Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 10 mars 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 ! D U N 1893
hemmet och uppassningarna likt en skottspole,
utan kunde sköta om sitt eget bo och se till,
att Kurt ej gick och dref ofog dagen i ända.
Det var också en ögonfröjd att blicka in i
hennes kök, så fejadt, blankadt och putsadt
var det därinne. Sängarna stodo bäddade
med snöhvita täcken och rena, spetsprydda
kuddar, hennes händers verk. Bordet sak-
nade aldrig duk, fönstren aldrig snygga gar-
diner och välskötta krukväxter, och kökskär-
len af blå och grå emalj skurades alltid fria
från sot, sedan de användts. Man säger,
att om en lugn människa blir häftig, är hen-
nes vrede fruktansvärdare än den af naturen
häftiga människans, just emedan vrede är emot
hennes natur. Af liknande skäl är en renlig
slav renare än någon annan varelse under
solen. Kati var som sagdt ett under af ren-
lighet och ordentlighet.
Och så gick sommaren. Man var i slutet
af augusti. Det hade hittills varit ett här-
ligt väder. De klumpiga, grundgående Mol-
dauångbåtarnaförde med långsamma propeller-
slag passagerare till de många utvärdshusen
i Prags närhet. Öfverallt under de lummiga
träden skymtade bord, bänkar, ölglas och
folkvimmel fram, tills i ett enda nu, som om
en blå kappa med svart foder vändts afvig,
himlen bytte färg och blef tröstlöst mulen.
Och så rägnade det, från morgon till kväll.
Från de smala gränderna rann alltjämt smut-
sigt vatten ned till Moldau, och vred man på
en vattenledningskran, visade sig ett gulgrått
grumligt flöde.
Hyllan i dörröppningen utanför François
Kniçéks bod var tom, man kunde ej låta
varorna rent af flyta bort, och handeln min-
skades, ty ingen gaf sig annat än nödfallsvis
ut i så förgjordt väder, men Kati var likväl
tacksam och belåten med den tid som varit.
Deras lilla kassa hade ökats, de skulle våga
fira en glad jul i år. S:t Niklas skulle bringa
många vackra klappar både åt Kurt och
hennes François, och själf skulle hon skaffa
sig en klädning att vara fin med om sönda-
garna, och de skulle verkligen ha god råd,
innan hon tänkte på att köpa något för sin
egen person.
Det regnade på femte dagen. De gamla
gröna kyrkkupolerna blänkte, som om de va-
rit fernissade, och floden välte tungt sina vå-
gor mot kajen. Vattenståndet höjde sig, och
gamla erfarna Pragenbor, som varit med om
den stora öfversvämningen 1870, betraktade
betänksamt de smutsiga, vresiga böljryggarna.
Men ungt folk gjorde sig föga bekymmer.
Kati och hennes man gingo äfven lugnt
till hvila aftonen af denna femte regndag.
Kati hade haft rengörning och sof tungt trött-
hetens sömn. François sof alltid förträffligt,
och det stilla regnplasket verkade dessutom
som en god vaggsång. Men framemot treti-
den blandade sig dofva kanonskott med detta
plask, och småningom dog det alldeles bort i
ett underligt dånande, mäktigt brusande, oför-
klarligt något. Med hvarje skott steg dånet,
människoröster, nödrop, befallningar trängde
igenom detsamma, och väckt af larmet reste
sig Kati på armbågen och lyssnade. Yrvaken
och förvirrad sprang hon ur sängen.
Med ett skri väckte hon sin man, hon
stod till fotknölarna i vatten.
Det var floden, floden, som under det stilla
plasket växte till ett jättelikt vidunder, hvil-
ket nu kastade sig upp på land för att söka
rof.
Det var ej mera tänkbart att komma ut
på gatan. Halfklädda, medförande barnet
och den lilla kassa på omkring nittio gulden,
som de hade innestående, skyndade Kati och
François upp i öfre våningen, hvarifrån de
med skräck och häpnad i den bleka morgon-
dagern sågo, hur en ändlös grågul vattenmassa
förvandlat allt omkring dem till ett haf.
Ännu en kvart och rutorna till deras bostad
trycktes in. Kati hörde braket af kullvräkta
möbler, och så steg vattnet vidare efter full-
bordad sköfling.
Och rundt omkring snmma bild af jämmer
och förstöring, nödställda människor, spillror
af förlorade hem, möbler, klädespersedlar och
husgerådssaker flytande och hvirflande om i
det framträngande vattnet, som ej skonade
något, Prags stoltaste monument, den gamla
helgonbron, lika litet som stackars Katis di-
versebod.
Med de hårda arbetshänderna hopknäppta
som till bön satt den plundrade kvinnan tyst
på den flotte, man sändt till deras räddning.
Hennes sorgsna svarta ögon sågo öfver vatten-
massorna in i en bekymmersam framtid. Nu
gällde det att taga upp den gamla kampen
igen, slit och släp, ty hvar skulle hon taga
medel ifrån att köpa ett nytt lager. Det
sker ej hvar dag, att en gammal fröken te-
stamenterar bort femhundra gulden.
François betraktade med kunglig hållning
ödeläggelsen. Han tog saken filosofiskt. Be-
kvämt hade han haft, och bekvämt skulle
han få. Om man håller samhällsreformerande
tal hemma i ett rent kök eller borta i en
smutsig ölkneipe kan ju stort sedt göra det-
samma, och François kände sig upplagd att
se tingen i stort.
Ett fång med grönsaker, röda tomater, gröna
salladshufvuden ocb sirliga små soppbuketter
dansade i detsamma förbi. Katis svarta ögon
fylldes af ett par bittra tårar: det var läm-
ningen af hennes dröm, som rann bort med
floden.
Iduns pristäf/ing.
Det omfattande arbetet med de insända
listornas ordnande och granskning har nu
i närvaro af hrr prisdomare — lektor N.
Linder, rektor K. Palmgren och redaktör
E. Hammarlund — tagit sin början. I
det närmaste 5,800 täflingslistor äro in-
komna. Samtliga täflingsskrifter förvaras
under granskningstiden under hrr prisdo-
mares lås.
Vi kunna ännu omöjligen med någon
bestämdhet uppgifva, hur snart det vidlyf-
tiga arbetet kan vara afslutadt.
taspit®?:
Förtroenden.
Af I. l)—f.
Klok och försiktig
vare hvar man
i förtroende varsam;
ofta de ord,
åt andra förtros,
man dyrt får gälda.
^Wffillelad glädje, dubbel glädje, delad sorg,
half sorg.» Det är onekligen en stor-
slagen tanke i detta att till ömsesidig fromma
dela såväl godt som ondt, och i allmänhet
taget kan äfven efterlefvandet däraf sägas
gifva ett tillfredsställande resultat, dock ej
alltid, ty liksom hvarje annan regel har
också denna sitt undantag, hvilket i detta
fall är hvad vi kalla förtroenden.
Dessa kunna ju vara af vexlande natur,
från de viktigaste till de minst betydande,
men i alla händelser ger man detta namn
endast åt sådant, som man icke vill hafva
offentliggjord!. Således fordrar också klok-
heten som ett oeftergifligt villkor, att man
iakttager varsamhet vid deras bortskänkande,
men det är just det, vi i nio fall af tio icke
göra, ty i grunden dela vi aldrig så friko-
stigt och kritiklöst med oss åt andra af något
som just af våra förtroenden.
Så snart något inträffar, som på ett eller
annat sätt ingriper i vårt lif och verkar stö-
rande på dess vanliga jämna gång, känna vi
oss strax osäkra på oss själfva och taga vår
tillflykt till den eller dem, som vi vid den
tidpunkten kalla våra vänner, och söka, utan
att vidare reflektera öfver lämpligheten däraf,
vinna deras deltagande och bistånd genom
att i utbyte lämna dem vårt fulla förtroende,
vanligen mot ett högtidligt tysthetslöfte, hvil-
ket likväl oftast bibehåller sin kraft en-
dast för en kortare eller längre tid, sällan
för alltid.
För att med trygghet kunna lämna någon
ett viktigt förtroende måste man veta honom
vara fullt pålitlig; meu hur lång tid erfor-
dras det icke och med hvilken svårighet är
det icke förenadt att så grundligt lära känna
en person, då ju vana och uppfostran ofta
gifva en sådan polityr åt den mänskliga ka-
raktären, att man mången gång kan hafva
vanskligt nog att komma underfund med,
hurudan man själf i verkligheten är.
Försiktighet vid förtroenden, äfven mot ens
närmaste vänner, kan därför ofta vara af
nöden, och den kloka regeln att aldrig an-
förtro en vän det, som man icke ville, att
han skulle veta, för den händelse han i stället
vore ens ovän, är långt ifrån värd alt för
aktas, det har nog mången af oss genom en
dyrköpt erfarenhet fått besanna.
Härmed vare ingalunda meningen att vilja
nedsätta vänskapen —- den har alltid sitt
oantastliga värde och sin för lifvet stora be-
tydelse — utan endast att påpeka, att man
icke bör hafva större fordringar på densamma,
än hvad den möjligen kan motsvara.
Vi vilja gärna anse vänskapen som något
oföränderligt, något alltid bestående, och åda-
galägga äfven med förkärlek denna vår upp-
fattning i handling, ofta till vår egen skada.
Ty hur mycket vi än föra talet om »evig
vänskap» på läpparne, visar oss dock erfa-
renheten, att de fall måste räknas till säll-
syntheterna, då den »evigheten» varar så
länge som lifvet ut’; den, som var vår vän
för tio år sedan, är det troligen icke längre,
och det är all sannolikhet för, att äfven den,
som är det i dag, med tiden skall blifva oss
främmande. Denna sakernas ordning, som
vid första påseendet synes oss så oriktig och
fördömlig, är likväl blott en naturlig följd af
förhållandena i lifvet. Skilda verksamhets-
fält och lefnadsvillkor, en olika själsutveck-
ling o. d. göra i regeln inom jämförelsevis kort
tid äfven den varmaste vänskap ganska kylig,
och de en gång oskiljaktiga, som efter hand
få allt färre beröringspunkter och gemensamma
intressen, blifva till slut som främlingar för
hvarandra. Detta åter har till följd, att de
förtroenden, som de i sin vänskaps dagar
utbytte, och som då föreföllo dem så viktiga,
nu med den växande likgiltigheten synas dem
så obetydliga, att de mer än lätt förgäta det
tysthetslöfte, hvarmed deras mottagande varit
förbundet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
