Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 17 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 IDUN 1893
fröjd, en sådan ljuflighet att få sjunga ut
orden i stället för att blott läsa eller tala
dera. Instinktlikt känner man, att deras in-
nebörd stiger, blir rikare, fylligare, mera mot-
svarar, hvad hjärtat så varmt känner och så
matt förmår uttala.
Men huru ofta får man erfara något så-
dant? Det är en icke obetydligt bidragande
orsak till den stora anslutning frälsnings-
armén och andra sekteriska sammankomster
utöfva, att där sjunges så mycket, sjungas
enkla, konstlösa, »andliga sånger», som se-
dan kunna i hvardagslag upprepas och glädja
och trösta i ensamhet och mörka stunder.
Eller ock är det jublande toner, och hjärtats
lycka och glada förhoppningar sjunga däri.
Men under alla förhållanden är det icke
fråga om utförandet, utan blott om innebör-
den af sången, blott om den sjungandes egen
stämning; och är denna äkta, meddelar den
sig också åt åhöraren. Eller blir det icke
litet varmt om hjärtat, litet fuktigt i ögonen,
då vi höra klara barnaröster samstämmigt
sjunga en enkel sång eller en glad ungdom
ensam i skog och mark gifva sin lifsglädje
luft i en munter visa? Jag är viss på, att
icke många svara nej på denna fråga. Så-
dana filistrar hafva vi dock ej ännu hunnit
blifva.
Men det är ej genom »undervisning i sång»,
icke genom »att sjunga i stämmor», som
dessa sånger komma in i vårt medvetande
och välla fram öfver våra läppar. Icke kan
man gå i skog och mark och för sitt eget
nöje sjunga »andra stämman» eller »första
bas» och så vidare.
Vare det långt ifrån mig att önska, det
den svenska kvartettsången skulle förvissna
eller ens försummas! Ingen skall kunna högre
än jag värdera de många njutningsrika stun-
der denna härliga sång skänker ennvar med
något sinne för tonernas sköna konst. Men
därför att vi då och då kosta på oss en fest-
måltid, borde vi icke försumma hvardags-
kosten. Det är godt att vi till tusenden
sinom tusenden frambära blomman af hvad
konsten och människorösten i förening kan
åstadkomma, men vi få därför ej försumma
de hundrade och åter hundrade tusental, som
äro utestängda från att beundra denna högsta
blomstring af ett förädlande nöje. I bredd
med denna högre undervisning i sång borde
gå öfning i den konstlösa sången, den sång,
som ej kräfver arbete, utan blott förfriskar
och uppmuntrar — jag menar den unisona
sängen. Endast genom denna kan kärlek till
sången inkomma i det unga sinnet, och endast
så kunna barnen lära sånger och visor, som
blifva till deras egendom, som de kunna sjunga
»för ro skull» — i förbigående sagdt, ett
mycket betecknande ord, detta »för ro skull».
Och ingen kan väl neka, att det vore en stor
vinst, om i folkskolan finge inläras och sjun-
gas, dels våra gamla vackra folkvisor, dels
andra tilltalande små sånger, så att dess
ungdom icke vore uteslutande hänvisad till
visor, »tryckta i år», när den ville sjunga
»för ro skull».
Slutligen är det endast så, som en verklig
folksång kan komma till stånd — det vill
säga en sång, som lefver på folkets läppar
och har sin rot i folkets hjärtan. Och den
sången skall vara en säng om landet, om
vårt eget land, vårt gamla, friska fjällhöga
land, som tronar på minnen från fornstora
dar, och där vi vilja lefva och dö, fast stor-
heten blott är ett minne och rikedomen ej
består i annat än frihet, friskhet och höga
fjäll. Det behöfver ej vara någon konstrik
melodi och ej heller något skaldestycke, som
står sig inför kritikens skarpa synglas. Me-
lodien skall vara sådan, att den lätt fastnar
i minne, och orden skola vara väckande varma
och i få drag påminna oss om fosterlandet
och draga vårt hjärta till detta. Det vore
nog godt, om någon af våra stora skalder
hade skrifvit en sådan sång och den hade
sjungits in i vårt folk. Men ingen skald har
brukat sin penna därtill, och ingen har tänkt
på, att vi behöfde en nationell sång — eller
rättare sagdt, ingen tänkte på, att vi redan
hade en sådan, ehuru mången beklagade sak-
naden däraf.
Helt visst medgifves af alla, att en foster-
ländsk sång eldar fosterlandskänslan så som
knappast något annat. Och att fosterlandskäns-
lan här hos oss är i stort behof af väckande
och närande element, det hafva vi för länge-
sedan upptäckt och medgifvit. Att en folk-
sång, allmänt inlärd och allmänt sjungen,
skulle vara ett sådant, hoppas jag ej heller
skall röna motsägelse. Och därför ville jag
bedja alla, som det förmå, bidraga till, att
den vackra sången om hemlandet, det »tysta,
det glädjerika sköna», blir i ordets rätta be-
märkelse en folksång. Den, som skrifvit
orden till sången, måste väl som skald räk-
nas till »de mindre profeterna», men hans
kärlek till sitt land och de sånger, som utan
honom skulle varit glömda och döda, kan
aldrig ifrågasättas.
Skolorna skulle häruti kunna mycket Verka,
men för att åstadkomma detta behöfs mera
än ens ropande röst i öknen, som ju dessa
enkla rader måste blifva. De finnas dock,
hos hvilka mina ord torde vinna ingång —
det är mödrarna. Till dem vill jag säga:
lären edra barn att sjunga goda och glada
visor, små sånger om fosterlandet, och först
och sist den, som vi skola göra till vår folk-
sång — sången om det gamla friska, fjäll-
höga Norden, vårt eget land, vårt fosterland.
Den sången skall vara dem ett barndoms-
minne, som aldrig utplånas, och genom dem
skall den tiden komma, då sången om Nor-
den skall blifva vår högtidssång och alltid
sjungas, när helst en fest firas, ett namn äras,
ett minne upplifvas hos vårt folk, bland höga
och låga. Och på så sätt skall fosterlands-
känslan väckas hos barnen och underhållas
hos ungdomen, och denna känsla manar till
godt och skyddar mot ondt mera än någon
tror.
Ack! Låtom oss alla samfäldt arbeta därför.
Mathilda Langtet.
På Mars.
9l|i/jå planeten Mars är det kvinnorna, som
eter5 utöfva den politiska rösträtten ; männen
äro utestängda därifrån, men på de senare
åren har en del af dessa begynt agitera för
att få del i statens styrelse. Detta väcker
motstånd i kvinnornas läger, och det öfver-
vägande flertalet bland dem har en massa
argumenter till hands mot en sådan om-
störtning. De säga, att naturen har be-
stämt männen för vanliga handtverk och
yrken och till att drifva handel, men att
staten icke är deras sfer, och de uppdraga en
högst oroande framtidsbild af männens poli-
tiska emancipation. Om männen få rösträtt,
komma de naturligtvis allesamman att öfver-
gifva det arbete, de sysslat med i århundra-
den, och hur skall det då gå med världens
affärslif? Nej, mina herrar, säger en af ta-
larinnorna, vi måste i edert eget intresse,
som vi sätta högre än något annat, afslå att
gifva ert kön de politiska rättigheter, som
kvinnorna besitta, eller någon direkt andel i
statens styrelse.
Vi försäkra er, att vi icke drifvas af ego-
istiska bevekelsegrunder. Vi försäkra er
också, att vi ha den högsta möjliga aktning
för den manliga intelligensen, och just därför
att vi sätta er så högt, kunna vi ej tillåta
er att förnedra er genom någon slags politisk
verksamhet. Tro oss, när vi säga er, att det
finns intet så ödesdigert som rösträtt för män.
Ty eder natur är ej densamma som vår. I
ären långsamma, säkra, solida resonnörer, men
I han icke den snabba förmåga af ögonblick-
lig insikt, det plötsliga grepp på tingen, som
är nödvändigt för en statens styresman och
också måste fordras af en väljare. Tron
därför icke, att I ej skullen ha någon
röst med i politiken; äro icke edra hustrur
och edra döttrar, edra mödrar och svärmöd-
rar alltid redo attlyssna till edra uttalan-
den och råd och taga vederbörlig hän-
syn till desamma? Sen I icke, att I nu
spelen en långt vackrare roll i staten, än
om I voren politiskt likställda med oss?
Nej, vi vilja på intet villkor ge vårt sam-
tycke till, att I tagens bort från edra bety-
delsefullare och ädlare plikter. Sanningen
är, att om blott först ert kön finge tillträde
till de offentliga angelägenheterna, så skulle
snart alla manliga ideal dragas i stoftet. Vi
vilja som hitintills styra och lagstifta för
bägge könen; hafven blott tillit till oss. Nöjen
er med våra kärleksbevis och verken i ert
kall, utan att låta störa och förvilla er. De
sanna männen ibland er äro ense med oss
och känna ingen önskan att träda utom sin
verksamhetskrets. De veta, att det finns intet
på mars, som vi kvinnor ej äro redo att göra
för deras intressen; och de veta, hvilken de-
ras plats är. Ett faktum är, att denna agi-
tation är uteslutande ett verk af några få
samhällsfientliga radikaler. Skulle de finna
något gehör, blefve följderna rent af förfärliga.
Ty dessa vilsekomna och vilseledande män,
som satt till sin uppgift att efterapa kvinnor,
dessa könlösa väsen, neutra och icke män —
de äro vårt tidehvarfs obetingadt beklagligaste
och förhatligaste utväxt.
Måtte det aldrig lyckas dessa vettvillige
att draga ned det sanna manliga idealet!
%
Iduns pristäfling.
å framställda förfrågningar få vi i följande
punkter ytterligare komplettera våra förut
gifna regler för pristäflingen om ordet
Fosterland.
Inga provinsialismer äro tillåtna.
Sammansättningar däremot, som icke äro
rent af krystade, tillåtas.
Dä punkt 5 i våra förut meddelade regler
tyckes lia gifvit anledning till åtskillig tvekan,
vilja vi nu förtydliga den så, att likaljudande
former af ord, som tillhöra olika ordklasser
eller ha olika betydelse, få endast upptagas en
gång. Om man således t. ex. har ros (= be-
röm), kan man ej förhindras också upptaga
rosen (= blomman). Eller om man har leda
(substantivet), har man ock rätt upptaga verbet,
om man kan få det i en olikljudande form, så-
ledes t. ex. ledas (passiven).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
