Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 24 februari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893
I D U N
60
»Genomskinlig som glas och med äkta
guldkanter.»
»Behåll dem och drick kaffe ur dem med
era vänner. Vi kunna kanske hitta pä någon
annan utväg.»
Hon lade ned koppen igen och säg frå-
gande pä honom.
En läng stund satt han försjunken i tan-
kar och tycktes hafva glömt, att någon annan
fanns i rummet, och dä katten hoppade upp
i hans knä och smekande strök sig emot ho-
nom, sade han liksom förvånad:
»Jaså, är det du, är du här?» — —
»Ebenezer, Ebenezer
snart till Palästina reser.»
Den lilla strofen halkade så plötsligt öfver
hans läppar, och han såg därvid så besyn-
nerlig ut, att den lilla flickan smög sig när-
mare intill sin mor och stirrade förskräckt
på honom.
Men lika plötsligt steg han upp, hans an-
sikte klarnade, liksom upplyst inifrån, och i
det han gick fram till en gammal byrå, som
stod inklämd mellan spisen och ytterväggen,
sade han, raskt och bestämdt, liksom till sig
själf:
»Nej, det får anstå med resan till Palä-
stina så länge.»
Han tog fram ett Jitet skrin från den öf-
versta byrålådan.
»Jag skall säga er, hur det är,» sade han,
under det han öppnade skrinet. »Allt sedan
jag var en liten gosse, har jag haft en ön-
skan — en enda. Den har gått igenom mitt
lif, som en gyllene tråd — den har utgjort
mina nätters dröm och mina dagars glädje.
Den har ersatt mig mycket, mycket annat,
som jag saknat, — hustru, barn — jag har
aldrig ägt någondera. Jag har arbetat och
sträfvat — och jag gör det ännu — för att
en gång nå detta mål. Jag ser det jämt
framför mig, och jag sträcker mina händer
efter det...»
Han sträckte sina magra händer mot den
mörka spiselvrån, och ögonen fingo ett un-
derligt frånvarande uttryck.
»Jerusalem, Jerusalem, du härliga stad,
som Herren lofvat att återgifva till sitt egen-
domsfolk. Det är till dig jag längtar, och
jag skall en gång se dina murar och träda
in genom dina portar.»
»Se,» sade han och sträckte fram skrinet,
»på detta har jag samlat, länge, länge — det
skall föra mig dit bort.»
Han vägde skrinet i sin hand och betrak-
tade mynten, som glänste på dess botten, med
lystna blickar.
Men liksom för att komma ifrån en fre-
stelse, slog han hastigt igen locket.
»Hur mycket behöfver ni till hyran,» frå-
gade han tvärt och vände sig till timmer-
manshustrun.
Det var åter den vanlige Ebenezer.
»Nej, nej,» sade hon afvärjande och sträckte
sina båda händer emot honom. »Ingen upp-
offring för mig. Jag går till pantlånekon-
toret.»
Han tycktes ej höra.
»Se här, tag,» sade han. »En, två —
tio, tjugo — behöfver ni mer? Trettio.»
Det hade kommit en sällsam ifver öfver
honom, och allt efter som han plockade upp
de blanka kronorna, strålade hans ansikte
allt mer af belåtenhet.
»Jag vet ej, om jag kan,» sade kvinnan,
och bennes ögon stodo fulla af tårar.
»Ni kan,» sade han och strök ned pengarne
i korgen. »Och blir ni ytterligare i trång-
mål, så kom hit.»
Hon hade velat kyssa hans händer, bruna
och skrynkliga som de voro, men hon tac-
kade endast och frågade, om hon ej på nå-
got vis kunde få betala af sin skuld. Hon
ville så gärna vara honom till någon tjänst,
städa och skura, bädda hans säng, tvätta
hans linne, göra uppköp för hans räkning.
Nej, han behöfde ingen hjälp. Han var van
att hjälpa sig själf. Men om hon ändå nå-
gon gång ville komma in med sin lilla flicka,
så skulle han tycka om det.
Han strök den lilla flickan öfver hufvudet.
* *
*
Hade timmermanshustrun kastat en blick
tillbaka, när hon gick ut genom dörren, så
hade hon fått se en underlig syn, men hon
gick med gladt hjärta och lätta steg tvärs
öfver gränden och välsignade i tysthet den
gamle mannen, som för hennes skull gort
en sådan uppoffring. Ty att det kostat ho-
nom mycket, det förstod hon.
Ebenezer stängde dörren i lås efter henne
och lade sig nu på knä vid spiseln, där han
makade undan allt bråtet i ett hörn, så att
han fick den blanka spiselhällen fri. På denna
tömde han nu ut de återstående mynten och
började att ordna dem i bestämda linier och
fyrkanter, liksom ett barn ordnar bitarne ur
sin leksaksask.
Allt efter som arbetet fortskred, blefvo
hans ögon allt mera lysande, och de gula
kinderna fingo färg. De ifriga, darrande fing-
rarne fogade tillsammans mynt efter mynt i
långa rader, här och där afbrutna af en och
annan öppning. Det var murarne och por-
tarne till hans drömmars Jerusalem, och han
hade så ofta byggt upp dem på den gamla
spiselhällen, att han utan att fundera mycket
kunde placera hvarje blänkande sten just på
den plats, dit den hörde. När muren var
färdig, drog han ifrån den ut ett par räta
linier, som löpte parallelt på ett litet afstånd
ifrån hvarandra. Det var vägen till Jeru-
salem.
Men plötsligt måste han upphöra med sitt
arbete. Materialet var slut.
Ögonen slocknade, de skrynkliga kinderna
blefvo åter gula, och armarne föllo matta och
liflösa ner efter hans sidor.
»Jag visste det,» suckade han, »jag visste
det. Så är det alltid. Vägen blir aldrig
färdig, aldrig ...»
Katten hoppade upp i spisen, satte sig där
midt bland mynten och såg stinnt på sin
herre, som ännu låg på knä framför eldsta-
den.
»Hvad vill du,» sade juden; »tror du, att
jag ångrar mig?»
Han sköt undan katten och plockade myn-
ten, ett efter ett, tillbaka i skrinet.
Det hade nu blifvit nästan skumt i det
lilla rummet, men sedan han gömt undan sin
skatt, satte han sig åter på sin trefot vid
fönstret och beledsagade liksom förr — kan-
ske litet mindre hoppfullt — sitt arbete med
den gamla sången:
»Ebenezer, Ebenezer
snart till Palästina reser.»
* *
*
Redan följande dag kom timmermanshust-
run tillbaka för att lämna åter ett guldmynt,
som hon funnit bland silfverslantarne.
Dagen var redan långt framskriden, men
Ebenezer satt ej som vanligt vid fönstret på
sin trästol. Katten gick orolig och jamande
omkring på golfvet, och när dörren öppna-
des, var han med ett språng ute i den mörka
gränden.
Hon ämnade åter aflägsna sig, då hennes
lilla flicka pekade på ett föremål i sängen.
»Se, mamma; så rysligt blek han är.»
Det var Ebenezer. Den gamle juden låg
ännu kvar i sin säng och sof, fastän det var
så långt lidet på dagen.
Ja, han sof, lugnt och fridfullt med ett
leende öfver läpparne. Han hade gått in
genom det nya Jerusalems portar.
Soeietetsskvaller.
En betraktelse från ett småstadsfönster.
För Idun af J. F—lm.
ß
ika litet som man bryr sig om själfva
ursprunget för moderna, lika litet frå-
gar man efter, hvarifrån societetsskvall-
ret leder sitt ursprung. I förra fallet är man
nöjd, om det tar sig bra ut, i det senare -—
ja, detta var det vi nu skulle komma till.
Att källorna i båda fallen ej äro de renaste,
därom kan man emellertid vara tämligen för-
vissad.
Med eller utan skäl hafva nu en gång
för alla våra småstäder blifvit stämplade som
platser, där skvallret rent af betraktas som
ett slags lifselexir, hvaraf en om än aldrig
så liten dosis uppväcker liksom nytt lif.
Att endast klandra denna smakriktning är
här ej meningen, blott helt varsamt skärskå-
da densamma med den pietet, som en dylik
fråga kan vara värd. Förmildrande omstän-
digheter ursäkta det jämförelsevis oförargliga
skvallret i allmänhet och småstadsskvallret i
synnerhet.
Det lilla samhället är så hänvisadt till
egna krafter i fråga om nöjen och tidsför-
drif. Man har ej roligare, än man gör sig.
Om det då någon gång sker på nästans be-
kostnad, finnes ju intet ondt, som ej har nå-
got godt med sig, t. ex. ett nogare aktgif-
vande på sig själf. Det finns väl knappt
någon, i egna ögon än så stor och i allo för-
träfflig, som är helt och hållet okänslig för
åtlöjet. Fåfängan och högmodet hafva alltid,
som väl är, satirens vapen riktade mot sina
åsneöron.
Några exempel kunna ju anföras.
Fru K. hade bland en mängd andra själf-
tagna rättigheter äfven tagit fasta på att
vara den första vid supébordet. En gång
fann hon sig dock förekommen af en annan,
till hvilken hon då vände sig, med skärpa
frågande: »Hvad är fruns man? Min man
har majors rang!»
Fru W. har ingen som helst speciel vär-
dighet att framhålla; försöker sig därför på
åldersrättigheten och anser all sidovördnad
som ett brott mot sina gråa hår. Det gråa
hår, som ej pockar på vördnad, ger man ju
af hjärtat sin aktningsgärd.
Somliga personer kunna ej af rent fysiska
skäl, som man vet, åka baklänges i vagn ;
men hur man kan plågas af att gå till vän-
ster om sitt sällskap vid promenader, måste
väl få tillskrifvas något annat slags svaghets-
tillstånd. De båda fruarna L. och B. hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0064.html
