Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 17 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
53
Flere brefskrifvare ha uttryckt sin harm öf-
ver det geschäft, som af en del personer an-
nonseras i tidningarna, nämligen ord till salu, bil-
dade ur »Fosterland». Vi behötva väl ej ännu
en gåDg betona, att vi stå utom alla dessa af-
färer och tillbakavisa alla annonser i den rikt-
ningen, som till oss ingå. Vi tro oss tryggt
kunna försäkra, att ingen behöfver känna sig
afskrämd från att deltaga i täflingen genom
de höga siffror på antal ord, som dylika ge-
schäftsmakare annonsera, då flere sådana listor
af lurade köpare förevisats oss, hvilka inne-
hållit en betydande mängd rena befängdheter,
som aldrig kunna komma att gillas i täflingen,
och vi afråda lifligt enhvar att spilla sina
penningar på dylikt.
Redaktionen af !dun.
Londonskt sällskapslif.
Bref till Idun.
London i februari.
å
ällskapalif — det är ju något som damerna sär-
skildt ha intresse för — så kanske några af
Iduns ärade läsarinnor ville höra litet om sällskaps-
lifvet i den stora världsstaden. Sällskapslif kan och
bör vara ett godt — och det kan vara och är ofta
ett ondt. Ett ondt, då det drifves till öfverdrift
och har en oädel anda, men en god och nödvändig
sak, af stor, uppfostrande betydelse, då det kommer
som vederkvickelse och förfriskning efter arbete.
Här finnes naturligtvis sällskapslif af alla tänk-
bara slag, men det är blott ett par sidor däraf, som
vi skola tala om nu.
»At Home» har från att begagnas blott för att
beteckna, hvilken dag den eller den damen »var
hemma» för att taga emot besök, kommit att an-
vändas för både enklare och större privata och äf-
ven stundom ofientliga tillställningar.
Låtom oss nu se, hur det tillgår på en »At Ho-
me», privat och af ganska vanligt slag; t. ex. hos
general D., tillhörande »Science and Art Departe-
ment».
Omkring 4 veckor förut ha vi fått tryckta kort,
tillkännagifvande, att general och mrs D. äro »at
Home» den och den dagen och »request the pleasure
of mr and mrs X:s company (anhålla om nöjet af
mr och mrs X:s sällskap) etc. Vi äro bjudna kl.
10 och infinna oss »i god tid» närmare kl. 11. Ef-
ter det vi blifvit förda till våra respektive kapp- och
toalettrum och aflagt ytterplaggen, tillfrågas vi af en
betjänt, om vi önska intaga förfriskningar och visas
in i salen (som alltid i de enskilda engelska husen
är på nedre botten). Vi begära en kopp te vid
buffeten och taga en liten smörgås — en tum i
kvadrat — eller en bit tekaka af samma storlek.
Sedan detta inmundigats, gå vi uppför den mattbe-
lagda trappan till första våningen. Trappafsatserna
äro dekorerade med lefvande växter. Yid ingången
till »the draving room» (förmaket) tillfrågas vi af
en annan betjänt om våra namn, hvarpå dessa ut-
ropas inåt salongen. Några steg innanför dörren
finna vi värden och värdinnan, som vi helsa på:
»How are you?» med en handskakning. Åtskilliga
gäster är samlade, och hvarje ögonblick anlända nya.
Kummet är af de vanliga tvådelade, ljust dekorerade
förmaken. Något annat rum står ej till gästernas
disposition, så här blir snart mycket trångt, fastän
en stor del möbler tycks vara utrymd och rum-
met är ganska stort. Sittplatser är det tydligen ej
beräknadt på, ty stolarne äro mycket fåtaliga; alla
äro på stående fot och snart så packade, att vi kom-
ma att tänka på »sillar i en tunna». Där borta se
vi en bekant, han har äfven upptäckt oss; men skall
han lyckas tränga sig hit fram ? Efter många svå-
righeter. Vi försöka komma till en stol, och en
stund sätter jag mig ned, men det är ej trefligt att
sitta, när alla stå. Och så står man igen en kvart
eller så; smått samspråkande om ett och annat, fin-
ner man därpå, att det är tid att smyga sig af, ty
klockan är framåt 12. Där nere anmodas vi åter
att intaga några förfriskningar innan affärden. Vid
den sidan af buffeten, där kall fågel, sallad m. m.
serveras, få vi oss en liten portion af något dylikt,
som intages på stående fot. Därpå gå vi till kapp-
rummen ; nya gäster anlända alltjämt, medan an-
dra jämte oss afresa.
Detta är fullkomligt tecknadt efter naturen, men
jag vill tillägga, att ofta vid dylika tillställningar
I D U N
musik och sång äro anordnade för gästernas nöje.
För närvarande är mycket fashionabelt att bland andra
»entertainments» bjuda på »skirt dance» (kjoldans). En
eller tvänne danserskor uppträda, klädda i nästan
till golfvet nående ofantligt vida, goffererade kjort-
lar, med hvilka under dansen utföras med händerna
allehanda svängningar och kastningar, alltunder det
den dansande rör sig rytmiskt efter musiken. Den
unga lady Kussel — ryktbar för sitt mål om skils-
messa från sin man för ett eller par år sedan —
har alltsedan dess slagit sig på denna dans som en
»professional» och uppträder nu som betalad dan-
serska i den societet, där hon förut var en beundrad
och afundad medlem.
Vid baler eller andra stora tillställningar tillgår
här i allmänhet så, att en entreprenör vidtalas, som
kommer ett par dagar förut (eller kanske blott sam-
ma dag) för att ordna allt som beböfves. Han spän-
ner t. ex. ett tält med dubbla väggar öfver trädgår-
den, som belägges med golf, därpå en linnematta,
dekoreras med speglar, lefvande växter, ljuskro-
nor, lampetter m. m. — och balsalen är i ord-
ning. Om det är kallt, eldas ett par dagar mellan
de dubbla väggarna, och en stor brasa brinner un-
der dansen i en nyuppförd kakelugn. Vackra, luf-
tiga och behagliga balsalar får man på detta vis,
men nog kostar det pengar. Dansen är långsam
och säflig samt pågår, så länge musiken varar ; man
samtalar under tiden, och mellan danserna går man
till förmaket, blomsterrummet eller till salen, där
buffeten är. Allt är omskapadt och gästerna äro
flere hundra. Tillökning i möbler, som kan behöf-
vas, alla förfriskningar, uppassning m. m. anordnas
af samme entreprenör, utan annat bråk för värdfol-
ket än att blott — betala. Dagen därpå hämtas
allt, och huset är snart åter i sitt gamla skick.
Låtom oss nu betrakta ännu en sida af engelskt
sällskapslif, jiämligen de s. k. »Conversaziones», som
gifvas, oftast i muséer och stora samlingslokaler, af
t. ex. en president i ett sällskap för detta samfunds
medlemmar och deras damer: »the Society of Arts»,
»the Society of Antiquaries», »the Colonial Society»
m. fl. mångfaldiga sådana. Gästernas antal kan upp-
gå till 10 å 12,000; lokalen (som t. ex. South Ken-
sington museet) erhålles gratis, men belysning, upp-
passning, förfriskningar, musikalisk och annan un-
derhållning betalas af inbjudaren, och, som man kan
tänka sig, går detta till en betydande summa. Ett
sådant presidentskap är dock i allmänhet blott för
ett år.
Man ropas ut, helsar på »värden och värdinnan»
och går sedan omkring och ser på museet eller
hvad som i annan lokal kan vara anordnadt och
utstäldt, studerar programmet och gå dit detta an
visar, att musik, sång, deklamation m. m. utföras,
samt intager däremellan något af de alltid rikliga
förfriskningarna.
Det har blifvit sagdt, att »det engelska folket ta-
ger sina nöjen allvarligt», och det är också fallet.
Allt är mycket väl anordnadt, mycket underhållan-
de, men ingen ser ut —- eller vill på något vis se
ut — som hade han eller hon roligt. Det ligger
en hel del af »reserve» i den engelska karaktären,
men dessutom — det går ej an, det är ej »good man-
ners» att visa sig glad och road. Man får ej visa
sina känslor, det är en af det engelska lifvets första
lagar,
Anna Fieetwood-Derby.
ty-
Ebenezer.
Skiss för Idun
af
Sophie Linge.
plh* varifrån han kom, den gamle juden, eller
när han först flyttade in i det mörka
C rummet vid gränden, kände ingen af
grannarne till, men en ljum höstmorgon stod
fönstret till hans bostad öppet och själf satt
han därinnanför, ifrigt sysselsatt med att laga
ett par gamla skor.
Den murkna fönsterkarmen, grå och mask-
stungen af ålder, bildade till hans gula,
skrynkliga ansikte — från hvilket en väldig
näsa sköt ut i en imponerande buktniug —
en så passande ram, att en nutida konstnär
ej skulle kunnat välja den med mera ur-
skillning.
På fönsterbrädet låg en katt utsträckt och
solade sig — var jag nära att säga — nej,
så djupt in i den trånga gränden hittade al-
drig en solstråle, och därför var också den
knaggliga stenläggningen våt och slipprig af
nattluften till långt fram på dagen.
Den gamle juden såg dock ej modfälld ut,
där han satt vid sitt arbete. Bristen på sol
och den unkna luften i gränden tycktes ej
inverka på hans sinnesstämning. Tvärtom.
Att döma af det tillfredsställda uttrycket i
hans ansikte, fann han sig väl på sin trefot,
och han sjöng med skroflig stämma en mor-
gonsång, hvilken ljöd underlig och främman-
de i den eljes så tysta passagen. Jag har
aldrig hört en gammal örn sjunga och har
en aning om, att det vore olämpligt att inre-
gistrera en sådan bland sångfåglarnes stora
släkte, men om en gammal örn verkligen ge-
nom något undantag blefve begåfvad med
sångens sköna gåfva, skulle han ej kunna
frambringa mera hesa och kompakta toner
än dem, som Ebenezer tvingade fram ur sin
gamla strupe denna morgon.
Ett par pojkar — på väg till skolan —
kröpo upp, så tätt de kunde, till väggen
midt emot och lyssnade till den underliga
8ången.
»Nej, men se på den, du! En så’n näsa
han har, alldeles som en nedfälld markis.
Å’ så han sjunger se’n. Hva’ kan den ro-
liga figuren ha kommit från?»
»Ebenezer, Ebenezer
snart till Palästina reser.»
»Nej, hör du, han kraxar om att resa till
Palästina.»
Gossarne närmade sig försiktigt till fönst-
ret, och juden fick nu syn på dem.
Katten blef också oroad, reste sig med
krökt rygg från fönsterbrädet och började att
fräsa.
»Hvad vill ni, pojkar,» frågade den gamle
israeliten, »äro era skor trasiga? Då finnes
den här, som kan sätta sulor under dem, på
hvilka ni kan vandra till Kina, utan att de
gå sönder. »
»Nej då! Men om vi få följa med er till
Palästina, så vore de’ mycke’ stiligare. Ni
sjöng så vackert om de’ nyss, att en just
kunde få lust att göra er sällskap.»
»Ja, hvarför inte,» svarade juden. »Lämna
bara hit duktigt med gamla skor, ty det fat-
tas ännu litet i reskassan.»
»Ebenezer, Ebenezer
snart till Palästina reser.»
Nu var den första bekantskapen gjord, och
snart var den gamle, besynnerlige lappsko-
makaren känd öfver hela kvarteret under
namnet elfenbensnäsau, en förvrängning af
hans namn Ebenezer, men på samma gång
en. väl funnen beteckning för det karaktäristi-
ska utsprånget i hans ansikte.
I fall juden hade varit mindre besynner-
lig, så hade han kanske ej fått så många
kunder, men nu dröjde det ej länge, innan
fönsterbrädet var garneradt med gamla tra-
siga skodon i alla upptänkliga former och
storlekar, och kisse måste till sist taga plats
längst upp i ett snedvridet stöfvelskaft för
att få vara när sin herre. De små gossarne
och flickorna i grannskapet hade heller aldrig
varit så tjänstvilliga att själfva bära sina
skodon till lagning, och mödrarna ville också
göra en titt till den egendomlige grannen,
som försåg kvarteret med samtalsämne under
de första dagarne.
Ty, det var ej nog med att han lagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
