Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 10 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 IDUN 1893
följes af begärliga barnaögon. Barn skola
lära sig att tåligt vänta, tills deras tur kom-
mer, och sedan med förnöjsamhet ta emot,
hvad som bjudes, äfven om det ej alltid är
det finaste, det bästa.
Mången moder kanske tycker, att det är
en hård, obarmhärtig fordran, att heunes
bortskämda små älsklingar skola vänta, att
de måste nöja sig med, hvad som blir öfver,
men hon borde besinna, att det är hennes
plikt att inplanta förnöjsamhet och anspråks-
löshet i det späda sinnet, så att den full-
vuxne ej sedermera får allt för svårt att lära
sig den bittra lexan i lifvets stränga skola.
Och hur mången fullvuxen finnes ej, som
aldrig kan lära sig den lexan, utan går i
kvaf vid sin sträfvan att lefva lifvet i samma
öfverflöd som han börjat. Hvad är väl den
vanligaste orsaken till, att så många söner
och ofta äfven döttrar gå förlorade? Jo,
svaga mödrar, svaga fäder, som ej kunnat
neka sina barn något, som uppfostrat dem i
öfverflöd och veklighet.
Låt vara att man själf har goda inkom-
ster, så har man ändå ej rättighet att upp-
fostra sina barn i full öfverensstämmelse med
dessa inkomster, utan måste för barnens egen
skull uppfostra dem en god del tarfligare.
Man bör nämligen betänka, att om en fa-
milj har fyra eller fem barn, dessa troligen
i framtiden inte alla komma att lefva i
samma pekuniära förhållanden, som föräld-
rarne gjort, och därför som ett umbärande
måste betrakta hvarje nödtvungeu sparsamhet,
som de vid en bättre uppfostran skulle ansett
vara naturlig. Man rent af häpnar, när man
ser, hur barnen uppfostras i många familjer,
äfven sådana som ej ha god råd. Utom
det att största öfverdåd råder med afseende
på föda hållas de äfven i klädväg som små
prinsar och prinsessor. Barnen få själfva
bestämma, hvad de vilja ha, själfva afgöra
snitten, färgen etc. på sin dräkt. De vägra
att ta på sig sådana plagg, som äro omoderna
eller mindre vackra än en kamrats, och mo-
dern är genast färdig att anskaffa andra i
stället. Samma öfverdåd råder också på lek-
sakernas område i de hem, där barnen ännu
leka, det finnes tyvärr många arma barn,
som glömt den konsten. Jag har sett tio,
elfva års flickor, som skulle rodnat, om man
påträffat dem lekande med dockor.
Hittills har här varit fråga om sådant,
där barnet visserligen bör få endast det, som
är suudt, nödvändigt och bra, men visst ej
det finaste och bästa, om man ej vill upp-
fatta det bästa såsom det för barnet nytti-
gaste, ty då måste det också på detta om-
råde få det bästa. Men nu komma vi till
ett annat område, där äfven burgna mödrar
i allmänhet mena, att det bästa ej är så
nödvändigt, och det är med afseende på un-
dervisningen. Där knusslas, där sparas, där
vill man ej betala högre timpris, förrän barnen
kunna litet mera, och besinnar ej, att just
den första undervisningen bör ligga i de
skickligaste händer.
Men i ännu ett annat afseende bör man
bjuda barnet det bästa, det allra bästa som
kan fås, och det är med afsende på dess
umgänge. Det bästa och naturligaste umgänget
för barnet är dess egen mor. Detta umgänge
skall börja redan från allra första tiden, då
modern själf bör gifva sitt späda barn den
fysiska vården. Mödrar, som ej själfva vårda
sina späda barn, utan lämna dem i lejda
händer, tills de kunna gå eller ännu längre,
beröfva sig själfva en af de största fröjder,
som lifvet bjuder. De gå miste om dess
första medvetna blick, dess första leende, de
få ej barnets hela varma kärlek, utan måste
dela den med en främmande sköterska. Sam-
tidigt försumma de också en plikt mot bar-
net, som i detta afseende har rättighet att
fordra det bästa — modersvården. Om mo-
dern är mycket upptagen, så bör hon hellre
låta tjänarne förrätta andra af hennes syss-
lor, men alltid själf taga det späda barnet
på sin lott. Det är arbetsamt, men det är
ett arbete, som lönar sig tusenfalt.
För öfrigt bör modern under hela barndo-
men ha barnen omkring sig så mycket som
möjligt, bör låta dem leka i sin närhet, själf
gå ut med dem och äfven låta dem läsa
lexorna i sin närvaro, så att hon kan öfver-
vaka, att de ej sitta och hänga öfver boken,
utan verkligt arbeta. En mor, som på så-
dant sätt lefver in med sina barn, kan ej
gärna andligen förlora dem, om hon eljes
uppfostrar dem rätt, utan förblir äfven i fram-
tiden ej blott deras bästa, utan ofta äfven
deras käraste sällskap och kan genom sitt
inflytande åstadkomma, att de med urskiljning
välja sitt umgänge, vare sig det är människor
eller böcker. Under barndomen måste mo-
dern naturligtvis noga öfvervaka barnens lek-
tyr och umgänge med kamrater. Hvad sär-
skildt det sista beträffar, så bör man låta
dem umgås närmare blott med sådana barn,
som uppfostras enligt samma grundsatser,
som man själf följer.
Byggmästar Solness.
Skådespel i tre akter af Henrik Ibsen.
Ett försök till tolkning af Anna Wahlenberg.
(Slut från föreg. n:r.)
Med den underbara förmåga han har att,
utan att själf synas, leda folk in på den väg
han vill de skola gå, lockar han till sig Kaja
Fosli, Ragnars fästmö, symbolen af allmänna
opinionen eller människors sympatier, som rät-
teligen tillhöra ungdomen. Utan att han bedt
henne kommer hon till honom på hans kontor,
stannar, för hans böcker och gör hans bok-
slut, säkerligen till hans belåtenhet, ty hon
tänker icke på att vara någon annan än honom
till behag. Och hon märker icke, hur han
föraktar henne, »det lilla fäet» med den gröna
skärmen, som hon bär för sina ljusskygga och
svaga ögons skull. Hon förstår icke, att han
kurtiserar henne endast och allenast för att
genom henne få behålla Ragnar kvar hos sig,
ty denne kan ju icke slå sig fram ensam utan
allmänhetens sympatier. Och hon ser icke,
hvilket ringa värde Solness sätter på hennes
omdöme och blinda hängifvenhet.
Men han själf vämjes åt sin egen feghet och
skrymtaktighet, och ändå kan han icke handla
annorlunda, än han gör. Han kan icke släppa
fram andra att bygga, då han ännu själf kän-
ner sig kraftig och stark och har så mycket
obygdt.
Då infinner sig en vacker dag framtiden,
den kommande generationen, och klappar på
hans dörr. Det är Hilde Wangel, som är
hennes representant. Solness har en gång för
tio år sedan lofvat henne ett kungarike. Det
var efter att ha utfört ett storverk och i
glädjeyrseln och tron på sin egen alltförmående
makt som han gjorde det. Sedan hade han
nästan glömt bort detta löfte. Han har varit
sysselsatt med den realistiska uppgiften att
bygga hem för människor, tagit del i dagens
frågor och sökt att lösa dem på ett tillfreds-
ställande sätt, och hans fantasi har icke haft
tid och lof att ge sig ut på obanade stigar
och eröfra nya riken. Men nu kommor Hilde,
som under tiden vuxit upp, och fordrar sitt
kungarike.
Och då han icke har det färdigt, vill hon
bygga sitt slott tillsammans med honom. Men
hon vill först lära känna den byggmästare hon
tänker anförtro sig åt. Och inför hennes klara
ransakande och dömande ögon framlägger han
nu sitt innersta jag med alla sina drömmar
och förhoppningar, sina sorger och samvets-
kval, och inför henne skäms han ännu mer
öfver sin feghet och lumpenhet. Den som
skall bygga framtidens slott får emellertid icke
vara feg. Hilde vill, att han skall ge henne
bevis på, att han är den byggmästare hon tänkt
sig. Hon fordrar, att han skall kunna stiga
upp i de torn han byggt, det vill säga att han
skall våga att draga konsekvenserna af sina
egna läror. Äro de hållbara, behöfver han ju
hvarken frukta ungdomens konkurrens eller
kurtisera allmänna opinionen. Ragnar måste
han släppa lös, och sitt förhållande till Kaja
Fosli måste han göra slut på.
Solness lyder. Han kan icke annat, ty in-
för henne vill han stå ren. Men med torn-
bestigningen är det en annan sak.
Han har just nyss fått sitt nya hus färdigt,
som han trots allt hoppas skall bli ett hem
för honom och hans hustru. Taklagsfesten
skall firas och kransen hissas på spetsen af
dess torn. Den kransen är det som Hilde
vill, att han skall sätta upp. (Det måste vara
ett oskrifvet verk, som här hänsyftas på, och
med det återstående af dramat tages ett steg
ut ifrån det närvarande och in i det fantise-
rade tillkommande.)
Solness tvekar. Han är rädd för denna
hissnande höjd, och han har alltid lidit af svin-
del. Endast en gäng förut hade han gått upp
i ett torn. Det var den gången för tio år
sedan, då Hilde såg honom göra det i ett hän-
förelsens ögonblick. (Hänsyftas troligen på
Brand.) Nu har han icke längre ungdomens
hänförelse och icke det robusta samvete, som
fordras för att gå sin väg rakt fram och draga
ut konsekvenserna, utan att fråga efter, hvad
de krossa och rifva ned.
Men sin prinsessa vill haD icke försaka.
Han vill bli hennes byggmästare och visa, att
han ännu har kraft och mod att bygga hennes
slott. Och så går han med kransen.
Under de kringståendes häpnad, under Alines
förskräckelse, under Ragnars hånande påstående,
att han aldrig skall våga sig upp, och under
Hildes förväntningsfulla spänning stiger han
upp i tornet. Han stiger allt högre och högre,
når ändtligen spetsen, sätter upp kransen och
svingar sin hatt i. segerstolthet. De nedan-
ståendes jubelrop strömma honom tillmötes,
Hilde viftar med sin hvita sjal, då vacklar
han plötsligt och faller.
Som en död massa ligger han på jorden.
»Han kunde det dock icke,» säger Ragnar.
Men Hilde hviskar för sig själf:
»Men ända till toppen kom han. Min, min
byggmästare ! »
Han hade satt kransen på tornet. Han hade
djärft följt konsekvenserna af sin tanke, och
han hade stått däruppe jublande och segerviss
om sin saks riktighet, hvilka följderna än måtte
bli. Hilde hade hört harpotoner i luften. Det
var hänförelsens tacksägelsehymn.
Hvad mer om han sedan, svindlande vid
tanken på, hur långt hans konsekvenser fört ho-
nom, tviflande på sig själf och sitt eget verk,
icke kunde hålla sig kvar däruppe. Sin gär-
ning hade han ändå gjort, öch om också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
