Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 10 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 43
hetsområdet. Man hade väntat, att någon
af de tre unga flickor, som frän skilda hall
i vart land kommit med ansökningar till
k. m:t om denna rättighet och därigenom
framkallade det generella medgifvandet för
hela sitt kön — att någon af dem skulle
först af alla och inom en ej allt för afläg-
sen framtid träda in på banan. Men här-
af har intet blifvit förspordt.
Hvadan detta? upprepa vi.
Apotekareyrket är dock, näst läkarens,
det både ansvarsfullaste och mest inbrin-
gande bland de verksamhetsfält, hvartill
den bildade kvinnan i vårt land erhållit
tillträde Och då vi sett, huru hon lyckats
på läkarebanan, hvarför skulle vi miss-
trösta om hennes förmåga på den farma-
ceutiska? Den kända samvetsgrannhet och
ihärdighet, hvaraf kvinnans arbete i all-
mänhet utmärkes, utgöra, synes oss, en
borgen för, att hon skall lyckas äfven på
detta nya område, huru träget och både i
kroppsligt och andligt afseende ansträn-
gande det än må vara.
Önskas nu några närmare upplysningar
i ämnet, så meddela vi till deras tjänst,
.som ej hafva tillgång till 1891 års årgång
af Idun och det ofvannämnda numret däri,
följande korta anvisningar.
För att antagas till apotekselev fordras
kunskaper, motsvarande dem, som kräfvas
för inträde i 6:te klassens öfre afdelning
på latinlinien af ett högre allmänt läroverk —
sålunda ungefar en 16-årig skolynglings kun-
skapsmått. För att styrka sig innehafva detta
är kvinna berättigad att vid sådant läro-
verk, efter anmälan hos rektor, undergå
pröfning Elevtiden omfattar sedan minst
3 år. Därunder inhämtas de enklare prak-
tiska göromålen å ett apotek samt studeras
samtidigt härmed botanik, zoologi, kemim.m.
och i dessa ämnen aflägges sedan examen
vid Farmaceutiska institutet i Stockholm.
Detta är »farmacie-studiosus-examen». Här-
på följer ånyo praktisk tjänstgöring å apo-
tek under minst ett år såsom s. k. labo-
rant, hvarefter en 2-årig kurs vid institu-
tet vidtager såsom beredelse till den andra
och sista examen, »provisors- och apotekare-
examen». Och så äro de sex läroåren till
ända, visserligen en ganska lång beredelse-
tid och som nog ofta blir ännu ett à två
år längre, men dock ingalunda så dyr som en
motsvarande kurs vid ett universitet eller en
fackskola. Under hela den tid, man är anställd
ä ett apotek, erhållas nämligen fritt vivre
samt äfven någon årlig lön, uppgående för
en elev till 100 à 200 kr., för en farma-
cie-studiosus till 400 å 600 kr. och för en
provisor till 1000 à 1200 kr. Det blir
sålunda egentligen endast de 2 åren, hvar-
under man vid institutet läser på sin sista
examen, som kräfva ett studiekapital. Till
erhållande af eget apotek är sedan kvinn-
lig apotekare lika berättigad som manlig,
och att våra apoteksinnehafvare i allmän-
het hafva en tryggad och god, ofta riklig
bergning, är ju en känd sak.
Men vi vilja icke ensidigt göra blomster-
målningar. Apotekareyrket är nog, åtmin-
stone under läroåren och specielt under
elevtiden, också ganska fordrande. Göro-
målen, såväl de gröfre som de finare, äro
trägna och kräfva ständig uppmärksamhet,
man får föra ett instängdt och bundet lif,
man måste t. o. m. turvis bestrida natt-
tjänstgöringen, då den vakthafvande farma-
ceuten påklädd sofver bredvid apoteksrum-
met, beredd att väckas af portklockan vid
hastigt inträffade sjukdomsfall och behof
af medicin. Apotekarne själfva hafva ock
framhållit dessa omständigheter såsom ta-
lande mot möjligheten af kvinnans kompe-
tens till yrket, och många bland dem torde
nog af dessa skäl vägra att på sitt apotek
mottaga en kvinnlig elev.
Vi våga emellertid tro, att med god
vilja å herrar principalers sida dessa för-
hållanden skola låta så ordna sig, att de
ej behöfva omintetgöra den reform k. m:t
velat till den svenska kvinnans förmån och
på hennes egen begäran åstadkomma. Men
å andra sidan måste vi också lägga de unga
kvinnor, som tänka blifva banbryterskor
på detta område, en sak, eller rättare två,
på hjärtat. Det fordras god hälsa, om I
skolen lyckas. Ingen, som är nervös, kan
ordentligt bestrida de viktiga och ansvars-
fulla göromålen å ett apotek vid ofta in-
träffande tillfällen af brådska. Och vidare
fordras af Eder goda förkunskaper i de
skolämnen, som ingå i den farmaceutiska
bildningen. En studentska på latinlinien
med öfverbetygi botanik vore måhända lämp-
ligast att skicka i spetsen, om hon för öf-
rigt har den erforderliga hälsan och jämn-
modet. Hon skulle nog, om också kanske
ej vid första försöket, lyckas erhålla plats
å ett apotek, där hennes 3 elevår, den
tyngsta delen af beredelsetiden, kunde ge-
nom kongl. dispens förkortas, i den mån hen-
nes förkunskaper öfverstego det föreskrifna,
här ofvan omtalade minimum. Och hade
blott en kvinna med framgång försökt sig
inom yrket, skulle snart flere följa i hen-
nes spår. Då skulle ock de fördomar, som
nu på åtskilliga håll och särskildt bland
farmaceuterna, råda mot ifrågavarande re-
form, så småningom försvinna och den
svenska kvinnan hafva visat, att hon för-
mår fylla de platser, dit hon sökt och er-
hållit tillträde, att hon förstår taga sitt
nyvunna land i besittning.
H. H.
Lifvets prosa.
Skiss af Ernst Lundquist.
S
e äldre herrarne hade dragit sig in i
doktorns rum och sutfo nu vid virabor-
det. Jungfrun, som gick ute i salen och du-
kade till supén, uppfångade i förbifarten de
kabbalistiska speltermerna, som trängde ut ge-
nom den öppna dörren, framslungade i en
djupt allvarlig, betydelsefull ton, som om de
utgjort lösningen på tillvarons gåtor. De unga
höilo till i Ellis lilla flickrum, och fruarna
sutto med sina handarbeten kring lampan i
salongen.
Midt upp i hofråttsrådinnan Askers lång-
randiga redogörelse för sista federationssam-
manträdet öppnades dörren till jungfruburen,
och Elli kom inrusande, upphettad, med spra-
kande ögon och det svarta, kortklippta håret
på ända.
»Jag står inte ut längre!» utbrast hon.
»De där nyförlofvade reta gallfeber på mig!»
»Nånå, Elli!» förmanade doktoriunan med
en blick på sin svägerska, professorskan, som
ju var mor till fästmön.
Den unga flickan gjorde ett försök att
lugna sig och sade i litet mera dämpad ton :
»Jag kan rakt inte bjälpa det.»
»Jaså, Elli blir nervös af att höra turtur-
dufvor kuttra,» sade professorskan med ett
godmodigt leende.
»Kuttra!» utbrast Elli ånyo häftigt. »De
tala ju bara om möbeltyg, mattor och portiè-
rer! Om man bara hörde dem och inte såg
dem, kunde man tro, att det vore en tapet-
serarefru, som talade med sin gesäll.»
«Du kan väl inte begära, att Bertha och
hennes fästman ska’ tala om sin kärlek, så
att du och de andra flickorna höra på,» sade
doktorinnan.
» De tala ju inte Uls med oss, de sitta i
fönsternischen alldeles för sig själfva, och vi
flickor prata för full maskin bara för att öfver-
rösta dem och visa, att de kunna vara allde-
les ogenerade. För oss kunna de gärna tala
idel ömma hemligheter, och ingen skulle höra
det eller på minsta sätt störa dem. Det är
precis som om de vore ensamma i rummet.
Men det är just det retsamma, att så snart
det blir en aldrig så liten paus i vårt samtal,
så höra vi genast de där otäcka tapetserare-
termerna från fönstersmygen. Två nyförlof-
vade, som sitta med armarna om hvarandras
lif och hviska om krollspint och patenterade
amerikanska rullgardiner ... är det inte så
man kan springa i tusen bitar?»
Hennes näsborrar skälfde, ögonen sköto
elektriska gnistor, och hela den lilla varelsen
såg i högsta grad explosiv ut, där hon stod i
det röda lampskenet.
»Det är ju så vanligt, att unga flickor för-
akta lifvets prosa,» sade doktorinnan i urskul-
dande ton, vänd till sin svägerska.
»Inte alla, tycks det,» inföll Elli bittert.
»Kusin Bertha är ju också en ung flicka. Och
det du nyss sa’, mamma, påminner mig om
ett uttryck, som jag läste i Malmströms litte-
raturhistoria häromdagen: den kvinna, som inte
tänker poetiskt, åtminstone då hon tänker på
kärlek, är allt igenom prosa.»
»Ni kunna ändå inte komma ifrån prosan,
ni svärmiska ungdomar,» sade justitierådinnan
Asker med en suck. »Förr eller senare kom-
mer den och tar er.»
»Jag är inte något litet barn, och jag är
inte rädd för busen,» sade Elli litet trotsigt.
»Jag kan nogf försvara mig.»
»Det låter som det vore fråga om en fiende,»
sade professorskan i sin lugna, litet skälmak-
tiga ton. »Men jag vet af egen erfarenhet,
att lifvets prosa kan behandlas så, att den blir
en riktigt hemtreflig och gemytlig gammal vän,
som man visserligen inte älskar af hela sin
själ, men som ändå pä sin anspråkslösa plats
bidrar till ens lycka och välbefinnande. Ja,
jag vill inte hålla något försvarstal för Bertha
och inte för prosan heller — det behöfs inte
—, jag vill bara tala om någonting för dig,
min lilla Elli . . . någonting, som har händt
mig själf i min ungdom och som inte är utan
sin lilla sensmoral, just passande för det här
tillfället.»
Professorskan tog åter till sitt a;bete, som
en stund legat i hennes knä, och lät Urknålen
löpa med samma jämna fart som tungan.
»Jag var bara nitton år, då jag gifte mig,»
började hon, »och min man var femton år
äldre. Han var professor redan då och nästan
samma lärda, allvarsamma och tankspridda
herre som nu. Jag hyste en kolossal respekt
för honom, och det föll mig aldrig in att be-
svära honom med något så tarfligt som hus-
hållsangelägenheter och dylikt. Det skulle ha
varit att kränka hans värdighet, tyckte jag.
Om bosättning hade vi aldrig behöft växla ett
ord, ty han hade sitt enkla hem fullständigt
ordnadt sedan många år tillbaka, och jag hade
bara att flytta in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
