Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 3 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1893 IDUN 71
Då programmet är synnerligen lockande och så
utmärkta solister som grefvinnan Mathilda Taube,
f. Grabow, samt hr Arvid Ödmann, C. F. Lund-
qvist och Salomon Smith komma att medverka,
torde denna konsert kunna räknas som ett ovan-
ligt envenemeut bland säsongens musiktillställ-
ningar.
Till förmån för de nödlidande i Norrland gifvas
den 12 och 14 dennes tvänne föreställningar å
k. operan, anordnade af grefvinnan Taube, född
Nerman. Programmet är sålunda bestämdt. För-
sta numret består af lustspelet »Sparlakansläxor»,
där hofintendenten Knut Almlöf innehar den roll,
i hvilken han så många gånger framkallat riktiga
högtider af skratt och som för öfrigt spelas af
Dramatiska teaterns artister. Därefter följer sång
af en musikälskarinna. Så kommer »Sista hvarf-
vet», där grefvinnan Taube, född Nerman, gör
sitt, om ock endast tillfälliga, återinträde på den
scen, som i många år räknade henne bland sina
intelligentaste krafter. Hennes medspelare denna
gång är direktör Fredrikson. Därpå följande num-
mer bereder publiken nöjet att få återhöra gref-
vinnan Taube, född Grabow. Till slut gifves »Nya
garnisonen», spelad af damer och herrar, icke
tillhörande teatern, men där de förnämsta roller-
na utföras icke blott af Georg Norrby, som åta-
git sig att utföra Sansquartier, och hrr Gründer
och Strömberg, utan där äfven hr Arvid Ödmann
kommer att uppträda, hvilket onekligen förlänar
en mindre vanlig glans åt det gamla lustspelet.
Vi anse oss böra påminna, att de blå biljetter-
na gälla till middagsföreställningen söndagen den
12 och de röda till aftonen den 14 mars.
En lärarinnas roman.
En svensk kulturbild,
tecknad på verklighetens grund för Idun
af
Algot Sandberg.
(Forts.)
å löstes dammarne för tårefloden. Kerstin snyf-
tade konvulsiviskt. Ensam ! ensam ! Den arma
modern hade dött allena ... dottern hade hon
lämnat allena! Åh, det var bittert... bittert!
Medan hon grät, hade kandidat Filén fattat hen-
nes hand. Utan att veta det, lät hon honom be
hålla den, och då tårarne fortforo att flöda, smög
han armen om hennes lif och lutade hennes huf-
vud mot sitt bröst.
»Ensam, ensam!» kom det ånyo från de snyf-
tande läpparne.
»Nej, ni är icke ensam!» hviskade han.
Då for hon upp och stirrade på honom.
»Hvad har ni gjort?» Hennes tårar stannade,
och hon stirrade på honom förskräckt. Han stod
framför henne blek och allvarlig.
»Fröken Sangvin . .. Kerstin,» sade han, »för-
låt mig. Jag vet väl, att detta tillfälle icke är det
rätta att tala om sådant, som måste vara under-
ordnadt, då man fått någon hjärtesorg. Men när
jag såg er lida, var jag mig icke själf mäktig.
Jag älskar er, därför vågade jag säga, att ni ej
var ensam. Jag skall ej nu tala mera därom.
När ni hunnit lugna er efter denna smärtsamma
underrättelse, skall jag komma åter för att höra
ert svar. Nu gäller det, att ni lugnar er. Sätt er.
Jag kan ej lämna er ensam. Lätta ert hjärta.
Jag vill vara ett tyst och deltagande vittne till en
kärleksfull dotters sorg öfver en älskad moders
bortgång. Jag vet, hvad det vill säga, ty jag har
själf förlorat min mor.
Och Kerstin grät. Hon ville genast resa, men
han sade henne, att det ju icke tjänade till något.
Det som skett, kunde ej ändras. Hon måste sansa
sig. De skulle följas åt till prästgården. Kyrko-
herden Magni kunde säkert gifva de bästa råden.
Efter den exalterade smärtan kom reaktionen,
och Kerstin fogade sig efter kandidat Filéns för-
slag. I den mörka vinterkvällen begåfvo de sig
på väg till prästgården. Där mottogs Kerstin med
en öm kärleksfullhet, som gjorde hennes stackars
hjärta godt, och hon insåg, att kyrkoherdens råd
voro bäst att följa. Hon skulle stanna i präst-
gården ett par dagar, sedan hon skrifvit till ma-
dam Holm, att hon skulle komma hem först efter
julen. Kandidaten skulle under tiden sköta hen-
nes skola.
Och därvid blef det. Naturen tog dock ut sin
rätt, och det dröjde många dagar, innan Kerstin
kunnat tillkämpa sig så mycket lugn, att hon kunde
återtaga sitt arbete.
^..ndtligen var dagen för afslutningen inne. Den
ruskiga skolsalen kläddes med granar, och barnen
kommo för tillfället litet uppsnyggade och intogo
sina platser. Kyrkoherden Magni var där, och
skollärare Lager och fröken Vallin och alla gratu-
lerade den sorgklädda allvarliga Kerstin till det
goda resultat hennes korta undervisning lämnat.
Kerstin kände ingen saknad att lämna sin lilla
kammare i skolhuset och flytta öfver till den gäst-
vänliga prästgården, där hon blifvit bjuden att
vistas kvar öfver julen.
Det bief en stilla och fridfull helg. Sorgens
bitterhet hade så småningom upplösts till resigna-
tion. I sin ensamhet tänkte hon mången gång på
den där aftonen i skolhuset, då den smärtsamma
underrättelsen kommit, och hon mindes hvarje
ord den unge kandidaten sagt henne. Det var
lika som om en känsla af lugn fattat henne, då
hon med slutna ögon tänkte på, att hennes huf-
vud hvilat mot hans starka skuldra. Men fin-
känsligt nog hade han icke sagt ett ord till henne
om detta, och hon höll honom räkning därför.
Hon visste dock, att det skulle komma.
En dag vid frukosten hade kyrkoherden Magni
»Svensk läraretidning» med sig in. »Jag ser här
någonting, som kan intressera fröken Sangvin,»
sade han. »Kyrkostämman i Y. — Kerstins fö-
delsestad — har beslutat en ny extraordinarie
folkskollärarinnebefattning, som nu rnnonseras
ledig. Den bör fröken söka, och jag tviflar ej på.
att fröken får den. Mina amplaste vitsord skall
jag gifva er, och dessutom kan jag, om ni så
önskar, skrifva till kyrkoherde Olofsson, som är
min gode vän och studiekamrat.»
Kerstin skref genast sin ansökan. Hon kände
sig riktigt glad åt hoppet att måhända få komma
till en stad och därtill den, som inneslöt allt hvad
hon hade af minnen, både glada och sorgliga.
Så kom ändtligen den dag strax på nyåret, då
Kerstin skulle resa. Hon ville ännu en gång gå
till den gamla skolan i skogen för att taga farväl
af den. Kandidat Filén, som också samtidigt
skulle återvända till Upsala, erbjöd sig att följa
henne.
En aning sade Kerstin, stt det icke var fråga
blott om en vanlig artighet.
Det var en kall vinterdag. Snön knarrade un-
der fotterna. Det droppade från träden vid väg-
kanten, ty himlen var klar och solen sken mid-
dagsstarkt. De båda unga gingo tysta vid hvar-
andras sida en stund. Så tog kandidaten till
orda:
»Kerstin, under den tid som gått, har jag velat
lämna er ensam med er saknad. Men nu, då vi
stå i begrepp att skiljas, kan jag icke annat än
för er upprepa, hvad den där aftonen helt ofri-
villigt undslapp mig, och hvarför ni säkert förlåtit
mig. Ni har ju det?»
»Ja,» hviskade hon.
»Tack? Då vill jag utan alla omsvep säga, att
jag älskar er. Det ar djärft, jag vet det, ty jag
hvarken har eller är någonting ännu. Men fram-
tiden är min. Liksom ni står jag ensam i värl-
den, och jag skall arbeta med dubbel styrka, om
jag hade någon att sträfva för, någon som deltog
i min framgång, om jag lyckas vinna någon. Det
torde dröja år, innan jag får ett hem att erbjuda
er, men, Kerstin, säg mig ärligt och uppriktigt, vill
ni taga en hederlig mans tro och löfte. Vill ni,
och ni skall göra mig lycklig.»
Hennes hjärta klappade våldsamt, och kinderna
brände under purpurrodnaden. Hon skyndade ha-
stigt framåt.
»Vill ni?» upprepade han sin fråga energiskt.
Då såg hon på honom, och han måste hafva
läst svaret i hennes ögon, ty han lade plötsligt
armen om hennes lif, drog henne intill sig och
kysste henne:
»Tack Kerstin, min älskling! Nu är du min,
och du skall icke ångra, att du gifvit din tro åt
den fattige prästkandidaten.»
Ingen människa utom de två fanns så långt
ögat kunde nå. Arm i arm fortsatte de nu sin
väg framåt. Kerstin kände en stilla lycka vär-
mande inom sig. Och han, han talade med sådan
tillförsikt om denna framtid, hvarom han visste
så litet.
»Men det förblir ju vår hemlighet, Kerstin?»
frågade han.
»Ja, Axel.»
Det var svårt att skiljas från den vänliga präst-
gården, och det var med tårar i ögonen. Kerstin
satte sig i trillan för att fara till stationen. Axel
skjutsade henne och stod på perrongen och vif-
tade med sin ludna mössa, då tåget brusade iväg
i vinteraftonen.
SJÄTTE KAPITLET.
Kerstin kände sig alltmera beklämd, ju närmare
hon kom det gamla hemmet, och hon blickade
skygg ut genom kupéfönstret, då tåget åkte in på
stationen i Y. Snötäckta lågo de krokiga gatorna,
husen, de flesta gamla och ruskiga, sågo så dystra
ut, och folktomt var det.
Madam Holm mottog Kerstin med exklamationer
af nästan våldsamt slag, och en stund gräto de
båda i kapp. Ja, visst fick Kerstin bo i sin mors
gamla rum. Det hade ju så godt som stått hela
tiden för hennes räkning. Och med maten skulle
det nog också bli bra. Jaså, hon tänkte då att
stanna? Det var förståndigt. Visst skulle hon
få platsen. Hon kunde vara lugn. Madam Holm
skulle tala vid sin svägerska, som städade i sko-
lan, ja, det skulle gå som en dans.
Om det nu var detta madam Holms förord hos
skolstäderskan eller Kerstins egenskap af stads-
barn och kyrkoherden Magnis förord som mest
hjälpte under, alltnog, Kerstin fick platsen.
Skolan i Y. arbetade icke under alldeles gynn-
samma förhållanden. Själfva folkskolan var in-
rymd i ett stort, åldrigt kasernliknande hus med
gallerfönster, hvilket icke ens tillnärmelsevis upp-
fyllde tidens kraf på dylika lokaler. Visserligen
var man sysselsatt med uppförandet af ett nytt
folkskolehus, men det skulle dröja ännu ett par
år, innan det blef färdigt till inflyttning.
Kerstin kände personligen såväl skolförestånda-
ren som de flesta lärarinnorna och lärarne. Den
förre hette Skog och hade varit föreståndare för
en högre folkskola, en visserligen tyst och allvar-
lig medelålders man, men kunskapsrik och utru-
stad just med de för en ledare erfoderliga egen-
skaper af lugn och fasthet. Han var allmänt af-
hållen af lärarepersonalen. Bland lärarinnorna
funnos två, som varit Kerstins kamrater på semi-
nariet, ehuru ett par klasser öfver henne: fröken
Lavén, som hade andra klassen, och fröken Vedin,
som undervisade i fjärde. Själf fick Kerstin de
yngsta flickorna, de, som på hösten uppflyttats ur
småskolan.
Hennes klass bestod af icke mindre än fyrtio
barn, och det var ett ansträngande göra alt un-
dervisa dem alla med någon framgång. De voro
dock i allmänhet snälla och lydiga. Disciplinen
var oklanderlig, tack vare skolföreståndaren. 1
början besökte han flitigt Kerstins klass och lyss
nade till lektionerna. Kerstin förstod; att han ville
göra sig underrättad om, hvad hon dugde till, och
detta lade till en tid något tvång på henne. Han
förstod det och uppmuntrade henne.
En gång sade han:
»Fröken tycks mig ha goda anlag som lärarinna
och har slagit in på rätta vägen. Ty ju mera
man kan vara barn med barnen, desto lättare
vinner man dem. Och utan deras förtroende blif-
ver undervisningen af noll och intet värde. Håll
er icke så mycket vid den döda bokstafven ; sök
att få lefvande lifvet in i skolrummet. Berätta
barnen om er själf och edra erfarenheter. Det
kommer alltid då med något oförfalskadt mänsk-
ligt, som de mycket väl uppfatta. Sök att gifva
dem framför allt en moralisk uppfostran. Det är
folkskolans stora uppgift. Ty kom ihåg, att det
oftast är ur dåliga hem den får hämta sina barn.»
Och Kerstin försökte så godt hon förstod följa
dessa råd. De buro också frukt. Hon blef snart
älskad af sina flickor och en dag, då hon var
ute på en promenad, mötte hon en fattig kvinna,
som nigande och med tårar i ögonen tilltalade
henne:
»Tack, fröken, för alla de goda råd ni gifvit min
flicka och för allt, som ni berättat barnen ur ert
eget lif! Edra ord ha fallit i god jord; Gud skall
löna och välsigna er!»
Då kände sig Kerstin så innerligt styrkt och
upplifvad, och hon fattade ett fast beslut att än
vidare fortgå på den inslagna vägen.
Detta hörde ju till ljuspunkterna i arbetet, som
nog också hade sina mörka punkter.
En dag hade Kerstin råkat att under en rast
glömma sin portmonnä på katedern. Då hon se-
dan kom hem, märkte hon, att där fattades en
25-öring. Skulle någon af flickorna? Nej, hon
ville inte tro det. Men då hon senare gick ut för
att handla något, märkte hon genom sockerbagarns
fönster just en af sina flickor — och därtill en af
de fattigaste — stå därinne och köpa en hel påse
karameller. Då stärktes hennes misstanke.
Nästa morgon frågade hon barnen, om någon
märkt, att hon dagen förut glömt sin portmonnä
på katedern. Nej, ingen hade sett den. Förstulet
betraktade hon Laura Sigrell, som rodnade något.
Så omtalade hon, att hon förlorat en 25-öring
inne i skolsalen, medan flickorna varit ute i ra-
.risnedsftttiiing å
’ Spis-&KnäclceTsröd
Pûfrd r nwlalriiwAM^ t
O. W. SCHUMACHER.
1 «7 Kong*!, hofleverantör t r7
c alses <3c Bisc-uits
fäs hos de flesta
SinA/iAM 2 ll U n <1 1 M MA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
