Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 3 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
1893
bad mig bara försöka. Men mitt beslut var fat-
tadt, jag lät inte öfvertala mig. Han hade henne
att bedja mig, han får henne till hvad som helst,
och han fick henne också till det!
»Nej, jag vill inte vara orättvis mot henne, lag
minst af alla bör undra på, att hon vill ha^ ho-
nom för sig själf, utan delning, helt och hållet
för sig själf!
»Men det kostade på mig att märka, att hon
var glad, när jag lämnade Rom. Man vet ju, att
världen hör de unga till, och att det är de gam-
las lott att bli öfverflödiga, men det kostar ändå
på, när man ser det för tydligt — —
»Ja, och nu är jag på väg hem till Sverige för
att bosätta mig där; jag for öfver rivieran för
att helsa på en gammal värdinna, vi bodde hos,
det året Ernst var så sjuk — och återse de stäl-
len, där jag var så–––––-»
Hon bet sig i läppen, och fru Berg visste ej,
om det outsagda ordet var lycklig eller olycklig.
»Inte tänkte jag, när jag började, att jag skulle
berätta hela den här historien, hela min historia
för er, lilla vän! Jag ämnade bara tala om, att
min son blifvit frisk, och så gaf det ena ordet
det andra. Men jag har från första stund känt
rpig dragen till er, och när jag har sympati för
någon, blir jag öppenhjärtig, jag som annars slu-
ter allt inom i mig!
»Det var snällt. Jag märker på den där kys-
sen, att ni också håller lite af mig. Må vi råkas
en gång i lifvet, gladare, lugnare än nu — och
måtte ni få behålla den, ni har kär, det är min
innerliga önskan. Gud signe er!»
Det var, som om fru Berg skilts från en gam-
mal bepröfvad vän, när den högresta, litet fram-
åtböjda gestalten långsamt gick fram under träd-
gårdens palmer, mellan de yppiga rosenrabatterna.
Hon såg efter henne, tills hon försvann bakom
kaktusgruppen till vänster. Då drog hon en djup,
snyftande suck och for så med handen öfver ögo-
nen, för att hennes man ej skulle märka, att hon
gråtit. Han ropade på henne — —
Flickornas skolgång.
En fråga till Iduns läsarinnor oeh läsare.
||j|nför Iduns läsekrets ber jag att fä uttala
ett par små funderingar i en fråga, som
bör intressera många af Sveriges såväl fäder
som mödrar.
Saken är den, att jag har några stycken
små flickor, som snart borde börja gå i sko-
la. Nu bar jag gått i allt lugn och varit öf-
vertygad om, att i vårt land allting vore så
väl bestäldt, och att staten, som tar så bra
betaldt af oss för rättigheten att få lefva un-
der dess moderliga hägn, åtagit sig att upp-
fostra våra döttrar lika väl som våra söner.
Jag trodde, att det också för flickor fanns icke
blott folkskolor, utan äfven elementarskolor
med så pass stort understöd af staten, att
skolafgiften kunde sättas något så när lågt.
Oossarne i rikets alla städer ha ju sin skol-
gång gratis eller så godt som gratis — jag
tänkte mig verkligen aldrig möjligheten af en
så orättvis fördelning af moder Sveas ynnest,
som att ej våra döttrar skulle ha samma rätt
till uppfostran på statens bekostnad eller med
statens hjälp, som våra söner finna helt och
hållet själfklart att man ger dem.
Men den som blef flat, det var jag, när
jag här om dagen fick se en samling prospekt
från stockholmska flickskolor och fick -se, till
hvilka näpna summor vederbörande uppskatta
värdet af den uppfostran, som där gifves.
Skämt å sido så tror jag gärna, att under-
visningen är af bästa slag, är något helt
annat än hvad som bjöds i de gamla pa-
tenterade pensionerna, men så har också kost-
naden stigit med fordringarna. En termins-
afgift af 100—150 kronor tycks man finna
helt och hållet i sin ordning att en ung dams
lycklige pappa skall komma ut med. Jag
IDUN
träffade i går en dylik, som har tre trillingar
och ett par tusen kronors inkomst, och han
upplyste mig om, att den älskvärda trion ko-
stade honom i skolafgift omkring 750 kronor.
Och den fjärde telningen, som var sex år och
gick och lärde sig stafva och lägga ihop, ko-
stade bara 100 om året.
Till dessa näpna småsummor är ytterligare
hvarje år att lägga en bokräkning af för bok-
handlaren mycket glädjande dimensioner, ty för
hvar ny lärobok, som utgifves af en skollä-
rare, skall den bok, som förut blifvit ansedd
lämplig och förträfflig, slopas, och hvarje ny
upplaga, som de afundsvärda läroboksförfat-
tarne få till stånd, måste de snälla barnen
skaffa sig, ty de gamla upplagorna — så för-
träffliga de än varit — duga ej, då nya
finnas.
De privata skolorna ha naturligtvis rätt att
hålla sina priser, huru högt de behaga. Men
finns det då ingen konkurrens ? En skola med
billigare afgifter skulle antagligen draga till
sig så många elever, att dess finanser ej be-
höfde lida till följd af de modererade prisen.
Den som tvingade ner skolafgifterna, gjorde
en verklig välgärning motvdem af det tjugonde
seklets damers lycklige fäder, som ej ha stats-
råds- eller bankdirektörslöner.
Jag återkommer till min fråga, om det är
rättvist, att en så stor skilnad råder mel-
lan priset för gossens och för flickans skol-
gång. Och jag tror, att det vore af intresse,
om Iduns läsarinnor toge frågan under dis-
kussion.
Särskildt tror jag, att faktiska uppgifter om
statens ställning till flickskolorna och om ter-
minsafgifternas storlek i olika skolor och olika
klasser skulle bli välkomna för många föräl-
drar och intresserade.
Det är i hopp om att få frågan bragt på
tal och belyst, jag tagit mig friheten ned-
skrifva detta i stället för att brumma privat,
som vi, skapelsens herrar, eljes för sed hafva.
En bekymrad fader.
Byggmästar Solness.
Skådespel i tre akter af Henrik Ibsen.
Ett försök till tolkning af Anna Wahlenberg.
fly.l.et finns en mängd personer, som icke
tycka om att lösa gåtor, och som anse,
att en författare, som icke skrifver sä, att folk
med vanligt sundt förstånd genast och utan
misstag begriper honom, inte heller förtjänar
att bli läst och diskuterad.
Om de ha rätt eller orätt i allmänhet, kan
ju vara omtvistligt, men säkert är, att hvarje
fordran på en realistisk form till ett sådant
innehåll som det i Byggmästar Solness är
obillig, ty detta drama står icke på verklig-
hetens mark, utan spelar i en högtstående män-
niskas egna tankevärld och handlar om hennes
uppgörelse med sig själf. Det ser ut, som om
Ibsen i sitt senaste arbete velat skrifva hela
sin diktnings historia och förklara sitt förhål-
lande till den tid, som lyssnat och skall lyssna
till honom. Och hur en dramaturg skulle
kunna behandla ett sådant ämne annat än sym
boliskt är svårt att förstå.
Emellertid leder all symbolik ut till många
vägar, många krokvägar och många återvänds-
gränder. Den ene tydaren följer en väg, den
andre en annan. Och kan man endast hålla
sig något så när till den rätta vägen och skymta
målet och meningen något så när klart, får man
vara nöjd. Den fullständiga lösningen kan ju
ingen vara säker på mer än författaren själf.
Men intressant är det att genom Solness själs-
strider spåra allt hvad som djupast rört sig i
diktarens egen själ, ty man kan icke undgå
att identifiera de två, Solness och Ibsen, med
livarandra.
Min uppfattning af dramat är denna:
Med Solness menas mästaren, bäraren af de
nya idéerna, den som leder det andliga lifvet
in i nya strömfåror.
I början, af sin verksamhet bygger han kyr-
kor rundt om i landet, hvarmed symboliseras
Ibsens högstämda ungdomsdikter, och den tiden
är hans fridfullaste. Då är han ännu lycklig
i sitt äktenskap med Aline, som är represen-
tanten för hans egen generation, samtiden,
hvarmed en människa alltid är förenad med
de innerligaste band. Han börjar likväl snart
att förakta och vantrifvas i det gamla hus, som
hon ärft af sina föräldrar, och som hon håller
kärt lör alla dess gamla minnens skull (alla tra-
ditioner, färdiggjorda meningar, illusioner och
drömmar, som hon vuxit upp i), och han ön-
skar, att det skall brinna upp, så att han kunde
få bygga nya, vackrare och ändamålsenligare
bus pä tomten. Dessa önskningar bli så brin-
naude och ihärdiga, att de till sist icke lämna
honom ro vare sig dag eller natt. Han tänker
ut hur det skall göras, hvar elden skall börja,
och hur det skulle ställas, för att Aline skulle
bli så litet skakad som möjligt. Men han gör
ingenting själf. Då, en natt, kommer emeller-
tid den efterlängtade händelsen oförberedt, på
ett helt annat sätt än han tänkt. Aline blir
utburen och uppryckt ur sin djupaste ro. Och
slagen af skräck öfver, att allt det kära, som
hon varit fäst vid, blir lagdt i aska, förlorar hon
förmågan att amma upp sina små nyfödda barn,
frukterna af hennes äktenskap med Solness.
Då hon rycktes bort från sin rot, allt det
gamla, som hon lefvat sig in i, sinade hennes
lifskrafter ut, och hon hade ingen näring att
ge de stackars barn, som födts i det gamla
uppbrunna huset. Och aldrig skall hon få
några barn mer. För samtiden kan Solness
verk icke bära någon frukt. De stå icke längre
på samma grund och förstå hvarann icke. Hon
ser endast tillbaka på det gamla förstörda, och
han endast framåt på det nya han skall bygga
upp. Hur han än kommer upp sig och hur
han än bygger, får han aldrig något hem mer.
Hans hustru, hans samtid trifs där icke, och
då är hemmet ödelagdt. Och hur många barn-
kammare han än inreder, hur många försök
han än anställer för att göra sina idéer frukt-
bringande för sin egen geneiation, så lockar
han inga barn och skördar inga frukter.
Detta är hans stora sorg midt under hans
lycka som framgångsrik byggmästare, och han
plågas af samvetskval öfver att kanske medel-
bart varit en orsak till den ödesdigra branden,
som medförde hans barns död, Alines afstan-
nade utveckling och hans egen hemlöshet. Han
tror, att en och annan människa fått förmågan
att ropa på »hjälparne och tjänarne», det vill
säga att, utan att tydligt förklara sig, likväl
påverka andra i den riktningen, att de göra
det verk man vill ha gjordt, utan att de själfva
eller andra ana, att det är annat än deras egen
gärning. Den förmågan tror han att han fått,
och han får ingen rast eller ro för sitt oro-
liga samvete.
Det har också annat att bära än detta. På
sin väg till rykte och makt har han krossat
den gamla generationens lifsåskådning, hvilken.
uiom af det gamla huset, också representeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
