Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 24 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I D U N 61
nyss passerat fru N:s fönster, hvars refle-
xionsspegel för de skådelystna ögonen i det
längsta återgaf något rätt komiskt. Den ena
af fruarna höll nämligen styft på att få
behålla den andra till vänster om sig. Men
nu ville olyckan, att högerfrun tillika i hvar
mötande häst eller hund såg en annalkande
» fara, som tvang henne att för ett ögonblick
öfvergå till vänstern för att, när faran var
förbi, åter intaga sin högerställning.
Nära intill det löjligas område gränsar
mångt och mycket i sällskapslifvet. — En
familj fordrar t. ex., att hänsyn uteslutande tages
till dess smak och åsikter. I annat fall
kan det hända, att »familjens hufvud» stan-
nar i tamburen under festens fortgång, möj-
ligen i mindre hög feststämning, men prin-
^ cipfast och i dygdigt medvetande, att ej med
sin närvaro sanktionera sådana demoralise-
rande tidsfördrif som dans och kortspel. En
annan familj går aldrig objuden bort, men
fordrar, att andra skola komma objudna till
dem.
På sätt och vis karaktäristiska yttranden
kunna ibland få höras i sällskap. »Hvarför
är er fru frånvarande i afton?» — »Hennes
plikter hålla henne hemma.» — Känna de
närvarande fruarna då ej sin pliktförgätenhet,
är det deras eget fel — nog har den
blifvit tillräckligt betonad. — »Skall jag be-
höfva underkasta mig obehag, för att de be-
haga ställa till en bjudning? Både min man
och jag komma hellre, när man minst vän-
tar oss.» — Ja, är behaget då ömsesidigt,
går det ju an. 1 och för sig förutsätter ett
dylikt yttrande åtminstone inga andra plikter
än mot sig själf.
Dessa och liknande smådrag i oändlighet
, kunna ju räknas till det oförargliga skvaller-
området. En annan sak är, när skvallret
antar sådana dimensioner, att aktade sam-
hällsmedlemmars goda namn och rykte få
sitta emellan. I mindre samhällen, där man
lättare kan komma underfund med roten och
upphofvet eller själfva härden för skvaller-
fabrikationen, borde elakheten lättare kunna
begränsas och näpsas genom att helt enkelt
i platstidningar ange namn och fakta. All-
mänheten fitvarnas ju för så mycket annat
giftigt, hvarför ej först och främst för de gif-
tiga tungorna?
»De må säga hvad de behaga om mig,
bara de ej säga det ål mig,» så tröstar sig
en och annan. Jo bevars, det kan äfven
komma direkt, men då vanligen i denna form :
»Jag vet några af dina bekanta, som tro det
och det om dig, men jag säger ej hvilka —
ty jag vill ej komma i något skvaller.»
En sannskyldig skvallergourmand försmår
ej heller sådana små obetydliga läckerbitar
som: »har du hört» — »de säga att» — o.
d. med variationer.
Detta är det koncentrerade giftet, så myc
ket farligare, om det träffar ett känsligt, ömtå-
ligt sinne. Att offentligt brännmärka sådana
giftblanderskor borde vara både en skyldig-
het och rättighet.
Det är alltid godt att lära känna, om också blott
i förbigående, en älsklig människa ; det uppfriskar
en liksom blommor och skogar och bäckar. —
Vi skulle sträfva efter att likna plantan i ett sjuk-
rum, som fördelar och renar luften till och med
i en region, som bleker all desss grönska och
hämmar dess naturliga benägenhet att utveckla
sig.
George Eliot.
Hundraåringen,
fröken Charlotta Wilhelmina Fürstenhoff.
W ’IIM i’0
mim
/ii
WM
Ja, så ser hon ut, den gamla, hvilkens
hundraårs födelsedag vi i förra numret om-
nämnde! Vi gåfvo dä ock ett halft löfte att
återkomma för att närmare presentera åldrin-
gen för Iduns läsarinnor, då vi föreställde
oss, att det kunde intressera dem att få en
för dagen nytagen bild af en kvinna, som
lagt ett så långt och minnesrikt lif bakom
sig. Naturligtvis kunde ej den gamla i den
stränga vintern lämna sin lugna vrå i sitt
lilla rum på Drottninghuset; men vår foto-
graf visste råd, tog sin kamera med sig och
aflade häromdagen en visit hos fröken Für-
stenhoff, som var förberedd och väntade ho-
nom. Hon var dock just den dagen af én
tillfällig, lindrig opasslighet hindrad att lämna
sin bädd, men fotograferingen gick med godt
resultat för sig, som härofvan synes.
Den gamla damen är, trots sin höga ålder,
emellertid i regel vid så ypperliga kropps-
och själskrafter, att man kan ha anledning
förespå henne ännu många hälsodagar.
Folkköken i hufvudstaden.
Hämtning af matportioner.
Då det i ett samhälle råder arbetsbrist och
nöd — de gå alltid hand i hand, när det gäller
den fattigaste befolkningen — är det ett vackert
utslag af vår tids filantropiska sträfvanden, om
välgörenhet frammanas och utöfvas på ett prak-
tiskt sätt.
De i fjol vintras i Stockholm åstadkomna folk-
köken kunna tvifvelsutan anses såsom inrättnin-
gar, väl egnade att arbeta i det angifna, behjär-
tansvärda syftet. Folkköken ha också vunnit
kraftigt understöd, icke allenast af sådana be-
skyddare som konungen och prins Karl, hvilka
allt fortfarande hysa lifligt intresse för dessa an-
stalter, utan äfven af allmänheten, deribland icke
minst damerna.
Sedan emellertid de ifrågavarande inrättningarna
på ett utmärkt sätt fyllt sin första uppgift, har
man funnit, att de kunna taga ännu ett steg
framåt. De böra nämligen icke blott fasthålla
vid sitt första mål att alltid vara de fattigaste
till hjälp, de kunna äfven erbjuda väsentliga för-
delar åt mindre eller mera burgna familjer inom
olika samhällslager.
Folkköken hafva, som bekant, i vinter åter
börjat att arbeta, men nu, jämfördt med förut, på
något olika grund och efter utvidgad plan.
“Man har sålunda såsom önskemål uppställt:
frigörelse från de förutvarande subsidierna och
ett arbete på egen grund ; i få ord — affären skall
uppbära sig själf. Men hur skall detta tillgå?
De ytterst låga priserna få under inga villkor höjas;
de stora portionerna få inte minskas; den kraf-
tiga, vällagade maten inte försämras. Nej, visst
inte! Men allmänheten själf skall understödja
saken genom en i väsentlig grad utsträckt hämt-
ning af matportioner från folkköken. Se där
medlet!
Hämtningsidén har dock för närvarande ej vun-
nit någon större anslutning, och det kan med fullt
skäl frågas: hvarför det? Maten, som tillhan-
dahålles, är billig, riklig, välsmakande och till-
redd af de bästa ingredienser. Att det för litet
hvar skulle vara både bekvämt och billigt att,
särskildt under vissa förhållanden, hämta god och
närande föda från närmaste folkkök borde vara
tydligt. Det är t, ex. stök i huset, tvätt och skur-
ning eller dylikt. Tjänarinnorna, de må vara två
eller en — ty här talas egentligen icke om rikt
folk, som har råd att hålla många tjänare — äro
fullt sysselsatta med de extra göromålen. Det är
otrefligt i hemmet, och familjefadern och de vuxna
barnen, som hafva arbete borta, skulle helst se
sig befriade från hela stöket, mest därför att de
ej få mat i rätt tid och kanske inte heller så god
mat, som de äro vana vid. Den har i brådskan
blifvit vidbränd eller råkat kallna. Borde ej folk-
köket vid sådana tillfällen vara en ovärderlig vän,
som skulle förekomma många obehag och led-
sambeter? Jo, säkert.
Går man sedan till den burgna arbetarefamiljen,
där ingen tjänare finnes, utan hustrun skall sköta
hela huset; hur ställer sig saken där? Ja, man
kan ju säga, att den dugliga, sträfsamma kvinnans
första uppgift bör vara att i allt själf sköta om
hus och hem. Men räcka hennes krafter alltid
till härför? Knappast. I de flesta fall finnes det
en talrik barnskara, som skall hållas ren och hel,
och tusen andra bestyr falla inom det dagliga
arbetets område. Det vore då säkert en väsentlig
hjälp att härvid anlita folkköket, som dessutom
erbjuder en kosthållning, hvilken svårligen kan
åstadkommas inom den enkla arbetarefamiljen.
Ty i hvarje hushåll, större eller mindre, spela
både matlagningskonst och ett förståndigt inköp
af födoämnen afgörande roller. Och i dessa af-
seenden hafva de väl organiserade folkköken na-
turligtvis ett gifvet företräde framför hvilket min-
dre hushåll som helst. Husmoderns plikt i öfrigt
är naturligtvis alltid den att i hemmet skapa
trefnad och upprätthålla ordning och snygghet;
men hon kan det ofta icke, i följd af .bristande
tid, om hon ej i någon mån befrias från matlag-
ningsbestyret. Att göra det egna hemmet till en
kär och angenäm tillflykt för med arbetets tunga
kämpande make och barn torde ock vara en mera
maktpåliggande uppgift än den att kunna tillreda
en mer eller mindre smaklig husmanskost.
Äfven den, som betraktas som pauvre honteux,
skulle hafva stor fördel af mathämtning från folk-
köken.
Då det ju sålunda är en hel mängd samhälls-
medlemmar, som med inslående på den antydda
vägen skulle vinna afsevärda förmåner, är det
förunderligt, att mathämtningsidén ännu icke vun-
nit större anslutning. Vi tro dock, att orsaken
härtill i hufvudsak kan sökas däri, att det saknas
exempel från de något högre samhällslagren, och
att hos somliga någon liten fåfänga får göra sig
för mycket gällande på de sanna fördelarnes be-
kostnad.
De nu angifna små hindren för den sunda idéns
genomförande borde dock vara lätt undanskaffade,
och att så kommer att ske, är allt för troligt.
Slutligen kan tilläggas, att i handeln numera
för billigt pris — 2 à 3 kr. pr st. — finnas till-
gängliga mathämtare, som under 3 à 4 timmar
hålla maten i fullgodt skick och vid lämplig tem-
peratur för servering.
Äfven denna omständighet bör i väsentlig grad
bidraga till hämtningsidéns tillämpning i stor
skala.
K. L.
Ack, hur mycket godt vi kunna göra hvarandra
genom några få vänliga ord, och tillfällena därtill
äro så mycket talrikare än till vänliga handlingar!
Vi behöfva, att människor känna för oss, mer än
att de handla för oss.
George Eliot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
