Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 3 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 I DU N 67
ett ljud, likt undertryckt skratt, skakade hen-
nes granna kropp.
Nu, dâ en paus efter fröken Ullas häftiga
svar uppstod, hoppade papegojan hastigt ned
och in till sin husbonde, såg upp till honom
med ett litet elakt kraxande och började där-
på ifrigt samt med tillhjälp af både näbb och
klor klänga och vingla sig från rummets
lägre möbler till de högre, tills hon slutligen
med stor möda och ansträngning kom upp på
kakelugnsspjället, därifrån hon ropade:
»Polly framl Polly fram!»
»Jag skall sedan se på det här, fröken,»
sade den gamle herren, med möda hållande
sig för skratt öfver Pollys upptåg; men denna
satt på spjället och såg lika djupt högtidlig
ut som fröken Ulla, dä hon nu rekommende-
rade sin komposition åt musikkännaren och
aflägsnade sig.
Det är för ohyggligt att ha fått dylika
drifkrafter in i det andliga odlingsarbetet, ty
äfven där dessa demoniska krafter icke fram-
bringa dårar, mänskliga vrångbilder, pessimi-
ster och själfmördare, borttaga de människans
ädlaste fröjder.
Den afuns- och äresjuke känner icke den
glädje, som ligger i själfva den skapande för-
mågan och det därmed följande arbetet. En
sådan sjuk själ har ingen aning om, hur upp-
lifvando det är, då en ny tanke, en ny plan
till något nytt arbete uppstår, och man tror
sig se, att detta arbete skall blifva till gagn
och glädje äfven för andra.
Men kommer tanken på att vinna ryktbar-
het därmed, då är det äfven förbi med den rena-
ste fröjden, de harmoniska färgerna, som blefvo
sedda af själens öga, blekna och ersättas af
mer eller mindre osmakliga »effekter».
Detta icke blott inom konst och litteratur,
utan äfven vid andra arbeten; och hur bra
det till exempel än kan vara att förfärdiga ett
broderi för en utställning, så tror jag icke, att
den, som utför det med tanken fästad pä
hvad uppseende det skall göra och om det
skall vinna pris, kan känna den fröjd vid ska-
pandet, som flydda tiders kvinnor erforo, då
de under veckans trägna husbestyr och an-
strängande göromål i andanom sågo hän till
lördagseftermiddagen för att då få tid utföra
något finare arbete eller profva mönster och
uppbindning till någon ny väfnad, hvartill
idéen och planen uppstått under de dagliga
sysslorna.
De voro ljufliga, dessa lördagseftermiddagar,
då handen utförde hvad fantasi och tanke ska-
pat, var det än ingenting större eller mera än
randningen till ett nytt klädningstyg eller
mönstret till en ny stickning.
Glädjen i att skapa, att verka, är en stor
och välsignelserik drifkraft; olyckliga äro de
människor, som fått den utbytt mot afund och
äresjuka !
Skalden J. Moe har skrifvit ett litet poem,
»Ungbirken», hvilket borde läras och uppfat-
tas i hvarje hem.
Poemet förtäljer om en ung björk, som fått
sin plats vid brädden af en fjord, hvari den
kan spegla sig. För hvarje år, med hvarje
dag växte det unga trädet, och dess krona
blef allt större och löfrikare samt erbjöd tak
åt hvarje sångfågel.
Men björken förundrade sig däröfver; den
kände icke själf sin rang och skönhet, utan
böjde stilla och ödmjukt sina fina, bladrika
kvistar ned mot fjordens vågor och blef där-
igenom skönare än alla andra träd.
Hvaraf kom sig denna tilldragande blyg-
samhet?
Den unga björken stod bredvid buskar och
tufvor, och då den speglade sig, tog den
miste om sin egen spegelbild, och i samma
mån som björken höjde sin krona mot ljuset,
tyckte hon sig stiga nedåt och blifva mindre
och ringare.
Och så utbrister skalden till slut:
»Du dejlige birk, du keere!
på dig vil jeg ofte se.
Gud give, jeg måtte Jære,
hvad du mig så smukt kan te :
at vokse i eget öje
nedad med hver en dag —
at krone og at ophöje
det vorder da Herrens sag ! »
%
Medan snön faller.
Skiss af Vilma Lindhé.
:t var stor supé hos öfversten, och
den festligt upplysta våningen bör-
jade fyllas med högtidsklädda damer
och herrar, hvaribland flertalet ut-
gjordes af regementets officerare med
fruar.
Man kände hvarandra så godt som utan-
till och det blef ett allmänt frågande: »Hvem
är hon? Hvem kan det vara?» då ett hög-
växt fruntimmer i svart sammetsklädning
med långt släp trädde in.
Hon var inte ung längre och såg tärd ut,
med blek hy och skarpa linier. Det mörka
vågiga håret var starkt gråsprängdt vid tin-
ningarna, och kring de präktiga ögonen lågo
djupa skuggor.
Hennes hållning och sätt visade, att hon
tillhörde de högre samhällslagren.
Hon uppehöll sig i staden, på genomresa
till utlandet, öfverstinnan var en släkting, som
hon ansett sig böra uppsöka, och mot sin
vilja hade hon låtit öfvertala sig att uppskjuta
afresan för att — som öfversten på sitt galanta
sätt uttryckte sig — »illustrera festen».
Hon kom ogärna, ty sällskapslifvet roade
henne ej numera, och hon lefde ett inåtvändt
lif och var rädd för nya bekantskaper samt
visste, att hon här skulle möte idel främman-
de ansikten.
Det låg också något förnämt afvisande och
kyligt öfver hennes person, som stötte bort,
på samma gång det mjuka och behagliga i
hvarje rörelse oemotståndligt drog människor
till henne.
Presentationen var gjord och nyfikenheten
delvis stillad; men nöjd var man långt ifrån,
ty lite hvar hade hört talas om henne och
ville från början till slut ha reda på hennes
förflutna och närvarande lif.
Här som öfverallt blef hon brännpunkten
för nyfikenhet och intresse.
»Men hon var ju så vacker, glad och be-
gåfvad,» sade majorskan T., en mumielik gam-
mal dam med nyfikna, spelande ögon.
»Om hon var?!» svarade öfverstinnan, som
själf varit en skönhet och ännu tog sig ovan-
ligt bra ut. »Jag blir varm, bara jag tänker
på det.»
»Besynnerligt att hon kunde gifta sig med
en så gammal man?»
»Han fick korgen både en och två gånger,
det vet jag säkert. »
»Men det blef parti ändå!»
»Hon lät väl öfvertala sig. Fadern var
lika utfattig som förnäm — det vet hela värl-
den — och mågen hade en kassakista utan
botten.»
»Jag undrar, om hon är lycklig?»
»Lycklig?» Öfverstinnans ögon fingo ett
vemodigt spörjande uttryck då, hon betraktade
sin gäst, där hon stod under ljuskronan, sam-
talande med hennes man — som från första
stunden gjort sig till hennes riddare — samt
några yngre officerare, hvilka ifrigt eftersträf-
vade samma ära.
Ljusskenet föll öfver det fint formade huf-
vudet och den något skarpa profilen. Den
mjuka sammeten slöt sig tätt till den smärta,
något tillbakaböjda figuren och visade till sin
fulla fördel skuldrornas och armarnes behag-
fulla linier.
»Hon är märkvärdigt bibehållen — men
det gör ondt att se på henne,» tänkte öfver-
stinnan, då hon gick för att taga emot en ny
gäst, som visade sig i dörren.
»Nej, jag har aldrig förr varit här i staden
och känner ingen,» svarade föremålet för den
allmänna nyfikenheten på en af de frågor,
som ställdes till henne.
I det samma tog hon ofrivilligt ett steg
tillbaka, medan färgen vek från hennes kinder
och ögonen fingo ett frågande nästan förskrämdt
uttryck.
Framför henne stod en man med djupt ned-
böjdt hufvud.
Hon kände igen honom just därpå, ty
ingen hade någonsin i sitt sätt att hälsa
henne förstått lägga denna hyllning utan ord.
Ett ögonblick var det, som hade det stora
upplysta rummet förvandlats till ett böljande
dimmigt haf, och det var nära att hon för-
lorat besinningen; men med uppbjudande af
hela sin viljekraft blef hon åter världsdamen
för hvilken det framför allt gäller att maskera
sina känslor.
Öfver blodvågorna, som slogo upp i hennes
ansikte och återgåfvo det sin ungdomsfägring,
kunde hon lika litet befalla som öfver den
ofrivilliga glädjeblixten i ögat, och när hon
såg upp med fuktigt varma ögon, visste han,
att hon ej förmått glömma, hon heller.
Deras händer möttes för en sekund, medan
de utbytte några ord utan mening eller sam-
manhang. Båda kände, att nyfikna blickar
följde dem, och i nästa ögonblick tog hon öfver-
stens arm och lät föra sig till buffeten, medan
han sällade sig till en grupp lifligt samsprå-
kande herrar.
Hur aftonen förflöt, visste ingen af dem.
Blott några få ord växlade de med hvarandra,
rädda att förråda sig och osäkra på sig själfva;
men hon visste, att hans ögon följde henne,
hvar hon gick eller stod, och lämnade han
blott rummet för ett ögonblick, saknade hon
honom.
Hon talade mera och lifligare, än hon bru-
kade, kinderna brunno, men händerna voro
iskalla, och i ögonen låg en glöd, som hon var
medveten om, utan att kunna dämpa.
Hon var vacker som fordom och visste
det!
Han hade blifvit gammal. Håret var all-
deles hvitt och gestalten böjd, men det var
samma varma glans i ögonen, samma vackra
panna och uttrycksfulla, intelligenta drag, som
hon älskat så högt.
Hon önskade, att festen aldrig skulle taga
slut, ty hon kunde ej se sig mätt på honom,
och ändock var det en pina att råka honom
efter så många år — veta, att de aldrig skulle
träffas mera — och kanske skiljas, utan att
säga hvarandra ett enda vänligt ord.
Båda voro lika angelägna att uppfylla alla
sällskapslifvets kraf; men medan de talade
och svarade, skämtade och logo samt syntes
intresserade af det obetydligaste ord eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
