Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 17 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 55
otaliga ej blott beundrarinnors, utan äfven beundrares
sida, behöfVa vi knappast nämna. Han lormligen
höljdes af lager och blommor.
Från och med i går torsdag gifyas några dra-
matiska föreställningar å k. operan af den sedan
Here år tillbaka här kände skådespelaren E. von
der Osten med sällskap. Början har gjorts med
»Edmond Kean». Bland öfriga stycken, som komma
att gifvas, må nämnas »Otellos», »Familjens olycks-
fågel» m. 11.
Vasateatern blef i onsdags färdig med sitt nya
program, hvilket upptager: 1) »Hector», lustspel i
1 akt; 2) »En soaré i Kåkbrinken», bufiäoperett i
1 akt med musik af Offenbach, och 3) «Dockféen»
(»Die Puppenfée»), pantomimiskt balettdivertisse-
ment i 1 akt med musik af Josef Bayer. I första
stycket innehafves hufvudrollerna af fru Lindström,
fröken Ohlsson, hrr Hagman, Ander och Strandberg.
I andra stycket af fröken Hamberg, hrr Ander, Hag-
man och Lundin m. fl. Uti «Dockféen» deltaga
teaterns samtliga sujetter jämte för tillfället engage-
rade till ett antal af 100 personer. Pantomimen är
komponerad och inöfvad af balettmästaren Axel Kihl-
berg och på en lysande uppsättning äro inga kost-
nader sparade. Dekorationer och attribut äro från
Carl Grabows atelier, kostymerna från Vasateaterns
och fru Schlüters atelier, det elektriska ljuset är an-
ordnadt af hrr Luth och Rosén, maskineriet af
Vasateaterns maskinmästare hr A. Linderoth.
Solopartierna dansas af fruarna Agnes Christens-
son, Tolfström och Rönnblad, fröknarna Inez Kihl-
berg, Sigrid Eklöf, Davida Andersson och Lundblad
samt hr Helge Kiblberg.
Vidare hinna vi ej nämna förrän i nästa nummer.
Hr Reisenauers konsert, som var bestämd att
gifvas i tisdags, måste till följd af trafikhinder upp-
skjutas tills i onsdags, hvadan vi ej heller hinna
omnämna densamma förrän i nästa nummer.
Sk
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
FJÄRDE KAPITLET.
Lille Petter Allgurén var en underlig pojke. Han
var ett af dessa barn, om hvilka gamla gummor
pläga säga: »Han lefver inte länge.» De stora
blå ögonen blickade djupt och allvarligt. Stilla
och allvarsamt var hela hans väsen och hans
förstånd mera utveckladt än de flesta jämnårigas.
Ofta kunde han gifva frågor och svar, som gjorde
Kerstin stum af förvåning.
Aldrig var han lyckligare än under de små
sångstunderna, med hvilka Kerstin troget fortsatte,
då hon såg, att de öfvade ett godt inflytande på
barnen. Han satt då med knäppta händer och
lyssnade så girigt till hvarje ton, och ibland kunde
han smyga sig fram och med skygg beundran
granska gitarren. Kerstin lade märke härtill och
lät honom någon gång bli kvar efter de andra,
tog in honom i sin kammare och spelade för ho-
nom alla de sånger, hon kunde komma ihåg.
Hvad den lille såg lycklig ut!
»Skulle du vilja lära dig spela själf, Petter?»
frågade Kerstin.
Petter svarade inte, men hela hans magra an-
sikte lystes upp på ett sätt, som talade bättre än
ord.
»Då skall du få det, Petter. Men först skall
du fråga dina föräldrar, om de tillåta, att du
stannar hos mig ett par eftermiddagar i veckan.»
När gossen kom till skolan nästa gång, hal-
tade han, och hans ena öga var blått och igen-
svullet.
»Kära Petter, har du slagit dig?» frågade
Kerstin.
»Ja,» kom det skyggt till svar.
Men då lektionerna voro slut, följde Petter
Kerstin in i kammaren.
»Jaså, du vill spela i dag? Nå en liten stund
får det bli då. Ser du, jag skulle gå till pastorn.»
»Nej, jag skall inte spela, fröken, jag får inte
för far. Men jag ville be fröken om förlåtelse.»
»För hvad?»
»Jo, jag narrades i dag, när fröken frågade, om
jag fallit omkull och slagit mig.»
»Jaså, har du inte det?»
»Nej, pappa var full i går kväll, och när jag
frågade honom, om jag fick stanna kvar och spela
hos fröken, blef han så vild och slog mig så myc-
ket, så mycket. Han hade nog slagit ihjäl mig,
om inte mor kommit in. Men jag ville inte tala
om det, så de andra barnen hörde det. Åh, jag
har så ondt, så ondt i min sida.»
Kerstin fick tårar i ögonen. Stackars liten!
Inte hade han fått mycken glädje af hennes er-
bjudande, och hon nästan anklagade sig själf för
att ha varit skulden till hvad som händt. Då
Petter fortfor att klaga öfver sin höft, klädde
Kerstin af honom för att se, hur det var fatt.
Hon ryste öfver hvad hon såg. Den lilla krop-
pen bar öfverallt märken efter tunga sparkar —
stora, blåa märken, som ömmade, då hon vid-
rörde dem. Kerstin förstod, att gossen måhända
hade tagit skada af misshandeln, och att han be-
höfde läkarhjälp. Så kände hon vreden uppstiga
öfver den usle faderns beteende, och hon föresatte
sig att gå in till honom och riktigt läsa lagen.
»Kan du följa med mig, Petter?»
»Ja, om fröken bara inte går för fort.»
»Jag tänker gå med dig hem.»
»Nej, nej, snälla fröken! Far är full i dag
ockå, och han göra illa fröken.»
»Det har ingen fara. Kom, så gå vi.»
Petter fick hålla Kerstin under armen, medan
de gingo den frusna vägen framåt. Vintern hade
nämligen inträdt. Ju närmare de kommo Petters
hem, desto enträgnare bönföll han Kerstin att icke
gå med in. Men hon var orygglig i sitt beslut.
»Hemmet» bestod af en usel koja inne i skogen.
Genom ett trasigt, med papper halft öfverklistradt
fönster visade ett matt ljussken vägen dit. Ker-
stin knackade, utan att få något svar. Så steg
hon in.
En unken, i högsta grad skämd luft slog henne
till möte. Ett talgljus, som stod på den öppna
spisen, upplyste svagt det låga rummet, som
var nästan blottadt på bohag. Vid en vagga
låg en kvinna på knä och sökte vyssja ett
litet barn till sömn. I ett annat hörn sutto fyra
andra, alla mindre än Petter. Längst bort stod
en säng, där någon låg och sof. Kerstin antog,
att det var fadern.
»God afton,» hälsade hon allvarsamt.
Kvinnan reste sig och begynte släta ut håret,
hvarpå hon neg djupt.
»»ih, den nya skolmamsellen, som Petter talat
så mycket om.»
»Jag kommer för att tala med er man,» sade
Kerstin allvarsamt. »Han är väl hemma?»
Hustrun såg sig rädd och villrådig omkring.
»Ja, nog är han hemma alltid, men han är...»
»Full, tänkte du väl säga,» inföll i detsamma
en hes röst, och mannen reste sig i sängen. »Nej,
det var lögn, att Anders Petter Allgurén är full.
Jaså, är det hon, som vill lära barnen spela på
sina helvetesinstrument?»
»Den saken förstår ni inte,» svarade Kerstin,
»men hvad en gammal karl, allra helst en far,
borde förstå, är att han inte har rätt att miss-
handla sina barn.»
Allgurén klef ur sängen, och Petter smög sig
till syskonen.
Med rynkade ögonbryn gick karlen emot Kerstin.
»Hvafalls,» röt han, »kommer hon och vill lära
mig, hur jag skall aga mina barn. Dra åt fanders!
Man leker inte med mig, skall jag säga henne,
min fina fröken. Petter är en odåga, och smörj
skall han ha, till jag tagit alla griller ur skallen
på honom.»
»Men ni slår honom ju fördärfvad, människa.»
»Det var lögn! Petter!»
Gossen kom darrande fram. Fadern grep ho-
nom i armen.
»Jaså, du har skvallrat, din otäcka unge ! Det
skall du få för.»
Och han började ruska honom vildt. Kerstin
fattade honom i armen.
»Är ni galen, människa! Det måtte väl finnas
rättvisa till i världen. Akta er och släpp gossen.»
»Jag släpper honom, när jag vill, och för att
ni skall se, hur litet jag bryr mig om, hvad ni
säger, skall pojkrackarn få sig ett duktigt kok
stryk midt för edra ögon.»
»Slå mig inte, far, slå mig inte!» skrek Petter
i ångest. Den stackars hustrun vred händerna,
och de öfriga barnen började gråta.
Kerstin kände, hur hon bleknade. Gråten stoc-
kade sig i halsen på henne ... hon visste knappt
till sig.
Karlen tog den lille Petter som en vante och
lade honom öfver sitt knä. Gossen var som för-
lamad af skräck.
Så föll det första, tunga slaget af den grofva
handen.
Utan besinning hade Kerstin rusat fram, och
innan den grymme mannen hann slå det andra
slaget, träffade en duktig örfil hans ena kind.
Det var Kerstins behandskade hand, som utdelat
den.
Alldeles förbluffad släppte fadren barnet i golf-
vet och såg på Kerstin, som med blixtrande ögon
stod framför honom.
»Våga inte att slå en gång till,» sade hon fläm-
tande, »eller vid Gud!...»
Karlen slog till ett hånskratt, blef ett ögonblick
stående orörlig. Så sträckte han ut handen och
tog sin mössa, som hängde på en spik och gick
mot dörren. Kerstin rörde sig ej.
»Dra åt...!» röt han till, grep henne i axeln
och slängde henne undan, så att hon föll omkull
på golfvet, hvarpå han, utan att säga ett ord,
gick ut.
Häpnaden hade förlamat allas tungor. Hustrun
såg först efter den bortgående mannen, sedan på
Kerstin, som rest sig och borstade af sig. Petter
hade krupit tillbaka till sitt hörn.
»Det är ju förfärligt!» utbrast hon och föll i
gråt. Kvinnan började också snyfta.
»Ja, kära fröken, sådan är han. Mig gör det
ingenting, jag är så van. Men de stackars barnen.»
»Det måste bli annorlunda, madam, jag skall
tala med pastorn. Men jag vågar inte lämna er.»
»Det har ingen fara, mamsell, nu kommer han
inte hem i natt, det är jag säker om. Och i mor-
gon bittida skall jag skicka bort barnen. Hade jag
haft mod att göra det ni gjorde nyss första gången
han började grassera, hade nog mycket varit an-
norlunda nu. Det skall väl bli bättre en gång,
hoppas jag. Antingen slår han snart ihjäl sig,
eller också blir han ihjälslagen.»
Ytterst upprörd anlände Kerstin till prästgården.
Hon omtalade genast för kyrkoherden, hvad som
händt. Han hörde allvarsam på.
»Jag vet, att Allgurén är en vild karl,» sade han,
»och jag beklagar, att ni kom i delo med honom.
Emellertid skall jag fara dit i morgon bittida.
Blir det ingen annan råd, få vi taga barnen ifrån
honom.»
I prästgården träffade Kerstin både skollärare
Lager och hans hustru Lovisa samt fröken Vallin,
hvarjämte hon blef presenterad för en kandidat
Filén, som läste på prästen och under ett par
veckor, medan kyrkoherden Magni varit bortrest,
uppehållit predikoskyldigheten inom pastoratet.
Det var en vacker, blond och högväxt ung man
med ett ytterst sympatiskt sätt. Som han råkade
till att känna några af fru Lovisas bekanta, lade
hon afundsjukt beslag på honom under nästan
hela aftonen.
»Jo, ni har just ställt till det vackert ni, fröken
Sangvin,» sade kyrkoherden skrattande. »Det var
inte långt ifrån, att ni blifvit å båle bränd.»
Kerstin såg förvånad på honom och frågade:
»Hvarför det?»
»Jo, några af gummorna här hade fått för sig,
att ni var katolik och sålde aflatsbref.»
»Jag?»
»Just ni! Ni måtte åt edra småttingar ha delat
ut några bokmärken, och det var de, som vållade
hela oredan.»
»Ja, men det var då högst oskyldigt, tycker jag.
Jag köpte en karta af en kringvandrande krämare.
Det var bara till mellanlägg i böckerna.»
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Ur en Stockholmsfrus hushållsbok.
(Svar från »Erfaren husmoder».)
I slutet af förra året förekom å vår fråge-
afdelning under n:r 309 följande fråga:
Huru mycket kaD i Stockholm anses normalt
i s- k. matpengar för en familj på två per-
soner med en tjänarinna, då fordringarna äro
enkel husmanskost och då inga bjudningar
förekomma?
Denna besvarades i n:r 1 för i år af »Erfaren
husmoder». Hennes svar framkallade allmänt
intresse, för att ej säga en smula uppstån-
delse bland våra Stockholmsfruar, som i
allmänhet tycktes vara böjda anse hennes be-
räkningar allt för låga att vara utförbara.
risucdsli11 ning å ite.
Spis-&Knä.clce’bröd
O. "W. SCHUMACHER
„ Xongl. hofleverantör — r~
** Norrlandsgatan, St o« k liolm, 1»/
akes & Biscuits
fås hos de flesta
Speceri haiullare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
