Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 24 februari 1893
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G2 I D U N 1893
En reformfråga för dagen.
»
en 8ibiriksa vinter, åt hvilken vi for när-
varande ha att glädja oss, leder tan-
ken osökt på en sak, som ganska nära be-
rör äfven damerna, och det är frågan om
herrarnes sätt att hälsa genom hattens af-
tagande. Visserligen har man i dagarne i
flere tidningar sett uppmaningar från damer
till herrarne, att dessa skulle nöja sig med
militärisk honnör, men jag undrar, hur många
damer skulle, när det komme till praktiken,
vara belåtna med en dylik hälsning af »civile».
Och dock finns det ingenting, som talar emot
en sådan reform.
Att hälsa genom att taga af hatten är ju
bara ett mod, och när ha väl damerna varit
rädda för att afskaffa ett gammalt mod?
Detta hälsningssätt är för öfrigt icke så gam-
malt, att det därigenom har någon häfd
för sig.
I det sextonde århundradet fann den mest
höflige europé ingen anledning att hälsa på
en dam på gatan genom att riskera en för-
kylning af hufvudet. Han ansågs det oak-
tadt lika litet barbar som den oriental nu
för tiden anses ociviliserad, som icke lyfter
på sin turban till hälsning — emedan han
just i hufvudets betäckande ser den verkliga
vördnadsbetygelsen.
Hälsningsformen är en produkt af modet,
beroenda af de mest olika omständigheter,
måhända med undantag af förnuftets bud;
ty eljes skulle människorna i den varma Ori-
enten för längesedan ha föredragit att lyfta
på turbanen till hälsning, under det att nor-
dens invånare, hälst nnder vintern, för länge
sedan skulle ha fått idén att behålla hat-
ten på.
Ja, mina damer, betänken, att det i vår
nervösa, oroliga tid finnes ett mycket stort
antal herrar, som på en stor del af hufvu-
det icke äga en mot vinterkylan behöflig
hårbeklädnad! Betänken, hvad en sådan herre
riskerar, då han utsätter sin hjässa för köld
och storm! Och det kanske för att hälsa
på en person, för hvilken han flyktigt pre-
senterats, med hvilken han knappt växlat
ett ord.
Jämte dessa sanitära betänkligheter kan
man äfven anföra ett estetiskt moment, som
snarare talar för än mot en reform i häls-
ningssättet. Är det så vackert att se en
mans hufvud, hvilket endast genom en idé-
association erinrar om Simsons, obetäckt, och
skulle det vara en uppoffring att på gatan
afstå från anblicken däraf? Detta är ju emel-
lertid en bisak, men för öfrigt kan man väl
ej påstå, att några estetiska motiv finnas för
det nuvarande hälsningssättets bibehållande.
Och anse väl damerna, att ett annat häls-
ningssätt ej innebär så mycken vördnadsfull-
het och artighet? Men har väl en dam nå-
gonsin ansett, att en officers hälsning utmär-
ker sig för bristande höflighet? Helt visst
aldrig — och således är allt endast ett mod,
en inrotad vana.
Rom byggdes icke på en dag, och en re-
form genomföres aldrig med ens. Men den
här föreliggande frågan har redan länge och
ofta debatterats, hvadan det nu kan vara på
tiden, att det blir något af. Amerikanarne
föregå med godt exempel; hos dem förekom-
mer hattaftagandet på långt när icke så myc-
ket som hos oss.
Jag är öfvertygad om, att alla herrar med
glädje skulle acceptera reformen, men se, de
våga icke, ty de veta icke hvad damerna
säga. Bedömen, mina damer, saken objek-
tivt, och jag tror, att I skolen icke blott låta
alla betänkligheter fara, utan äfven med
äkta kvinnlig energi verka för saken. På
er, mina damer, beror reformens öde!
En hattaftagare.
Ur notisboken.
Svensk väfskola i London. Sedan början
af detta år har en svensk väfskola varit i verk-
samhet i 326 Regent street, W. i London. Skolan
står under ledning af fröknarna Hamilton och
Juhlin-Dannfelt, hvilka genomgått fullständig kurs
hos Handarbetets vänner i Stockholm. Skolan
har till uppgift att verka för spridning af känne-
dom om svensk konstväfnadsindustri i England
och har omfattats med lifligt intresse. Undervis-
ningen omfattar rosengång, opphemta, munkabälte,
dukagång, krabbasnår, flossa, rödlakan, mattväf-
ning, dyktygsväfning, bandväfning, gobelinsväfning
m. m. Undervisning lämnas ock i svensk spets-
knyppling, Delsbobroderier m. m. En indisk dam,
mrs Pherose Sorabji Thomas, lämnar i skolan
undervisning i indiskt broderi i guld, silfver och
silke.
*
Vår berömda landsmaninna, Kristina
Nilsson, har, enligt en engelsk tidning, skänkt
18,000 kr. såsom grundplåt till ett hospital för
strupsjukdomar i Frankrike.
*
Sämre än hos oss! I Österrike och isyn-
nerhet i Böhmen pågår ock en rörelse att få apo-
tekarbanan öppnad för kvinnor. Man försöker få
de förberedande lärokurserna tillgängliga för flic-
kor, hvilka efter aflagda examina skulle anställas
som biträden på apotek. Apotekarne äro emeller-
tid mycket mot dessa sträfvanden och ha både i
Wien och i Prag hållit möten och antagit petitio-
ner, ställda till regeringen och hvari de begära att
få slippa kvinnlig konkurrens inom sitt yrke.
*
Den gyllne rosen, den höga orden, som påf-
ven årligen förlänar en dam af kunglig börd och
utmärkt genom dygder och de tjänster, hon gjort
kyrkan, kommer att i år gifvas åt österrikiska
ärkehertiginnan Marguerite Sophie, som i slutet af
förra månaden blef förmäld med wiirtembergska
tronföljaren. Ärkehertiginnan är brorsdotter till
kejsar Frans Josef och hade före sitt äktenskap
någon tid varit priorinna för Hradschins adliga
jungfrustift i Prag.
Teater och musik.
Kungl. operan återuppförde i måndags Verdis ut-
slitna och tråkiga opera »Den vilseförda». Intres-
set för operan höjdes dock denna gång därigenom,
att titelrollen utfördes af fru Vendela Sörensen,
hvilken denna afton började sitt länge förebådade
gästspel på kungl. operan. Men om det ock var
angenämt att få återhöra denna intelligenta och
i dramatiskt hänseende synnerligen framstående
sångerska, så förminskades likväl det angenäma
intrycket betydligt genom det långt ifrån mönster-
gilla sätt, hvarpå operan från början till slut
framfördes. Sångare och kapell tycktes just ej
vilja veta mycket af hvarandra, ty slitningar före-
kommo i mängd. Aftonens ärade gäst tillvann
sig emellertid publikens odelade bifall. Som be-
kant ligger emellertid fru Sörensens begåfning
mera åt opera comiquen. Det blir sålunda af vida
större intresse att få se och höra henne som
Zephyrine i »Diamantkorset» samt i titelrollen i
»Regementets dotter», i hvilka båda operor hon
kommer att här uppträda. Fråga lär äfven vara
om, att fru S. skall sjunga titelpartiet i »Lakmé».
K. Dramatiska teatern kan ej förtjäna annat än
beröm för den omsorg den ägnar vår inhemska
dramatik. Anna Wahlenbergs 4-aktspjäs »Lön-
dörren», som i lördags för första gången uppför-
des, är nämligen det femte nya svenska original-
stycket i ordningen å denna scen för innevarande
spelår.
Med vanlig talang och synbart intresse har den
för Iduns publik välkända författarinnan gått till
behandlingen af sitt ämne, och om bifallet vid
premièren ej var så ovanligt stormande, så berodde
detta tvifvelsutan på det pinsamma i själfva äm-
net samt därpå att de pinsamma scenerna upp-
repades akt efter akt. Och i dessa upprepningar
ligger nog en viss svaghet hos stycket. Trots
detta förstår emellertid författarinnan att hålla
intresset vaket och spändt. 1 afseende på karak-
tärsteckningen har förf. också inlagt synnerlig för-
tjänst.
Grundidén i stycket är den, att förf. vill visa, hurusom
det är absolut nödvändigt, att fullt förtroende råder mellan
ett par äkta makar ; det får ej finnas någon hemlighet dem
emellan, någon löndörr, af hvilken den ena eller andra kontra-
henten kan begagna sig. Prof. Behrfelt och Ellen hafva gift
sig med hvarandra af innerlig och varm kärlek. Ellen har
emellertid redan förut varit pä väg att öfverlämna sig åt en
man, en gift man, som rymde från sin hustru, och som Ellen,
då hon reste med honom, trodde sig älska. Hon hade emel-
lertid knappast tagit plats vid hans sida i järnvägskupén,
förrän hon klart insåg, att det mera var af öfverspändhet än
af kärlek, som hon reste med honom. Därjämte stod också
bilden af den öfvergifna hustrun för hennes ögon som det
ständigt aggande samvetet, och hon kände sig hafva fått en
fläck på sig, och med en sådan ville hon ej lefva. Följden
blef därför också, att hon genast efter ankomsten till Köpen-
hamn reste ifrån den man, hvilken hon följt dit. Vid sitt
giftermål med Behrfelt vågade hon ej yppa denna hemlighet,
som hon också hoppades för evigt begrafven. Genom gemen-
samma släktingar sammanföres hon emellertid med amanu-
ensen Rolén, den andra parten i hennes lifs hemlighet. Ett
händelsevis uppsnappadt ord kommer professorns misstänk-
samhet att vakna, och sedan denna en gång är väckt, blir
den äkta mannen alldeles oresonlig. Han pinar sin hustru
till bekännelse, men denna blir ledsamt nog endast half, och
Behrfelts mor, Ellens svärmor, öfvertalar henne i all välme-
ning att fortfarande dölja det rätta förhållandet med denna
hemlighet. Professorn får emellertid snart reda på hela hi-
storien och hotar med en fullständig brytning. Hon förkla-
rar honom, att hon ej tillhört någon annan, men han tror
henne ej. I förtviflan beslutar hon då att dö. Nyss knappt
tillfrisknad efter en lunginflammation, ställer hon sig i det
öppna fönstret och insuper den kalla vinterluften, förkyler
sig och dör i mannens armar, sedan denne nu först förklarat
sig tro på henne och kommit till insikt om, hur illa han
handlat mot henne. Nu är det emellertid för sent.
Stycket verkar som sagdt pinsamt på grund af
sitt innehåll. Nog för att en sådan natur som
prof. B. kan finnas; vi våga dock tro, att dylika
brutala naturer äro tämligen sällsynta, åtminstone
bland bildadt folk. Sådant ämnet nu är taget, är
det emellertid som sagdt väl behandladt och in-
tresserar särskildt genom teckningen al den i styc-
ket förekommande hufvudkaraktärerna. Främst i
detta hänseende äro vi benägna att sätta gamla
fru Behrfelt, hvilken i frök. Ahlander fått en öfver-
måttan lyckad representant. Den gamla modren,
som i idel välmening för sin så högt älskade son,
professorn, kommer fram med den ena lilla osan-
ningen efter den andra, är af både författarinnan
och skådespelerskan så tagen på kornet, att en
hvar riktigt tycker sig känna igen den. Ej min-
dre beröm förtjänar fröken Seelig för sitt alltige-
nom förträffliga utförande af den unga professor-
skans mycket fordrande roll, i hvilken den ständigt
framåtgående skådespelerskan tydligt funnit en af
sina bästa uppgifter. Hr Hillberg spelar profes-
sorns roll och återger densamma med den träff-
säkerhet, man oftast är van finna hos denne vår
främste skådespelare. Birollernas innehafvare,
bland hvilka märkas fru Fahlman samt hrr Fre-
driksson och Bceckström, fyllde förträffligt sina
platser.
Osten-föreställningarna å Kungl. operan. Emil von
der Osten, den sedan gammalt af hufvudstads-
publiken lifligt uppburne skådespelaren, har bör-
jat en serie föreställningar å nämnda scen med
att ett par gånger uppföra Alex. Dumas’ bravur-
stycke Edmond Kean. Hr Osten biträdes därvid
af eget sällskap, med hvilket han nyss afslutat
en tourné i landsorten.
I den store engelske skådespelarens roll finner
hr von der Osten rika tillfällen att briljera med
en öfverlägsen rutin, som aldrig förfelar att ur
de här så flitigt anbragta s. k. »stora scenerna»
framvinna den största möjliga effekt. Nekas kan
dock ej, att åskådaren härvid nästan aldrig drif-
ves längre än till den reserverade ståndpunkten
af aktningsfull beundran inför en så säker yttre
teknik; den underström af verklig värme och
medryckande känsla, som först adlar en konst-
närlig prestation till genialisk konst, saknas allt
för mycket. Emellertid är von der Ostens Edmond
Kean en ytterst verkningsfull skapelse, som af
den talrika publiken hyllades med lifligt bifall
och rikligen med blommor.
Om de medspelande är ej mycket att säga.
Sällskapet är tydligen sammansatt med beräkning
på att så litet som möjligt distrahera åskådarnes
intresse från hufvudfiguren.
Hr W. Rydberg som den gamle sufflören Salo-
mon, Keans faderlige och trogne vän, skildes dock
särskildt med heder från sin uppgift, liksom frö-
ken Holmlund i Anna Danbys framställande in-
lade en rätt verkningsfull vekhet och skärhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:26 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1893/0066.html
