i Stockholm 1844 och studerade vid
konstakademien härstädes, men erhöll äfven pri-
vat undervisning i landskapsmålning af E. Bergh
och i akvarellteknik af Egron Lundgren. Hon
uppträdde första gången 1868 med ett landskap
på akademiens utställning; härefter begaf hon sig
till Frankrike och Italien samt uppehöll sig i,fem
år i Rom, ifrigt sysselsatt med konststudier. Åter-
kommen till fäderneslandet utställde hon flere
utsikter i akvarell från denna sin färd. År 1884
besökte hon Spanien.
Hon har utfört ett stort antal landskap, genrer
och karaktärshufvuden i akvarell. Af dessa hafva
många varit exponerade i våra’ konstföreningar.
*
1 den höga åldern af 99 år har i Paris af-
lidit mrs Tevis, mormoder till härvarande engelske
minister sir Francis Plunketts fru.
*
Kvinnofrågan i Österrike. En kvinnosak-
förening har bildats i Österrike. Enligt österriki-
ska lagen får icke någon förening existera utan
regeringens sanktion. Efter många svårigheter
hafva stiftarna af den nämnda föreningen lyckats
erhålla denna sanktion, och den höll den 21 den-
nes sitt första möte i Wien.
Teater och musik.
Kungl. operan har utan all gensägelse gjort ett
lyckligt grepp genom att återupptaga Aubers ypper-
liga opéra-comique »Fra Diavolo», hvilken i mån-
dags afton i ny uppsättning gick öfver scenen
under hr Hennebergs ledning. Den fulltaliga pu-
bliken försattes i den angenämaste stämning och
gaf denna uttryck genom mindre vanligt enhälliga
applåder och rik blomsterhyllning. »Fra Diavolo»
verkar ännu föga föråldrad och intager allijämt
genom sin melodiösa, spirituella musik samt den
verkligt roliga libretton. I måndags var det den
171:a gången den gick öfver vår operascen.
Naturligtvis var kvällen främst hr Ödmanns,
som i den ädle banditens kappa lyckats kläda en
af sina allra bästa såväl vokala som sceniska
skapelser. I de första akterna förmärktes nog
spår af premiérens osäkerhet, hvilket väl knappast
kan förundra, dä man betänker partiets storlek,
men han både spelade och sjöng upp sig för
hvarje scen, och den stora arian i tredje akten
gick med öfverdådig bravur. Lagerkransar och
blommor regnade för hans fötter.
Hans medspelande delade med stor heder af-
tonens framgång. Herr Johansson gaf en alldeles
dråplig bild af den flegmatiske lorden, och fröken
Wolf sekunderade honom godt som lady Kockburn,
om ock komiska uppgifter egentligen ej kunna
sägas ligga för hennes temperament. Fröken
Holmstrand var mycket täck som Zerlina och sjöng
vårdadt och smakfullt.
Herr Lundmarks Lorenzo bar ock vittne om
samvetsgranna studier, som icke saknade sitt er-
kännande. Herrar Brags och Henrikssons herrar
röfvare förtjäna äfven omnämnas.
Som sagdt: framgången var gifven, och utom
hr Ödmann, erhöll, efter första akten, fröken
Wolf en lagerkrans, efter den sista fröken Holm-
strand en präktig rosenbukett.
i morgon lördag gifves symfonikonsert.
K. Dramatiska teatern har ej haft samma lycka
med sitt senaste program som med de närmast
föregående. Georges Ohnets romaner äro, som
det heter, »kända i orten» för sin onaturlighet och
uppstyltning, och hans dramatik visade sig hålla
dessas lofven. »Grefvinnan Sarah» är för öfrigt
endast en direkt dramatisering af romanen med
samma namn. Den tröttsamt långrandiga anrätt-
ningen — på premiéren drog den ut till kl. 11,is
— fick emellertid en mycket vårdad framställning
på Dramatiska teatern både hvad spel och upp-
sättning angår; man vore frestad att säga: allt
för vårdad, i hvarje fall oförtjänt. Fru Fahlman som
den märkvärdigt tjusande grefvinnan framtedde
en briljant apparition och ett rutineradt spel, frö-
ken Seelig en intagande mjukhet i ingenuens roll.
Herr Fredriksson gjorde en fransk general — och
att denne då blef elegant, är onödigt försäkra.
Herr Hillberg var bara öfverste, men skämdes icke
för sig för det, utan gick omkring och brummade
och skrämde den stackars hr Palme (Léopold Fros-
sard) alldeles förskräckligt, tills denne mot slutet
tog mod till sig och själf morskade upp sig. Herr
Skånberg tog sig ypperligt ut i franskt rödbyxad
uniform och spelade med värme. Publiken förblef
dock hela tiden kylig, och »Grefvinnan Sarah» har
nog redan vid detta laget spelat ut sin roll i
Stockholms teatersalonger.
Litteratur.
Skrifkonstens historia. Med denna titel har ett
läsvärdt och underhållande arbete utsändts i bok-
handeln, omfattande en öfversikt öfver skrifkonstens
utveckling från äldsta till senaste tid, hvarvid sär-
skildt afseende fästs på vårt nuvarande alfabet. Det
är ett utdrag från olika forskare och författare, som
verkställts af tvänne inom detta fack högeligen kom-
petenta personer, bröderna Otto och John Påhlman,
de kände föreståndarne for det välrenommerade Han-
dels- och skrifinstitutet härstädes. Det lilla arbetets
värde förhöjes genom talrika illustrationer och jäm-
förelsetabeller samt en i sin helhet vårdad typogra-
fisk utstyrsel.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
mråten lättade hjärtat. Som hon låg där med an.
^r siktet doldt i händerna, kände hon så små.
ningom, hur ett stilla lugn bredde sig öfver hen
nes kvalda själ, och förunderligt styrkt af denna
bön utan ord reste hon sig. Hon. tyckte sig icke
längre så öfvergifven, kammaren föreföll henne
icke mer dyster. Hon tog upp sångboken och
började efter siffertecknen sakta sjunga den vackra
melodien. Snart kunde hon den, och hon sjöng
den om och om igen. Så gick hon bort för att
taga bibeln, som hon också sett bland böckerna,
och satte sig att läsa ett kapitel.
Plötsligt for hon upp förskräckt. Det bultade på
dörren till skolsalen. Hon lyssnade. Bultnin-
garna blefvo starkare, och hennes ängslan steg.
Genast stod för henne, hvad hon hört flickan på
stationen och äfven postiljonen berätta. Gud, hvad
kunde det vara!
Hon hörde några svordomar och trefvande steg.
Hon hade dragit sig längst in emot kakelugnen
och hade ögonen fästa på fönstret. Hon kände
benens vikta under sig, då hon såg ett skäggigt
ansikte trycka sig mot rutan och hörde en grof
röst skrika:
»Det var då också hin, att hon inte kan öppna,
när hon är hemma. Jag vill henne ingenting ondt,
bara tala vid henne.»
Darrande gick Kerstin genom det kolmörka
skolrummet ut och låste upp dörren. Karlen klef
in och följde henne in i kammaren. Det var en
grof, smutsig en med yfvigt hår och skägg. Ker-
stin såg på honom, utan att säga något.
»Ja, hon behöfver min själ inte darra på det
där viset. Jag har ingenting elakt i sinnet. Men
jag gick förbi, och då hörde jag henne sjunga,
och som jag visste, att den nya skolmamsellen
kommit i dag, tänkte jag säga henne ett ord. Se
jag heter Pettersson och bor här uppe i skogen
och har två ungar, som gå i skolan. Men jag
vill inte att dom ska lära sig något nvmodigt,
som hon, som nu är sjuk, försökte tratta i dom.
Inte några tocka där visor inte. Mycke religion
ha vi nog inte här, men det lilla som finns vill
vi ska vara af rätta slaget. Alltså tyst med
kvintileringarna för barnen, annars tar hus i
helsike. Vi vill inte ha med katoliker att göra, så
mycket hon vet det. Och nu går jag, och hon
ska inte vara rädd, för hon ser hygglig ut, och
så skall jag hjälpa henne med att stänga luckorna,
för det kan nog vara bra det. Godafton.»
Han gick, och väl utkommen, slog han verk-
ligen till luckorna, som Kerstin hastigt skrufvade
igen. Så skyndade hon ut och läste’ dörren.
Hon var så uppskakad, ett hon darrade som ett
asplöf och nervöst började tårarne flöda. Men
med viljeansträngning samlade hon sig och bäd-
dade soffan, där hon skulle ha sin liggplats. Hon
bredde ut framför glöden i kakelugnen de präk-
tiga linnelakan, som hon fått med sig hemifrån,
en sista återstod af det forna välståndet. Hennes
tankar gingo till modren där borta i den lilla
staden. Nej, hit finge hon ej komma, ja, hon
skulle ej ens få veta, hur hennes flicka egentligen
hade det. Då skulle hon bli bjärtängslig.
Innan Kerstin gick till sängs, sjönk hon åter
på knä, och styrkt af den tysta bönen, slumrade
hon snart in i den ensliga kammaren, medan
skogen susade för stormen och regnet föll i ström-
mar därutanför.
TREDJE KAPITLET.
Kerstin spratt upp ur sömnen tidigt följande
morgon af några sakta knackningar på dörren till
skolsalen. Hon skyndade upp och öppnade. Det
var ett par små flickor och en gosse, som dry-
pande af regn stodo utanför på trappan.
»Så tidigt ni komma, barn!»
»Ja, vi skulle sopa skolsalen.»
»Jaså, stig då in och börja. Jag kommer strax
ut och hjälper er.»
Hon klädde sig i hast och gick ut till barnen.
De både flickorna fäktade sig svettiga med hvar
sin lång damborste, under det gossen förgäfves
sökte göra eld i järnkaminen. Barnen sågo litet
skyggt på henne genom dammet, som stod högt
i tak.
»Bruka ni inte göra det här om eftermiddagarne,
innan ni gå härifrån?» sporde Kerstin.
»Nej,» svarade den ena af flickorna.
»Nå, då skola vi börja med det hädanefter.
Och så skola vi stänka vatten på golfvet, så
dammar det inte så mycket. Ha ni ej fått lära
er det?»
»Jo.»
»Nå hvarför göra ni det inte då?»
Intet svar.
»Hvad heta ni?»
»Stina .. . Anna!»
»Godt, och du lille därborta?»
Pojken blåste ner i kaminen, så att askan rök
om honom.
»Nå hörde du inte, hvad jag frågade?»
»Olof.»
»Så skynda er då, Stina och Anna och Olof,
och när ni väl uträttat ert arbete, så knacka dä
på dörren in till mitt rum, skall jag bjuda er på
en kopp kaffe.»
Då Kerstin gått in till sig^hörde hon, hur bar-
nen började samtala med hvarandra.
»Hon ä’ visst snäll,» sade ena flickan.
»Ä, hon gör sig bara till,» svarade pojken. »Vi
ha kommit öfverens att inte lyda henne. Kanske
ger hon oss smörj, och då skall hon få se på
annat, det har min stora bror sagt.»
»Men kanske hon är snällare än den andra
mamsellen?»
»Sopa på nu, Stina, få vi kaffe.»
Efter en stund knackade flickorna på dörren till
Kerstins rum. Hon kom ut.
»Jaså, ni ha slutat. Då skola vi se, hur ni
gjort ifrån er ert arbete. Nej, mina små flickor,
det här är inte ordentligt. Soporna ligga kvar
här och där. Tag bort dem också.»
Flickorna togo ånyo, utan att säga något, fatt
på borstarna, då Olof ropade:
»Gör det inte, töser, gör det intel»
»Hvad sade du, Olof?» frågade Kerstin allvar-
samt.
Pojken teg.
»Fy skam, min gosse, att säga så. Vill du inte
bli god vän med mig?»
»Nej I»
»Hvarför det då?»
»För det är inte roligt att gå i skolan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0035.html
