Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 24 februari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 63
Vasateatern har med sitt nya program gjort stor
lycka och detta välförtjänt, då detsamma som
clou upptar det förebådade pantomimiska balett-
divertissementet »Dockféen», hvilket verkligen er-
bjuder något för Stockholmspubliken nytt och
omväxlande af harmlös ögonfägnad. Så »stora
barn» äro vi dess bättre allesamman, att vi på
premièren kommo under fund med, att vi kunde
hjärtligen glädjas åt den förtrollade leksaksbuti-
ken med alla dess skatter, de näpna invånarne,
de lifliga danserna, de färgrika dräkterna och de
briljanta belysningseffekterna. Den smekande, om
än icke vidare originella musik af J. Bayer, som
ledsagar de skimrande upptågen, förhöjer lyckligt
stämningen af balettmästar Kihlbergs mycket er-
kännansvärda arrangement. Fröken Ekström strå-
lade af fägring som dockféen ; bland de i baletten
uppträdande togos prisen af fru Christensson och
det unga syskonparet Inez och Helge Kihlberg,
af hvilka synnerligast den sistnämnde i harlekins
parti ådagalade smidighet och kraft.
Som förpjäser gifvas det roliga lustspelet » Hector»
och Offenbachs bekanta enaktsoprett »En soaré i
Kåkbrinken», i hvilken särskildt hr Hagman som
Wexelborgs landtlige betjänt väcker stor mun-
terhet.
Tvänne Reisenauer-konserterhafva under den gångna
veckan gifvits i Musikaliska akademiens stora sal,
bägge dock egendomligt nog just ej vidare talrikt
besökta. Den framstående pianovirtuosen har ej
samma lycka med sig som vid sitt förra besök
härstädes för sex år sedan, då han vid hvarje
konsert hade fulla hus. Och dock har hans spel
blifvit ännu mera afrundadt och jämnare än då.
Han förtjänar ock att höras äfven nu; då han i
morgon lördag gifver sin tredje och sista konsert
härstädes, laga vi för gifvet, att de, som hittills
försummat tillfället att få höra en af samtidens
mera framstående pianister, då skola infinna sig.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för ldun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
» 4ag vet det. Men på något af dessa bokmärken
Ö stod någon sentens om att Gud uppfyller sina
löften lika visst som en hank inväxlar de sedlar
den gifvit ut. På det där stafvade man och kunde
inte begripa, hvad det skulle betyda. När man,
trots alla bemödanden, inte kom på det klara
därmed, gick man till gamla Kajsen Lundström i
fattigstugan, som är det lärdaste kvinnfolk i hela
socknen. Det bjöds på kaffe, och så satte Kajsen
på sig glasögonen, läste och förklarade: »Ja, ser
ni, doktor Märten Luther säger i sin kära postilla,
att påfven i Rom säljer syndernas förlåtelse mot
penningar, och alla som lära och tro på denna
villfarelse kallas katoliker. Den nya lärarinnan
är naturligtvis katolik, och de här bokmärkena,
som se så oskyldiga ut, äro naturligtvis aflatsbref,
för hvilka hon vill, att barnen skola köpa syn-
dernas förlåtelse.»
Gummorna häpnade, och så kom en deputation
till mig och begärde, att ni skulle afsättas. Jag
frågade då, om det inte var bäst att på samma
gång bränna er å båle, och det tycktes de inte
ha något emot. Nå, jag lugnade dem naturligtvis,
men hade mycket svårt att öfvertyga dem om, att
ni inte var katolik och aflatskrämerska.»
Alla hade de mycket roligt åt historien, isynner-
het kandidat Filén, som började skämta med
Kerstin. Till skollärarefruns harm hade han slut-
ligen gått ifrån henne och slagit sig ner hos Ker
stin och fröken Vallin, hvilken fru Lovisa tyckte
det varit mycket taktlöst att bjuda tillsammans
med henne efter den där skurvattenhistorien. Men
både kyrkoherden och frun, som hade mycket väl
reda på fru Lagers svaga sida, styrde så till, att
hon inte fick särdeles mycket tid vare sig till att
säga eller tänka elakheter.
Det var härligt månsken, då gästerna bröto upp.
Kandidat Filén erbjöd sig att följa Kerstin, hvilket
anbud hon tacksamt mottog.
Vägen blef inte alls lång. Han hade ett så
fängslande sätt att berätta om sina erfarenheter,
om sina studier och sitt lif i Upsala, att de voro
redan framme vid det ensliga småskolehuset, innan
Kerstin ens märkte det. Då han till afsked tryckte
hennes hand, sade han:
»Efter som jag kommer att stanna någon tid
hos kyrkoherden, har kanske fröken Sangvin ingen-
ting emot att jag någon gång hälsar på i skolan.»
Nej, det hade hon inte; han vore mycket väl-
kommen.
Kerstin låg länge vaken den kvällen och tänkte
på den intressante, ståtlige kandidat Filén. Han
hette Axel, som var hennes älsklingsnamn !
FEMTE KAPITLET.
Lille Petter kom inte mer i skolan. Af grann-
barnen hörde Kerstin, att han blifvit sjuk. Trots
det, att det kändes motbjudande, beslöt Kerstin
genast att besöka pilten, men hon hindrades Here
dagar därifrån genom .eget illamående. Hennes
bostad var fuktig och kall, så att hon hade för-
kylt sig.
Ändtligen en eftermiddag begaf hon sig i vän
till Allguréns. Då hon trädde in, hörde hon från
sängens lumpor ett stilla kvidande. Det kom från
Petter. Modren såg upp med rödgråtna ögon.
»Gud välsigne mamsell, att hon kom. Han har
längtat så efter henne. Men jag har inte velat
skicka bud efter hvad som hände sist.»
Kerstin gick fram till sängen. Det lilla ansiktet,
som nu var bara ben och skinn, glödde af feber.
Sakta vände gossen på hufvudet och ett leende
lekte kring hans mun :
»Frökeni» sade han ansträngdt.
Kerstin tog hans heta hand.
»Hur är det med min lille Petter?» frågade hon
och smekte den fuktiga pannan.
»Jag har så ondt i min sida och mitt bröst.»
Han hostade ihåligt.
»Hvad har doktorn sagt?» sporde Kerstin.
»Ack, inte ha vi haft råd att få hit honom!»
sade modern klagande. »Det är tre mil till honom,
och det blir så dyrt. Nej, doktorn är inte för
fattigt folk inte.»
»Jag blir nog bättre snart,» sade Petter. »Sidan
gör inte så ondt i dag.»
Modren började gråta.
»Det är visst nära slutet,» hviskade hon, »han
har varit så underlig i dag.»
Petter vände på hufvudet, och ögonen spanade.
»Har fröken inte spelet med sig?»
»Nej, min gosse. Ville du höra det?»
»Ja då!»
»Då kan kanske något af barnen få springa hem
till mig efter gitarren »
»Nej, jag går, jag.» sade en djup röst tätt invid.
Kerstin spratt till. Hon hade inte märkt, att All-
gurén kommit in.
»Får jag nyckeln,» sade han. »Ni behöfver inte
vara rädd. Ge hit den.»
Kerstin gaf honom den, och han skyndade ut.
Hon satt kvar vid sängen och höllgossens ena
hand, medan den andra oroligt plockade på det
smutsiga täcket.
»Hvad det känns lugnt nu,» sade han. »Det är
nästan som jag ville sofva.»
Han slöt ögonen och föll i dvala ; endast brö-
stet häfdes rosslande. Sä spratt han upp, när
fadern steg in genom dörren. Han måste ha
sprungit hela vägen både fram och tillbaka — så
hastigt hade det gått.
Tigande lämnade han Kerstin gitarren och satte
sig på en rankig stol vid dörren.
»Hvad vill Petter jag skall sjunga?» frågade
Kerstin.
»Om Mary,» hviskade gossen.
Det var den sång han alltid helst hört. Kerstin
preluderade stilla, och så sjöng hon :
»Aftonsolen redan bredde
ut sitt guld; en hviskning tyst
hördes ljuda från ett bleknadt
barn, som döden redan kysst.
»Moder, i det gyllne landet,
där hvar port en pärla är,
uppe bland de sälla änglar,
finns det rum för Mary där?»
Kom där är rum, ja där är rum,
rum på den Ijufliga himlens strand.
Ack där är rum, ja där är rum,
rum i de saliga änglars land.»
Gossens bleka anlete hade blifvit som förklaradt.
Han försökte resa sig upp på armbågen, men föll
kvidande tillbaka. Ett stönande hördes från. fa-
dern, som satt med ansiktet doldt i händerna
»Mor, fröken!» sade gossen häftigt, »det finns
rum för mig också i de saliga änglars land. De
komma visst och hämta mig nu, tror jag. _ En
hvit ängel smeker mig öfver sidan, så att det inte
gör ondt längre. Spela mera!»
Kerstin kunde för tårar inte sjunga, men hennes
fingrar knäppte mekaniskt på gitarren.
Plötsligt såg Petter sig förvirradt omkring.
»Far, hvar är far?» frågade han. »Jag vill säga
far, att det inte gör något, att han sparkade mig
i sidan, för änglarne ha tagit bort värken nu. Men
hvar är far ?»
Tungt kom Allgurén fram till sängen. Gossen
såg på honom. Det kom något af ångest i hans
blick. Han famlade för sig med händerna, reste
sig till hälften och ropade med hjärtskärande
röst :
»Far, far, slå inte mor, slå inte mor!»
Så föll han tungt tillbaka i bädden. Annu mum-
lade läpparne något, ännu plockade händerna på
täcket... ett par rosslingar — och allt var slut.
Modren och syskonen gräto högljudt.
Kerstin var som tillintetgjord. Slutligen reste
hon sig och tryckte samman de brustna ögonen.
Då hon vände sig om, mötte hon fadrens blick
och studsade. Ett sådant uttryck af förtviflan,
som hon såg i de stirrande ögonen, hade hon al-
drig skådat. Så bröt ett vildt rytande fram ur
den hårde mannens bröst, och han rusade besin-
ningslöst ut.–––-
Dagen därpå anträffade man honom hängande
död i ett träd långt inne i skogen.
Man var nu i början af december. Vintern hade
kommit skarp och kall med mycket snö. Det var
glänsande hvitt, hvarthän Kerstin blickade från
sitt lilla fönster, som om morgnarne var täckt af
de grannaste isblomster. Snart skulle terminen
vara slut, och hon hade lefvat så sparsamt, att
hon kunde unna sig den glädjen att resa hem till
julen. Hon fröjdade sig så åt den tanken. Kanske
skulle hon icke mera behöfva komma hit, ty den
ordinarie lärarinnan var nu så pass återställd från
sin långvariga gjukdom, att hon troligen kunde
återtaga sin plats på nyåret.
Kandidat Filén hade flere gånger besökt små-
skolan, ja, han hade till och med skött den ett par
dagar, då Kerstin varit illamående, och det dröjde
ej länge, förrän hon märkte, att det inte blott var
af intresse för skolan han kom, utan snarare för
lärarinnans skull. Då hon i sin ensamhet tänkte
därpå, kände hon sig helt förvirrad, men . . , hon
var icke ond på honom. När hon slöt ögonen,
kunde hon se hans ståtliga gestalt och vackra an-
sikte, höra hans melodiska stämma, och det var
inte utan, att hon i allra största hemlighet bör-
jade bygga luftslott, hvilka dock inskränkte sig
till en stilla prästgård, där hon och han voro
invånarne. Ja, drömmarne togo just icke denna
form, som orden gifvit dem, och om man sport
Kerstin därom, skulle hon bestämdt ha förnekat,
att hon någonsin tänkt på slikt.
Kerstin var en god skridskogångerska, och när
den lilla tjärnen i skogen belädes med glänsande
is, skyndade hon ofta dit för att få en uppfris-
kande motion. Tillfälligtvis sammanträffade hon
då alltid med kandidat Filén, och hand i hand
flögo de då öfver den spegelblanka ytan. Och
någon gång kunde det hända, att han, full af
beundran, utropade:
»Men hvad ni är vacker, fröken Sangvin, med
era rosiga kinder ! »
Naturligtvis drödje det icke länge, förrän fru
Lovisa Lager kom sättande som en raket för att
taga reda på, »hur det egentligen var mellan kan-
didaten och hennes söta Kerstin.» Denna försäk-
rade förstås, att det icke var någonting alls — hur
kunde Lovisa tro det! Men Lovisa var inte nöjd.
Hon bad Kerstin för Kristi skull betänka sig och
icke kasta bort sig, som hon gjort, hon, som kun-
nat få en husarlöjtnant den tiden, hon var hos
statsrådet. Och dessutom var kandidat Filén ingen
bra människa. Hon hade hört, att han bara rum-
lade i Upsala och förstörde, hvad välvilliga gyn-
nare lämnade honom att fullborda sina studier
för.
»Det är inte sannt,» sade Kerstin häftigt.
»Jaså, står det till på det viset!» utbrast fru
Lovisa. »Nå, då vet man hvad man ha ratt hålla
sig till.»
»Jag har ju ej sagt annat än tagit honom i för-
svar för förtalet,» sade Kerstin.
»Alldeles, ja! Och det vet man väl, livad det
betyder, när en ung flicka så varmt försvarar en
ung man.»
Och det dröjde ej länge, förrän det var ute i
socknen, att »det var väl emellan» skolmamsellen
och kandidaten.
En dag — skolan hade redan slutat, och Ker-
stin satt ensam — kom åter kandidat Filén på
besök. Han hade ett bref med sig till Kerstin,
risnedsftttiiing å
Spis* ScKxiäclseTaröd
O. W. SCHUMACHER
_ __ Kongl. hofleverantör —
JL £ Norrlandsgatan, Stoekliolm, Am m
alses <Sc Biscuits
fås hos de flesta
Speceriliandlartt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
