Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 3 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 35
©d? i liöens sorlanåc lirtö.
©d? älfren log, od? lefte
©d? talöc för säf od? !ust
Den fagra syn, som smefte
ITCirt lönliga lust.
££u binöcr jag srärö ri& stöa
©d? sfrufrar brynja å barm —
Itu »ill jag på allrar striöa,
På allrar pröfra min arm;
Darber fonungars reöerlife,
Som intet fan stå emot,
©d? lägger mitt fonungarifc
^ör färestans fot.
Jitdï j§trimaleid.
Diskretion.
iflästan alla människor föra ordet diskretion
jkf på tungan, men icke alla tyckas ha ett
0 riktigt begrepp om hvad ordet betyder.
Det uppfattas olika af nästan hvar och en,
som använder det, och ej sällan måste uttryc-
ket tjäna till att bemantla fel, som man vill
låta framstå som förtjänster. Diskretion kallas
det, om man är frånstötande, kall, utan ett
deltagande ord, utan en vänlig fråga efter an-
dras intressen. Huru annorlunda är däremot
ej umgänget mellan människor med bildning
ocb bjärta. Dessa veta, hvad diskretion vill
säga, just därför att de kunna sätta sig i
andras ställe.
Men hvad är då egentligen diskretion, denna
vida mantel, som så bekvämt omhöljer oss
och likväl, allt efter sättet hvarpå vi bära den,
kan låta oss synas så frånstötande eller till-
dragande? Det latinska uttrycket betyder:
»Hvad som är fullkomligt afsöndradt» — och
den, som är diskret, vet att med riktig takt
skilja på, hvad som hör till nästans område
och hvad som hör till hans eget, och skall
aldrig i ’tal eller handling öfverskrida denna
gräns. Här är ej något utfrågande efter fa-
milj- och förmögenhetsförhållanden tänkbart,
intet förhör öfver det förflutna, hvarvid den
andre sitter som på sträckbänk, ehuru han
kanske ej på grund af sin underordnade ställ-
ning kan undvika frågaren. Här kan ej före-
komma någon oönskad förtrolighet, intet med-
delande om saker, som vi kanske hellre icke
vilja veta, eller som åtminstone äro oss lik-
giltiga. Diskretion är takt, d. v. s. känslan
af, huru mycket välvilja och förtroende vi kunna
vänta af andra, och huru mycket intresse vi
kunna påräkna för egen del. Den diskrete
skall ej utan tillåtelse läsa ett främmande, om
än öppet liggande bref, emedan andras egen-
dom är för honom fullkomligt afsöndrad, d. v. s.
helig. En diskret människa skall hvarken
pladdra om de hemligheter hans vänner an-
förtrott honom eller låna ut de böcker, han
själf fått låna. Diskreta människor skola ej
göra någon anmärkning öfver vår klädsel, skola
ej säga oss, hur illa eller bra vi se ut, och
ej fråga efter vår ålder. De sätta sig icke
bredvid oss, om vi önska vara ensamma med
en vän, med vår fästman eller fästmö, och
ännu mindre begagna de utan vår tillåtelse
oss tillhöriga saker, såsom det hände några
af mina vänner, att de vid en bjudning hos
grannarne fingo äta på sin egen servis, som
deras jungfru, dem ovetandes, lånat ut åt
grannens.
Diskretion är en finkänslighet, som kan vara
medfödd, men som äfven kan läras. Den hör
till bildningen, liksom ett godt gehör bör till
musiken. Diskretion torde korteligen kunna
sammanfattas i tänkespråket: Allt hvad I viljen
människorna skola göra eder, det gören I ock
dem.
A. L.
—<5389-*—
Öfverflödig.
En berättelse från Rivieran
för Idun af Bust Boest.
(Ports. o. slut fr. föreg. n:r.)
»Hon var icke svår att vinna, hon hade älskat
honom från första ögonblicket, den dagen då jag
förde dem tillsammans. Föräldrarne däremot hade
betänkligheter, de voro rädda, att Ernsts sjukdom
ej var fullkomligt häfd, och de sökte öfvertala sin
dotter att afstå från honom. Men det ville hon
inte, inte på några villkor, sjuk eller frisk, det
var detsamma ! Det enda de utverkade var, att de
unga skulle vänta ett år med bröllopet, så att
man kunde vara riktigt säker på, att förbättrin-
gen ej varit skenbar. Det var heller inte något
lätt år! Ernst hade alltid förut varit mycket oför-
siktig, nu slog han om och blef till den ytterli-
gaste grad rädd och försiktig om sin hälsa. Det
behöfdes endast, att hans fästmö sade: »Gör det
för min skull», för att han genast skulle göra det.
Det hade jag aldrig fått honom till. Det är en
egendomlig känsla att se, hur en sådan där liten,
främmande flicka, man knappt känt några måna-
der, får ett allt större och större inflytande öfver
någon, för hvilken man varit allt, som man skött
och vårdat i nära trettio år.
»Ernst talade ofta om för mig, hur mycket Ag
nes höll af mig, hur hon var fästad vid mig, jag
märkte det aldrig. Han hemödade sig vara sig
alldeles lik emot mig, och jag försökte tro, att
jag kunde bli detsamma för honom som förut,
att det i själfva verket endast »var en till, som
älskade och skämde bort honom», som han bru-
kade säga. Ja, för honom ! Han var så fullkom-
ligt lycklig med henne! Men inte för mig. Han
var så fullkomligt lycklig — utan mig!
»Han intalade mig, att jag naturligtvis skulle bo
hos dem, ja, jag hade väl egentligen aldrig tänkt
mig något annat, aldrig drömt mig möjligheten,
att Ernst och jag inte skulle vara tillsammans!
Han fick henne att säga några vänliga ord, som
hon naturligtvis inte kunde mena: man brukar ju
i allmänhet inte anse det för en så stor lycka att
ha sin svärmor boende i huset, och hvarför skulle
just hon utgöra ett undantag? När det emeller-
tid blef bestämdt, att bröllopet skulle äga rum på
våren, beslöt jag mig för att tillbringa sommaren
i Sverige. Jag ville inte störa dem den första ti-
den. Jag borde tagit steget fullt ut och förklarat,
att jag på inga vilkor ville slå mig ner hos dem,
men jag kunde icke, det var mig alldeles omöj-
ligt att lefva utan Ernst. Jag håller af mina an-
dra barn också, men jag har varit så mycket
skild från dem. Han hade alltid behöft mig mest,
och därför har han väl också blifvit mig kärast.
Jag afgudade honom, och man får inga afgudar
ha! Således lofvade jag honom att komma till
dem i Rom tidigt på hösten, och så reste jag.
Jag längtade efter honom, så jag blef sjuk, men
när jag skref till honom, nämnde jag inte ett ord
därom, det är jag glad för, så det var inte af
medlidande, han bad mig komma. Han trodde
helt enkelt, att det skulle gå för sig, att vi alla
skulle känna oss så glada och lyckliga tillsam-
mans. Jag for ner till dem. Just i dag en må-
nad sedan kom jag till Rom. De togo emot mig
vid stationen, han såg så frisk och lycklig ut, och
så stolt öfver sin hustru och deras vackra hem.
Hon försökte vara vänlig och visa sig riktigt kär-
leksfull mot mig, men jag såg nog, att hon var
svartsjuk på mig; hon tyckte inte om, att jag
gjorde det ringaste för Ernst, hon ville göra allt
själf, och hon var rädd, att jag skulle få ett allt
för stort inflytande på honom, kanske därför att
hon sett, hur oändligt mycket vi förut varit för
hvarandra. Jag intalade mig, att det var helt na-
turligt, att hon inte tyckte om mig, det kunde ej
vara så angenämt att ha en gammal gumma bos
sig i huset, när man är nygift, men jag försökte
verkligen att vara så litet besvärlig som möjligt.
Jag undvek också att vara ensam med Ernst för
att inte reta henne. Han korn emellertid upp till
mig på mitt rum hvar dag och satt hos mig, men
det föreföll mig på en gång, som om vi ingenting
hade att säga hvarandra; han satt tyst och nic-
kade till mig, och jag smålog åt honom, men vi
hade, som sagdt, ingenting att säga hvarandra.
Jag märkte, att han satt och lyssnade efter hen-
nes steg, och jag förstod, att han längtade efter
henne. Jag bad honom gå till henne, inte lämna
sin hustru ensam, och då kom det öfver honom en
känsla, af att han försummade henne, och det be-
höfdes ingen vidare uppmaning. Jag vill inte säga,
att hon var ovänlig mot mig, visst icke, men
ogrannlaga; jag fick inte uträtta den minsta lilla
småsak för honom, utan att hon genast sade:
»Det skall jag göra, inte skall mamma ha besvär
med det.» Liksom jag inte gjort det och tusen
andra mycket svårare saker, innan han ens anat,
att hon fanns till i världen. Det var nog inte
lätt för honom heller, han var rädd att stöta
henne, om han tog emot det ringaste af mig.
En dag, då det regnade och var kallt, sade han,
att han inte skulle ha något emot en äggtoddy.
Jag gick ut för att laga till den, som han tyckte
om att ha den och var van vid. När jag fått äg-
get färdigvispadt, gick jag in med det i hans rum,
där han satt och skref. Hon var naturligtvis där,
det var hon alltid, och just som jag kom inom
dörren,. räckte hon honom ett glas. Jag såg ge-
nast, att det var mycket för mycket socker i tod-
dyn och att den var mycket för lite vispad. Men
han tog det i alla fall, han, som brukade vara så
noga, och påstod, att jag skulle dricka ut det an-
dra glaset, det jag gjort i ordning, det skulle göra
mig godt, det var ett riktigt toddyväder! Och så
skålade han och klingade med mig !
»Men jag kunde inte, inte om det gällt mitt lif.
Jag ställde glaset ifrån mig och gick upp på mitt
rum. Jag hade sett den triumferande minen i
hennes ansikte, inte en gång till det dugde jag
mera !
»Efter en stund kom Ernst upp till mig och frå-
gade, om jag var ledsen på honom ; jag måtte väl
veta, hur mycket han höll af sin gamla mamma,
som han aldrig kunde visa tillräcklig tacksamhet
och kärlek. Jag förstod väl, att han bara inte
velat såra »lilla Nettan» (det var så han alltid
kallade Agnes) i sin busmoderliga stolthet.
»Ja, jag förstod så väl, att hans hustru var
svartsjuk på mig.
»Nå, är mamma då inte svartsjuk på henne,»
svarade han skrattande, »så kan det gå jämt
upp?»
»O, den natten, som följde, o, de tankarne!
»Svartsjuk, svartsjuk, ja det var jag. Jag en
gammal människa, svartsjuk på henne, därför att
hon gjorde min son lycklig, jag, som inte bedt
om, inte önskat något högre än att få se honom
lycklig! Var det kärlek? Nej, egoism, egoism!
Jag ville, att han skulle vara lycklig, men genom
mig, jag kunde ej bära att ej vara allt för ho-
nom, liksom en mor kan vara allt, när hustrun
kommer. Jag hviskade oupphörligt, tills det ringde
i mina öron, stroferna i den gamla, engelska vi-
san :
Min son, min son, tills han fått sig ett vif,
Min dotter, min dotter, i hela sitt lif!
»Han hade fått sitt vif, och han var ej längre
min. Att den andra strofen i visan, den tröstande,
skall gå i uppfyllelse på mig, som den första
gjort, har jag väl knappt rättighet att hoppas, jag
har försummat mina döttrar, så jag har blifvit
främmande för dem — som de för mig. Men
huru som helst, jag måste resa, blefve jag kvar,
skulle jag bara väcka oenighet, störa. Älskade
jag honom, återstod det endast att lämna dem
till sin unga lycka, att låta henne ostörd få fylla
min plats, som blifvit hennes. Jag försökte jäm-
föra min lott med andra mödrars jag känt, som
fått lämna sina söner i den mörka grafven i det
främmande landet och fått lefva lifvet ändå. Jag
kunde lämna min son frisk och lycklig; mina
djärfvas.te förhoppningar om hans återställande
hade gått i fullbordan, och jag grät, som om bjär
tat velat brista, därför att jag var så otacksam,
så afundsjuk!
»Jag sade ingenting till Ernst följande dag, jag
ville ej, att han skulle tro, att det var den till-
fälliga lilla missämjan, som skilde oss åt, det var
det ju heller inte, det låg djupare än så, i min
egoistiska, otacksamma, svartsjuka natur !
»Men han ville inte släppa mig, inte höra talas
om det.
»Kärleksfullare ord än dem han sade mig, tror
jag aldrig en mor hört från sin son. Han trodde
alltjämt, att vi skulle bli lyckliga tillsammans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
