Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 17 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 î D U N 5 i
tildas jämmersamma ton, hur van jag än
var därvid; ty hon var en af de människor,
om hvilka man nästan kan säga, att det hör
till deras välbefinnande att ha något att be-
skärma sig öfver. Den här gången kunde
jag dock i mitt hjärta inte alldeles neka till,
att hennes beklaganden kunde tyckas ha skäl
för sig — ty underliga kunna sådana skic-
kelser ofta se ut för våra ögon.
Hon steg nu upp för att gå; jag bad hen-
ne visserligen af artighet att sitta kvar litet
längre, medan jag på samma gång gjorde
en ursäkt, för att jag varit så upptagen af
brasan ; men hon ville inte — det skulle bli
så mörkt — och jag var inte enträgen.
När hon gått, försökte jag om igen med
den envisa brasan. Stickorna hade tagit slut
— hvad skulle jag nu ta mig till? Om jag
bara haft ett par till, skulle jag bestämdt
fått bukt med den. — Se, där låg en liten
näfverbit på golfvet och skräpade, hvilken
fallit af ett vedträd. Om jag skulle försöka
med den — han var bara så fasligt liten!
Han kunde väl inte göra mycket gagn? Men
så stack jag in honom i brasan bland de åter-
stående gnistorna. Näfverlappen blossade
upp, men han kunde inte brinna länge ; in-
om några ögonblick var det lilla flarnet för-
tärdt, föll ihop och slocknade. Men bland
vedträden, som nu voro så uttorkade och
glödgade, att de blott behöft denna tändande
gnista, flammade en stark och klar låga
upp, smög sin eldtunga omkring dem, utbredde
sig, delade sig i allt flere lågor — och i
ett nu stod hela brasan i brand och flam-
made så hurtigt, att det dånade. Det var
just den där lilla näfverbiten som behöfts för
att tända den i full låga; han själf hade
slocknat, men dessförinnan hade han hunnit
tända en värmande eld.
Det var som om denna lilla omständighet
åter påminnt mig om Sofie — jag visste
knappt huru. Men nu fick jag en bestämd
håg att gå upp till henne; förut hade det
förefallit mig som en motbjudande ceremoni
att gå dit och »beklaga sorgen», så att jag
inte kunnat komma mig till därmed, fastän
det kanske varit ovänligt. Men nu ville
jag gä-
När brasan var utbrunnen, satte jag på
mig hatt och kappa, ehuru jag kände en
viss tvekan om, hur hon skulle ta emot mig,
då jag inte kom på visittid. Sofie hade all-
tid fäst så mycket afseende vid sådant där
— hon hade ju heller aldrig haft mycket
annat att tänka på. Och så gick jag.
Det var Sofie själf, som öppnade — det
hade då aldrig händt förr! Och så föll hon
mig strax i armarna och började gråta, men
hämtade sig snart och sade med så mycken
vänlighet, att den gick mig till hjärtat, att
hon satte mycket värde på, att jag kom. Jag
hörde inte en enda vink om, att det var på
olaga tid. Sedan talade hon en stund om
sin lilla flicka och hur underligt det var, att
hon inte fått behålla henne; men det skedde
i en ganska undergifven ton. Det hade blif-
vit något mycket enklare i Sofies hela väsen ;
och själfva sorgklädningen var inte så utpyn-
tad, som hennes toaletter eljes brukade vara.
Det var som om hon märkt mina tankar, och
jag trodde, att hon skulle säga att »det inte
brukades numera»; men så sade hon i stället:
»Kära du, jag kan inte tänka på sådant
där nu!t
Vi sutto länge och språkade, och hon bad
mig stanna kvar till teet. Jag kände knappt
igen mig i det hemmet; där hade blifvit lik-
som mycket varmare och trefligare. Sofie
hade fått något husmoderligt i sitt sätt, se-
dan hon nu blifvit van att vara hemma i
flere månader; förut hade de varit borta eller
haft främmande de flesta aftnar i veckan.
Men nu talade Sofie med motvilja om att
börja deltaga i sällskapslifvet igen. Man
skulle nog ursäkta henne i vinter. De skulle
bestämdt vara mera hemma hädanefter; både
hon och hennes man hade funnit det så tref-
ligt. Det var till och med som om ett myc-
ket varmare förhållande inträdt dem emellan
— de hade tid nu att tänka mera på hem-
met och hvarandra. Ja, Sofie hade något
helt annat än förr i blicken, något djupt och
själfullt — just hvad som förut fattades däri!
»Jag ser,» sade hon, då hon tog afsked
af mig, »att vi ha en sann vän i dig.»
Jag kysste henne till svar. Det hade inte
heller jag vetat förut — ty i det huset hade
jag i stället kännt mig främmande — men
nu kände jag, att så var.
Jag brydde mig inte om att säga någon-
ting vidare i ämnet till Matilda. Om män-
niskor inte vilja tänka själfva, så kunna de
i alla fall vanligen inte bli öfvertygade. Utan
jag behöll min tanke för mig — hur skulle
jag också kunnat komma och tala om, att
den blifvit väckt af en liten näfverbit! —
jag hade, som sagdt, härefter min tro för
mig, att »så’na där små» kunna ha en stor
och viktig uppgift att utföra här i lifvet.
»—ster».
Hafva vi någon ”folksång”?
a
ag menar nu ej den officiella folksången,
den som afsjunges som en särskild hyll-
ning åt rikets högste styresman, när folket
vill gifva ett uttryck för sina känslor för
konungens person, både som landsfader och
människa, ett uttryck hvari en hel försam-
ling vid festliga tillfällen kan deltaga. En
sådan sång äga vi ju, hvilkens högtidliga
melodi och väl lämpade, om ock från en an-
nan nations kungssång lånade ord ganska
väl passa för ändamålet. Men vi borde
dessutom hafva en sång med lättlärd melodi
och dito ord, en sång, som hvarje moder kan
sjunga med sina barn, och som redan i tidiga
år kan väcka och underhålla fosterlands-
känslan i de ungas hjärtan. Det skall vara
en sång, som fäster sig i minnet, som icke
är för lång, där ord och melodi smälta sam-
man till ett helt, som värmer hjärta och
sinne, och som, om äfven omedvetet, griper
oss helt och fullt, en sång, som vi sjunga
hemma och i skolan, i högtidligt lag och i
hvardagslag, vid vårt arbete och vid våra
fester, som blir oss kär, därför att den är
vår, vår egen, vårt fosterlands sång. Det
skall vara en sång, som lockar tårar i våra
ögon, när vi efter lång frånvaro från hem-
landet få höra den, en sång, som i en blink
ställer fram för vår inre syn en bild af vårt
gamla, ärorika, fattiga och dock så högt äl-
skade fädernesland. Hafva vi en sådan
sång?
Ja, vi hafva den, och hvad mera är, vi
hafva länge haft den. Då och då har den
sjungits, än af studenter, än af folkskolebarn,
ibland på någon konsert, ibland vid någon
fest, men mycket, mycket sällan, endast un-
dantagsvis och utan att man mycket fäst sig
därvid. Men så hände sig, att en af våra
yppersta sångare — »den härligaste stämma
i Europa i det väldigaste fodral i Sverige,»
som en utländing en gång yttrade — att
denne sångare tog upp den enkla visan på
sin repertoar och sjöng den med brinnande
värme, med de skönaste toner af sin härliga
röst. Det är icke så längesedan, men vi
hafva för hvarje gång vi hört den sången
lärt oss mer och mer älska den. Och huru
och hos hvem den tanken fcrst uppstod, veta
vi ej — i alla fall icke just nu — men
småningom började här och där höras röster,
som förvånade utropade: »Här ha vi ju den
saknade folksången!»
Mina läsarinnor ha säkert redan förstått,
hvilken sång, som här afses, men låtom oss till
yttermera visso upprepa de få raderna. Det,
som skall sägas, blir då lättare sagdt och
lättare förstådt.
»Du gamla, du friska, du fjällhöga nord,
Du tysta, du glädjerika sköna,
Jag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, din himmel, dina ängder gröna!
Du tronar på minnen från fornstora dar,
Då äradt ditt namn flög öfver jorden;
Jag vet, att du är och förblir hvad du var!
Ja, jag vill lefva, jag vill dö i norden!»
Åh, den gamla visan kunna vi ju alla!
utropar man. Värdaste, det är inte så sä-
kert ändå! Jag var nyligen i ett sällskap
af tio å tolf personer, där denna sak kom
på tal, och det begaf sig, att ingen af de
närvarande kunde felfritt nppläsa de båda
verserna. Den ena kunde ett par rader, den
andra också ett par, somliga ingenting alls.
Men den enkla sången, den anspåkslösa vi-
san, har ju också för längesedan flytt från
våra samkväm, ja, från våra bygder. Ty
den, som nu skall våga uppträda och sjunga
för vår hyperkritiska allmänhet, äfven i det
enklaste, mest privata sällskap, måste vara
en talang, eller i alla fall utropad som så-
dan, om prestationen icke skall mottagas med
likgiltighet eller löje. Det är numera icke
fråga om att uppfatta orden till sången -
det är blott tonerna det gäller, och ju kon-
stigare dessa drillas fram, dess bättre. Ej ens
i folkets, det arbetande folkets mun höras
numera några konstlösa visor: det enda i
den vägen man får höra är möjligen en half-
full bonddrängs på lördags- eller söndags-
kvällen framskrålade skillingsvisa. Ty i
folkskolan sjunges ej mera unisont, utan »i
stämmor» ; i elementarläroverken naturligtvis
aldrig. Psalmerna sjungas visserligen uni-
sont, men icke går man för sig själf och
trallar en psalm! Det faller ingen in — och
väl är det.
Men skolan — först och främst folksko-
lan och sedan äfven den förnämare elemen-
tarskolan — borde göra sig angeläget att
hos sina alumner inprägla kärleken till sång,
till den enkla sången, den som består däri,
att man »kan» en melodi till ord, som säga
något i och för sig, och som blifva något
mera, därför att de framsägas på ett musi-
kaliskt sätt. Det är orden och tonerna i
förening, som lyfta sinnet och gifva den poe-
tiska, idealistiska själsstämning, som — rea-
listerna må säga hvad de vilja — dock all-
tid förblir mänsklighetens himmelska arf —
det käraste, ljufligaste arf.
Fordom förstod man detta bättre än nu.
Man sjöng, för det man var glad eller
sorgsen, rörd eller högtidlig, för det man
ville gifva sina känslor luft i både ord och
toner. Det gäller här alldeles icke det mu-
sikaliska utförandet: det är blott en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
