Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 3 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 I D U N 1893
den obetydligaste personlighet — sâgo och
hörde de i själfva verket endast hvarandra
— samt tänkte endast pä att få utbyta några
förtroliga ord, långt från denna svärm af lik-
giltiga människor, som plågade dem. —
»År det nödvändigt att åka den lilla biten
till hotellet?» frågade han och lade smeksamt
pälskappan öfver hennes axlar.
Hon förstod honom. »Jag kan skicka bort
min vagD.»
I samma ögonblick kom det för henne, att
han kanske skulle finna henne för intresserad
— och det ville hon ej. »Jag brukar ofta
gå till fots efter sådana här festligheter, » till-
lade hon urskuldande.
Han smålog och böjde sig ner för att hjälpa
henne på med pälskängorna, som han tagit
från den bugande betjänten.
Hon ordnade släpet och lade det öfver
armen.
»Ändtligen!» tänkte båda, då den friska,
kalla luften slog emot dem.
Men hvilken öfverraskning!
Marken var betäckt med ett tunt lager af
bländande snö, och mjuka flingor föllo tätt
och sakta ned öfver dem. —
De hade så mycket att säga hvarandra,
så mycket att fråga — och mycket mer som
ej fick eller kunde frågas — och nu gingo
de tysta, utan att veta, hvarmed de skulle
börja — blott lyckliga öfver att vara hvar-
andra så nära.
»Hur går det med släpet?» var det enda
han kunde hitta på att säga ; »är det inte
tungt?»
»Tyngre bördor har jag burit.,» svarade hon
skämtsamt, men ångrade sig — han kunde
ju tro, att det låg någon undermening i hen-
nes ord.
Han gick och tänkte på, hvilket tilltalsord
han skulle begagna; ty de hade varit du i
forna tider, då de möttes i enrum eller skri-
vit hvarandra till, men det gick ej för sig
nu. Ni — till henne — syntes honom
afskyvärdare än allt annat — och den granna
titeln föreföll så främmande och skiljande.
»Gå inte så fort,» bad han och lade sin
hand på hennes arm.
Hon stannade tvärt.
»Redan innan jag sett en skymt af — af»
— han tvekade— »af er, hade jag känt igen
er.»
»Hvarpå då?» frågade hon och sökte läsa
i hans drag de gångna årens tankar, sträfvan,
känslor och strider, som lämnat så djupa spår
efter sig.
»På den kära stämman med sina rika ton-
fall.» Han tystnade tvärt, ty det kom för
honom så lifligt, hur smekande ömt hon ut-
talat hans namn i forna tider.
Hon tänkte med smärta på, att all ömhet
liksom frusit bort inom henne, och att det ej
fanns någon, som lade märke till, om det låg
gråt eller glädje, kärlek eller bitterhet i hen-
nes stämma.
»Hvarför uppehåller ni er här i staden?»
frågade hon efter en stunds tystnad.
»I och för en lifsfarlig operation — man
har skrifvit efter mig.»
»Ja, ni har blifvit en berömd man — och
en nyttig man.» Hon såg upp på honom
med blickar, som tydligt visade, att hon var
stolt öfver honom och väl kände till de yttre
dragen i hans lif.
»Så underligt att vi skulle råkas,» sade hon
sakta.
»Herren vare lofvad, att vi gjorde det,»
svarade han innerligt. »Allt blir lättare att
bära nu.»
Hon såg upp med en hastigt frågande blick,
men slog ned sina ögon för den varma glöden
i hans.
De hade älskat för högt att någonsin kunna
glömma eller upphöra att sakna, och båda
kände en egoistisk glädje öfver att i hvarand-
ras drag återfinna spår af genomgångna li-
danden.
Det hade inte varit hennes börd eller fa-
derns maktspråk, som skilt dem åt; ty inga
böner eller hotelser kunde inverka på hennes
beslut att äkta den hennes hjärta valt.
Det var från honom hindret kommit i form
af en gammal förbindelse —- ett gifvet löfte
— som han försökt, men ej lyckats bryta.
Han hade burit följderna af sin ungdoms-
förvillelse nu i många år.
Hon tordes, ville och kunde ej fråga, hur
hans äktenskapliga lif gestaltat sig.
Hotellet låg framför dem.
»Låt oss gå ett enda slag här,» bad han
och vek af inåt en liten trädplantering, där
snön låg dunlik och skimrande öfver den
minsta gren.
Det elektriska ljuset från hotellet kastade
en blek blåaktig månglans öfver alla föremål,
och det var lika ljust som om dagen.
»Och det är säkert, att ni förlåtit mig?»
frågade han.
Hon lade sin hand i hans. »Det var länge
sedan. »
Båda brunno af begär att veta, hur stor
roll de ännu spelade i hvarandras tanke och
känslolif, men ingen vågade fråga därom.
»Och ni är lycklig, hoppas jag?» sade hon,
ifrig att åtminstone få veta något.
»Jag har mitt arbete.»
»Ja, har man bara ett mål!»
»Och så har jag mina barn — de arta
sig bra, Gud ske lof!»
Han hade rört vid den sårbara punkten
inom henne.
»Barn! Ja, när man det har, måtte ingen-
ting vara svårt!» svarade hon bittert.
Det kom med ens för henne, hur ensam
hon stod, samt hur planlöst och onyttigt hen-
nes lif varit, och hon fattades af ett brinnan-
de begär att uträtta något nyttigt och godt
liksom mannen bredvid henne.
»Jag reser mycket,» återtog hon —»men jag
skall hitta på något annat att fylla mitt lif
med — något bättre.»
Hennes ögon strålade, som såge hon i fjär-
ran, ett mål värdt att nå.
»Om vi fått lefva tillsammans,» tänkte han,
»skulle vi utvecklats på helt annat sätt —
såvida det inte gått med oss som med de
flesta — att kärleken notes bort mot den
dagliga samvarons alla stötestenar. Bättre
då — tusen gånger bättre — att det är som
det ärl»
Det var sent, snön föll allt tätare och lade
liksom en hvit slöja öfver hennes pälskappa
och svarta spetsduk.
Han vände och gick fram till hotellet.
»Nu träffas vi säkert aldrig mera,» sade
han sorgset.
»Det tror jag inte heller,» svarade hon
sakta.
»År du ledsen, öfver att vi råkades?»
»Nej!» Hon såg frimodigt upp på honom,
men det stod tårar i hennes ögon.
Emellan detta och deras senaste samman-
träffande lågo år af genomkämpad smärta
och saknad, kufvad längtan och ömhet. Än-
nu för några timmar sedan trodde båda, att
de glömt — och kom minnet än åter för att
göra sig påmindt, hade tid och afstånd lagt
sig likt aska öfver förkolnade bränder —
ingen af dem hade vetat, hur mycket eld som
ännu fanns kvar.
Skulle det nu bli att kämpa samma för-
tviflans kamp på nytt?
Nej ! Båda visste, att ur detta samman-
träffande skulle växa upp kraft, vilja och
förmåga att lefva fullare och rikare, ej en-
dast för egen del, utan för andras.
De stodo på hotelltrappan, hand i hand.
Plötsligt — alldeles ofrivilligt — böjde han
sig ned och kysste henne innerligt, varmt och
passionsfritt — ett afsked för lifvet — och
hon besvarade kyssen, medveten om att ej be-
höfva rodna för sig själf, för honom eller
den, hvars namn hon bar.
Ännu när dörren slagit igen efter henne,
kunde hon genom glasrutan se honom, där
han stod kvar med det djupt böjda obetäckta
hufvudet, öfver hvilket snöflingorna sänkte sig
tillika med hennes varma förbön om välsig-
nelse och frid.
Tiden för vår pristäf/ing
om ordet "fosterland“
har nu utgått. Det enastående lifiiga intresse,
som vår täfling uppväckt öfver hela landet,
synes resultera i ett betydande stort antal
täflingsskrifter. Under den gångna måna-
dens sista dagar bokstafligen öfversvämmades
vi däraf.
Detta nummer lågges emellertid allt för
tidigt i press, för att vi skulle kunna hinna
verkställa någon hopsummering och meddela
någon ens approximativ summa af antalet
deltagare. Detta får således anstå till nästa
nummer. Emellertid kommer nu omedelbart det
jättelika arbetet med listornas öppnande, sor-
terande och granskning att begynna under
noggrant iakttagande af de offentliggjorda
reglerna och under herrar prisdomares kon-
troll. Huru snart detta arbete kan vara
helt och hållet afslutadt och täflingens resul-
tat offentliggöras, är för närvarande omöj-
ligt att bestämdt fixera, men våga vi tillför-
säkra alla våra ärade tåfiande, att från vår
sida intet skall sparas af möda eller omsorg
för att så fort som möjligt få det klart.
På framställda förfrågningar vilja vi med-
dela, att den segrande listan kommer att of-
fentliggöras i Idun.
Redaktionen.
Sällskapston.
En mans ord i kvinnofrågan.
t
en reflekterande deltagaren i våra da-
gars sällskapslif kan icke undgå att
märka den ytlighet, som karaktäriserar
detsamma. Särskildt skall han förvånas öf-
ver den påfallande innehållslöshet, hvilken
vanligen präglar samtalet mellan damer och
herrar af den yngre generationen.
»Hur fann fröken den senaste balen?»
»Förtjusande! Dansade till kl. 3 på mor-
gonen. Öfverdådigt roligt!»
»Min nådiga bevistade naturligtvis herr
X:s och fröken Y:s bröllop?»
»Ja visst. O, hvilken gudomlig bruddräkt!
Man trodde sig skåda en af feerna i »Tusen
och en natt»!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
