Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 10 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I D U N 1893
44
»Vi höllo innerligt af hvarandra, och jag
törs påstå, att inte så många äktenskap byggts
på en så solid grundval af inbördes kärlek
och aktning som vårt. Men huru det var,
hade jag ibland en dunkel förnimmelse af, att
det var liksom ett litet tomrum emellan oss.
Vi kunde tala med livarandra om allting; det
fanns ingen fråga så hög och djup, att han
inte bevärdigade mig med att anförtro mig
hvad han tänkte om den, och jag svarade så
godt jag kunde; på det sättet lärde vi känna
hvarandra utan och innan, och samhörighets-
förhållandet stärktes och växte för hvarje dag
som gick. Men det fanns ett område, där
jag måste vara sysselsatt hela den tiden, då
han ägnade sig åt sin vetenskap, och dit jag
inte kunde sätta i fråga, att han skulle följa
mig. Du förstår, lilla Elli, det var hela det
där stora, torra och blomsterfattiga fältet, som
kallas lifvets prosa. Alla mina tankar, fun-
deringar och planer, som gingo i den riktnin-
gen, måste jag behålia för mig själf. Jag in-
såg, att det inte kunde vara på annat sätt,
men jag kan inte neka för, att det plågade
mig litet. Jag hade ett sådant behof af att
vara fullständigt öppen och förtrolig med Hans,
antingen det gällde stort eller smått. Men nu
hände det väl tjugu gånger om dagen, att jag
måste hejda ord, som jag redan hade på tun-
gan, och säga till mig själf: »Nej, håll inne
med det där... det intresserar honom inte,
det anser han vara af underordnad betydelse,
det kanske rent af plågar honom, och om du
talar om sådant, anser han dig för en hvar-
daglig, stoftbundeu, prosaisk varelse.» Och
jag teg, men jag hade i detsamma en förnim-
melse af, att jag i den stunden inte var na-
turlig, inte mig själf. . . och det besvärade
och pinade mig.
»Vi hade väl varit gifta ungefär ett är, då
jag gjorde den upptäckten, att mattan, som
låg under divansbordet i vår salong, var ut-
nött och behöfde ersättas med en ny. Vi
hade ganska enkelt på den tiden, ty en del af
min mans lön måste tas till afbetalning på
hans skulder från studietiden, och därför hade
vi ej råd till någon lyx. Men en snygg
matta måste vi ju ha; det tyckte Hans också,
då jag ändtligen tog mod till mig och frågade
honom därom, och sä blef det beslutadt, att
vi skulle köpa oss en ny vid tillfälle. Men
detta tillfälle lat vänta på sig. Hans glömde
bort hela saken, och jag vågade inte påminna
honom. Jag ångrade mig, att jag inte hade
bedt honom om pengar till mattan med det-
samma, då kunde jag ha köpt den på egen
hand, och så hade det bekymret varit afhjälpt.
Men nu gick jag som katten kring het gröt i
flere veckor och kunde inte komma mig för
att påminna Hans . . . och där låg den gamla
mattan som en skamfläck, och varpens grofva
trådar började titta fram på allt flere ställen
Jag blef vid misshumör bara jag såg åt den.
»Så voro Hans och jag ute och promenerade
en eftermiddag fram på vintern. På Drott-
ninggatan gingo vi förbi en butik, i hvars fön-
ster en hel mängd divansmattor i vackra, mo-
derna mönster voro exponerade. Jag stan-
nade nästan omedvetet och tittade in på alla
härligheterna. Hans hade också stannat, och
nu dök det upp ett minne hos honom.
»Hur var det,» sade han, »skulle vi inte
köpa oss en ny matta?»
»Jo, det behöfs verkligen mycket väl. »
»Då kunna vi ju göra det nu strax, efter
jag händelsevis har godt om pengar i dag.»
»Jag var inte sen att nappa på, och .så
gingo vi in i butiken. Affären var snart upp-
gjord . . . alldeles för snart; jag skulle gärna
ha velat dra ner hela lagret, pröfva, jämföra
och pruta, men jag tordes inte uppehålla
Hans, jag var rädd, att han skulle bli otålig,
och så bestämde jag mig för en med havanna-
gul botten och små röda buketter — ja, vi
ha den kvar än för resten, fastän den nu lig-
ger inne i mitt lilla kabinett. Dä vi kommo
hem, var mattan redan kommen från boden,
och jag lade genast pä den i stället för den
gamla, och du må tro, Elli, att jag kände mig
glad och lycklig, som om jag fått ett helt ko-
nungarike. Vacker var den, där den låg;
men inte ett ord sade vi till hvarandra om
den. Det var, som om det varit en tjufsak ;
men nu hade vi den i alla fall.
»På kvällen, då vi hade ätit, gingo vi som
vanligt in i salongen för att sitta litet bekvä-
mare, medan vi språkade. Jag brukade an-
nars aldrig tända taklampan, men det gjorde
jag den kvällen, ty jag ville se, hur den nya
mattan skulle ta sig ut i starkare belysning.
Hans satt i gungstolen, det var hans vanliga
plats, men jag slog mig ned på en stol borta
vid kakelugnen; därifrån kunde jag bättre se
mattan än från emman, där jag annars bru-
kade sitta. Jag minns, att jag var mycket
tankspridd den kvällen; jag kunde inte tänka
på annat än mattan. Jag hörde knappast på
hvad Hans talade om, jag satt hela tiden och
njöt af, huru den nya mattan hade förvandlat
hela rummet; den gaf det hela liksom en mera
förnäm prägel, nu kunde man riktigt se, att
man var hos folk med skönhetssinne och akt-
ning för sig själfva, tyckte jag. Men besyn-
nerligt nog gjorde jag den iakttagelsen, att
ätven Hans hela tiden höll sina ögon fästade
på mattan. Han tänkte kanske inte alls på
den, visste kanske inte ens, att han såg pä
den, det var väl bara därför att hans ögon
ej voro vana att se den, som de omedvetet
drogos dit bort, men det förvånade mig litet
i alla fall. Den kvällen sutto vi ovanligt
länge inne i salongen, och det var inte Hans,
som gjorde uppbrott.
»Ibland, dä min man hade brådtom och be-
höfde sitta uppe länge vid sitt arbete, lät han
bädda åt sig på soffan i sitt arbetsrum, för
att inte jag skulle bli väckt, då han gick och
lade sig. Så var det också den kvällen, och
vi sade hvarandra god natt vid elfvatiden. Jag
låg vaken ganska länge och funderade på, att
det bestämdt varit en stor dumhet af oss att
köpa mattan vid ljus; tänk om färgerna toge
sig helt annorlunda ut vid dager och ej har-
monierade med möbeltyget? De klarröda bu-
ketterna skulle kanske alls inte passa ihop
med den mörkare röda ripsen på soffan och
stolarna. Nåja, i värsta fall kanske jag kunde
få byta om, och det kunde nog ske, utan att
Hans behöfde besväras med några ötverlägg-
ningar.
»Min första tanke, då jag vaknade om mor-
gonen, var mattan. Tack vare kvällens natt-
vak hade jag sofvit längre än vanligt; klockan
var redan öfver åtta. Jag steg upp och bör-
jade kläda mig, men jag fick ingen ro för
mattan. Hur i all världen skulle den ta sig
ut vid dager? Jag kunde inte stå emot min
nyfikenhet, och klädd i underkjol och kam-
kofta öppnade jag sängkammardörren och tit-
tade in i salongen. Det var stora ljusa dagen
därute, och solskenet strömmade in öfver golf
vet och lyste på den nya mattan, som låg där
så vacker och präktig, dubbelt vackrare vid
dager och inte alls fiendtligt stämd mot de
öfriga färgerna i rummet.
»Innerligt belåten med resultatet af min
granskning, ämnade jag dra mig tillbaka och
fortsätta med min afbrutna toalett, men då
jag vände på hufvudet, blef jag så häpen, att
jag ej kom mig för att röra mig ur fläcken.
I dörren till min mans rum, som låg på an-
dra sidan om salongen, midtför sängkammar-
dörren, såg jag en snöhvit gestalt: det var
Hans, klädd i tofflor och för öfrigt bara två
plagg. Han såg mig icke. . . och han stod
alldeles försjunken i beskådande af den nya
mattan, han också! Det riktigt »klack» till i
mig af glädje, och jag kunde inte låta bli att
skratta till. Han blef litet förlägen, då han
fick se mig, och den hvita uppenbarelsen för-
svann skyndsamt, men så snart jag kastat på
mig morgonrocken och satt upp håret litet,
var det jag som kom instormande till günstig
herrn och tvingade honom att bekänna kort.
Åh, hvad vi skrattade! Och nu kröp det
fram, att han i går kväll hade varit precis
lika intresserad som jag af den nya mattan,
fastän han skämts för att visa det, och rik-
tigt längtat efter att få se den vid dager, och
pä natten hade han drömt, att han slagit ut
sitt bläckhorn öfver den, och nu hade han
velat öfvertyga sig om, att det verkligen bara
var en dröm. Hur det var, gaf det ena or-
det det andra, och jag fick mod att tala rent
ut med honom om det där tomrummet, som
jag hade känt mellan honom och mig. Han
klappade mig på kinden, som han brukade, då
han var riktigt vänlig, kallade mig en liten
toka och förklarade, att han alls icke hyste
något så förnämt förakt för lifvets prosa, som
det kunde se ut . . . det berodde helt enkelt
på hans uppfostran, det hade varit tonen i
hans föräldrahem, att man skulle tala så litet
som möjligt om hvardagliga saker . . . för min
del tyckte jag, att det var ett slags intelligens-
snobberi, och det tyckte visst Hans också,
fast han inte sade det.
»Från den dagen var det, som om Hans
och jag riktigt hade funnit hvarandra. Vägen
mellan oss låg nu rak och bred och fri. Jag
hade inte längre en tanke, som jag inte kunde
uttala till honom . . . det var inte sagdt, att
jag alltid giorde det, men blotta medvetandet,
att jag kunde det, var nog för att åstadkom-
ma en hel förvandling med mig. Jag kände
mig ej längre skygg och främmande, jag kunde
få vara naturlig och fullt mig själf i hvar mi-
nut.. . och du vet inte, lilla Elli, hvad det
kan verka förädlande! Jag tror bestämdt, att
jag blef en mycket bättre hustru från den da-
gen. Hvad Hans beträffar kunde han inte
bli bättre än han var, ty han var ju redan
fullkomlig, men jag tror nog, att han liksom
jag kände sig mera fri oeh otvungen, sedan
den sista skrankan hade fallit mellan oss. —
Och allt det där var den nya mattans för-
tjänst. »
Professorskan hade slutat sin berättelse.
Hon lät virkningen sjunka och betraktade med
sitt älskvärda småleende Elli, som hört upp-
märksamt på och nu stod där stödd mot en
emma med ett tankfullt uttryck i sina mörka
ögon.
»Tack för den där historien, faster,» sade
hon slutligen. »Den kan nog vara lärorik,
men . . . jag ger mig inte i alla fall. Jag har
rätt, det känner jag, det vet jag. Jag skall
lägga på minnet det du nu har talat om för
mig. . . oeh en gång längre fram, då jag blir
äldre; då busen har tagit mig, som tant Asker
hotade ... då skall din historia kanske bli
mig till nytta. Men inte nu . . . nej, inte nu!»
Hon gjorde en kastning på hufvudet med
en kvarlefva af sitt gamla trots och gick mot
dörren till sitt rum. Hennes mor såg efter
henne med orolig min. Professorskan höjde på
axlarne med skämtsam resignation och frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
